Osynliga dinosaurier och riktiga

I dag har jag gjort en krönika i Godmorgon Världen i P1. Den handlar om att vi människor förbrukar så enormt mycket energi att vi är som dinosaurier, om vi räknar om det till näring. Det var en kollega på KTH, Daniel Pargman, som fick upp mina ögon för William Catton för några år sedan. Och jag refererar också till Daniels projekt om Homo Colossus i krönikan.

Jag avslutar krönikan med att fråga varför ingen försöker krympa dinosaurierna till mer hanterbara varelser. I en kommentar skriver Susanne Wahlberg att det hade varit bättre att fråga varför så få försöker krympa dinosaurierna. Det har hon rätt i. För det finns verkligen de som arbetar för minskat energiförbrukning, både individer och organisationer. Men bland politiker tycker jag de verkar ungefär lika vanliga som riktiga dinosaurier.

Krigets ord och metaforer

I dag sändes ännu en krönika i Godmorgon världen. Jag talar om krigets ord och metaforer. Jag har länge varit intresserad av metaforer och hur vi talar om saker eftersom det har betydelse på flera sätt och i flera lager. Det upphör inte att fascinera mig hur vi väljer att tänka och uttrycka oss.

Inslaget finns här.

James Bond och tekniken

Ibland får jag lite knäppa idéer. En sån var strax före jul förra året när jag fick för mig att jag skulle titta igenom alla Bond-filmer igen och undersöka tekniksynen. Jag lånade en superbox av min vän Simon, tog fram en anteckningsbok och började mitt projekt. Ganska snart insåg jag vad jag förstås vetat men inte erfarit, nämligen att det är en särskild färdighet att analysera film. Mina anteckningar kändes torftiga och jag kunde inte se någon tydlig berättelse. Visst fanns förändring och teknik, men någon ordning såg jag inte. Projektet fick vila.

Någon gång under våren upptäckte jag i ett utbyte med Klaus Dodds på Twitter att det finns en omfattande Bond-litteratur och att han skrivit en bok med Lisa Funnell som var utgiven på Palgrave och hette Geographies, Genders and Geopolitics of James Bond. Jag köpte den och började samtidigt leta efter annan Bondforskning av intresse. Och så skrev jag till DN Kultur och hörde efter om detta kunde vara av intresse. Vi enades om en leveranstid i slutet på sommaren med publiceringsplan strax före premiären. Projektet gick in i en ny fas där jag såg filmerna på ett nytt sätt.

Ändå var det svårt att skriva om James Bond och tekniken. Man kunde tänka sig en artikel som följde en specifik tekniktyp. I de tidiga filmerna är till exempel radiokommunikation viktigt – ”I radioed” som Connery säger i Dr. No. Parallellt med fast telefoni förstås. Den kan avlyssnas och han letar efter buggar i hotellrum eller placerar själv ut mikrofoner. I de senare filmerna är mobiltelefonen ett universalinstrument som kan göra det mesta och Ericsson lyckades placera en telefon i Tomorrow Never Dies. Men före mobilen (som först dyker upp hos skurken i For Your Eyes Only) är det Bonds klocka som innehåller allt man behöver. I en scen i Octopussy blir han mäkta imponerad av nästa generations klockor med färgskärm av flytande kristaller som Q ännu inte tänker ge honom.

Det blev lite repetitivt och exempel fick strykas. Ett annat problem var hur jag skulle kunna skriva om Bond och tekniken utan att skriva om misogynin och kvinnorna. Till och med försöken att beskriva datoriseringen krävde ett könsperspektiv. Under 1960-talet var till exempel den analoga tekniken framträdande, medan 1970-talet bjöd på skärmar och mikrochip. Den samtida diskussionen om datorerna som frälsning kommenterades av Bond i The Man With the Golden Gun med repliken: ”You are better than a computer Moneypenny. In all sorts of ways.” – Hur problematiserar man det på några få rader?! Det föll också bort.

I dag publiceras artikeln i tidningen och jag funderar på när jag ska våga gå och se filmen på vita duken. Men har vi nu alla väntat så länge så kan väl jag vänta ännu en tid på No time to die.

