Under första halvan av 1990-talet hände mycket inom de svenska etermedierna. 1991 beslöt riksdagen om en reklamfinansierad marksänd TV-kanal och 1993 infördes privat lokalradio – som i folkmun kallas kommersiell radio. Ägarförhållandena för public service ändrades 1993 då det så kallade moderbolaget upplöstes och de tre bolag vi har i dag, UR, SR och SVT, kom att ägas av en statlig förvaltningsstiftelse. Ungefär samtidigt inrättades Radio- och TV-verket, Radionämnden bytte namn till Granskningsnämnden och Post- och telestyrelsen bildades bland annat som ett resultat av att televerket bolagiserades 1993 och frekvensförvaltningen lyftas därifrån. Vid samma tid bröts också rundradioverksamheten ut ur televerket och blev Teracom. Även Medierådet har anor från denna period och är egentligen en kommitté. Och så fick vi Radio- och TV-lagen, som är ett undantag från Yttrandefrihetsgrundlagen.
Nu händer det mycket igen. Eller det kommer i alla fall en rad förslag på förändringar. Remissomgången för AV-utredningens betänkande, som i huvudsak går ut på att harmonisera Radio- och TV-lagen med det europeiska AV-direktivet, avslutas i dagarna och för betänkandet om Kommersiell radio gick remisstiden ut i februari. Inom Regeringskansliet förbereder man nu den proposition om public service som ska ligga till grund för nya sändningstillstånd, baserat på Public service-utredningens betänkande från i somras och efterföljande remissomgång. Det senast i raden av förslag på förändring är en Departementspromemoria med titeln Översyn av vissa mediemyndigheter: en effektivare administration Ds 2009:4. Där föreslås att man ska slå ihop några av de mindre myndigheterna till en större eftersom just medieområdet har så många väldigt små myndigheter.
Tanken verkar god och sannolikheten för att man kan effektivisera administrationen är stor. Frågan är emellertid om man inte skulle passa på att samtidigt försöka överbrygga den klyfta som finns mellan de myndigheter som sorterar under Kulturdepartementet och de som sorterar under Näringsdepartementet. Där finns de riktigt stora möjligheterna till effektivisering. Inte genom administration utan genom kommunikation och ökad förståelse. Mycket talar för att framtiden ser väldigt olika ut beroende på om man frågar företrädare för Näringsdepartementet eller för Kulturdepartementet. Ändå är det dessa departement, och i någon mån Justitiedepartementet, som äger många av de frågor som rör informationssamhällets framtid. Om dessa politikområden kunde hitta en gemensam vision för informationssamhället – ett samhälle som behöver nya kulturella uttryck, nya ekonomiska lösningar och flexibel infrastruktur – så vore mycket vunnet.
Nina Wormbs 
Jag håller med dig som sjutton! Stuprörsorganisationen där olika delar av informationssamhället hanteras av inte bara olika myndigheter utan också olika departement inom Regeringskansliet har förmodligen aldrig varit en särskilt bra idé, och blir allt sämre i takt med att själva informationstjänsterna – alltså det som ska regleras inom de respektive stuprören – blir omöjliga att skilja åt. Samma programinnehåll regleras med olika lagstiftning och av olika myndigheter beroende på om jag väljer att titta på det via det marksända TV-nätet eller om jag gör det via Internet. Klart att man behöver ensa både lagstiftning och såväl former som mål för politiken.
Storbritannien (liksom flera andra länder) har slagit samman de olika myndigheterna för de respektive stuprören till en större enhet (Ofcom). I praktiken tycks det dock som om de fortfarande är lika mycket stuprör fast med gemensam generaldirektör. Men det är kanske ett nödvändigt steg på vägen?
Jag är inte säker på att det är ett nödvändigt steg. Det beror på omständigheterna. Men kan man inte samarbeta och förstå varandras perspektiv och värdeskalor i den gamla organisationen så kanske samorganisation kan vara en väg. Ambitionen med det måste emellertid vara mycket tydlig, annars kan det väl bli precis som du beskriver att Ofcom fungerar.
Samtidigt tror jag att ansvarsområden är nödvändiga. Det är lite som vetenskapen, det måste finnas gränser inom vilka kunskap produceras och diskuteras, även om vi försöker sträva efter att överskrida dessa gränser. Kanske skulle lösningen inte vara en departementsgemensam myndighet utan en kommitté med ett tidsobegränsat uppdrag att överbrygga just i dessa frågor. Och just som jag skriver det så inser jag att något sådant har vi ju haft, i IT-kommissionen. Hm…