Superspridare av koldioxid

Jag har länge förundrats över fenomenet rymdturism. Det framstår för mig som en oerhörd anomali i en värld som kämpar med att försöka hantera turismen på jorden. Det finns många forskare som studerar och skriver om turism och hållbarhetsdimensionen har blivit allt viktigare. Journal of Sustainable Tourism har funnits i snart 30 år. Det finns miljöaspekter på turismen, som är både lokal och regional, och det finns förstås frågor som rör slitage på kultur- och naturarv och arbetsförhållanden för dem som arbetar i näringen. Samtidigt som turismen för många länder är en central inkomstkälla, så bär massturismen med sig stora problem.

I takt med att flygandet har ökat har också klimataspekterna av turismen ökat. I Sverige består uppskattningsvis 80 procent av flygandet av privatflyg som bedöms till mycket stor del vara turism. Detta flygande släpper ut stora mängder koldioxid och har – som alla vet – givit upphov till en debatt om flygande.

Att då samtidigt tycka att det är en god sak att folk flyger upp i rymden för att det är kul framstår för mig som extremt märkligt. I en artikel i Nature 2010, som refererade en studie av klimatpåverkan från uppskjutningar, talades om en ”mognande marknad”. Det i sig är anmärkningsvärt eftersom det antyder att det just finns en marknad, att det finns tillräckligt många som kan köpa en rymdresa.

När jag deltog i P1 Morgon i april för att tala om Yuri Gararins resa runt jorden 1961 sa också journalisten som avslutning att det lär bli fler personer i rymden. Jag hade just innan sagt att jag tyckte att det var olyckligt att vi fokuserar så mycket på människor i rymden, när vi får ut så otroligt mycket mer av att skicka upp instrument. Inslaget tog slut med det och jag kände mig så snopen över denna slutkläm.

Under våren har jag försökt att ta reda på vad denna turism orsakar i utsläpp, men det har visat sig ganska svårt. Det finns en del forskning, men jag har inte sett några livscykelanalyser. Och även om uppgifter om vad en specifik uppskjutning orsakar är intressanta, så är det större perspektivet ännu viktigare. Precis som med elbilen för övrigt.

Till slut beslöt jag att ändå skriva en artikel, utan dessa data, eftersom jag blev så himla arg över Bransons och Bezos rymdfärder. Det har inte saknats kritik och i mitt flöde på Twitter – som givetvis är en bubbla – är det fullt av fördömanden. Samtidigt finns det röster som på fullt allvar tycker att detta är bra.

Jag tillhör alltså inte dem och skulle gärna se att internationella organ agerade för att förbjuda eller kraftigt begränsa den här typen av verksamhet. Jag skrev därför en artikel i DN i för ett par veckor sedan:

De rika superspridarna leker med elden.

Den apostroferas i en artikel häromdagen där jag uppges säga att resorna bara väcker löje. Det skrev jag inte i artikeln. Där står att de parallellt med beundran väcker löje. Men den som skrev ingressen kortade lite. Det är kanske inte så noga. Men det är noga i övrigt. Jag menar inte att vi ska sluta med rymdverksamhet, kanske inte ens sluta att skicka upp människor. Men det måste vara för det allmänna bästa.

Nekrologer

Jag har länge nedslagits av hur få nekrologer som skrivs om kvinnor. Dödsannonserna har jag inte räknat, men varje dag jag läser familjesidan räknar jag för att undersöka hur proportionerna ser ut. Det händer kanske två gånger på en termin att det är lika många kvinnor som män, eller fler kvinnor än män. Resten av dagarna är det tvärt om.

En annan sak jag har noterat är några av genrens specifika uttryck. Det är tydligt att vissa saker ska sägas men inte andra. Det är officiella eller halvofficiella funktioner som lyfts fram. Att man har varit ordförande, eller sekreterare i något, varit drivande eller på annat sätt synligt och objektivt viktig. Det är bidrag till civilsamhället eller arbetslivet. Det här tror jag också har accentuerats genom att det tidigare inte var brukligt, kanske inte heller tillåtet, för nära anhöriga att skriva nekrologer. Det skulle vara någon utomstående som kunde göra en objektiv bedömning.

Slutligen har det slagit mig att det är en viss sorts egenskaper som gärna lyfts fram. Om man till exempel haft en sjukdom eller upplevt svårigheter så har dessa burits under tystnad. Det är en dygd att inte klaga över sin belägenhet och dygder är ofta förekommande i nekrologer.

Det måste finnas forskning om nekrologer. Den här gången har jag inte letat reda på den. Istället har jag skrivit en text om min mamma som dog i början av sommaren. Hon var obemärkt och bar inte sina många sjukdomar med högt huvud, i alla fall inte i min närhet. Men hon levde ett helt liv bland oss andra och gjorde bidrag på sitt sätt. Och hon är också värd en nekrolog.

Öppen föreläsning på KTH

24 mars höll jag en populärvetenskaplig föreläsning i KTH:s regi om det forskningsprojekt som jag driver tillsammans med Maria Wolrath Söderberg. Föreläsningen gjordes på zoom och finns att se i efterhand via den här hemsidan.

Jag fick en rad frågor i chatten som jag aldrig hann svara på. Därför gjorde jag ett dokument där jag försöker ge svar i efterhand.

Prylarna som förändrade världen

I somras ringde journalisten Erik Laquist mig och frågade om jag var intresserad av att göra en serie små radioprogram under rubriken ”Prylarna som förändrade världen”. Det var jag, samtidigt som jag också kände mig tvungen att omedelbart säga att just det där perspektivet, att prylarna förändrar världen, inte är det en teknikhistoriker vill framhäva. Det har vi tillräckligt av i diskussionen om teknik, att det är ett envägs förhållande mellan teknik och samhälle, att tekniken förändrar, som om den hade kraft i sig själv. Det bekymrade inte Erik och vi kom överens om ett förslag till Sveriges Radio som de accepterade. De senaste månaderna har vi sedan förberett tio avsnitt i en serie som går i P1 och har sändningstid 8.50 på lördagar, med repris 16.35. Igår sändes första programmet.

Det har varit väldigt roligt att arbeta med Erik och fundera på vad man kan säga om en pryl på knappt tio minuter. För mig var det alltså viktigt att försöka komplicera den teknikdeterministiska titeln. Jag begrep ju att titeln var utmärkt och att det inte hade gått att kalla programmet ”Prylar som är samkonstruerade och som ändrar världen på olika vis beroende på tid och sammanhang”. Samtidigt ville jag få in lite teknikhistoriska poänger här och var. I min förberedelse hade jag en sorts matris i huvudet där jag föreställde mig att vissa prylar var bra för att illustrera vissa saker, som standardisering, baklängeshistoria, social konstruktion av teknik, oförutsedda konsekvenser, systemperspektiv och så vidare. Beroende på hur Erik valde att lägga upp frågorna så fick olika perspektiv utrymme i relation till olika prylar.

Vi spelade alltid in lite för mycket, vilket var bra, för om jag kom av mig, eller började i fel ände, så kunde jag börja om. Sen var det Erik som gjorde det till radio! Om det kan jag ingenting utan måste helt släppa relingen. Det var väldigt roligt att få se hur radio blir till. Det är verkligen ett medium jag gillar. Och jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att lära mig mer om det, inte minst i ett program som har ett folkbildande anslag.

Wikipedia fyller 20 år

I dag publicerade DN.se en artikel som jag har skrivit med anledning av att Wikipedia fyller 20 år den 15 januari.

Rubriken på artikeln, som jag inte var involverad i, lyder ”Nina Wormbs: Därför är Wikipedia fortfarande grabbarnas arena”. Tyvärr svarar jag inte på just den frågan i artikeln, även om jag hade kunnat göra det. So here it goes:

Det finns väldigt mycket och fascinerande forskning om Wikipedia. Till exempel sammanställer och analyserar Benjamin Mako Hill och Aaron Shaw årligen nya studier om Wikipedia. I en artikel i en jubileumsbok om Wikipedia har de delat in studierna i grupper: Wikipedia som empiriskt material, skillnaden mellan män och kvinnor både när det gäller bidrag och innehåll – så kallad gender-gap, kvaliteten på artiklarna, hur Wikipedia används i utbildning, vilka som använder Wikipedia, hur det organiseras och sköts samt Wikipedias betydelse.

Just gender-gap har som sagt tilldragit sig stort intresse, vilket inte är så konstigt. Nätentusiasmen antyder ju att nätet ska vara egalitärt och icke-hierarkiskt och på något sätt också rättvist där alla ska få plats och erkännande. När det sedan visar sig att de som får plats och därmed en sorts erkännande på nätets största och viktigaste enclyklopedi till 80 procent är män så kan en bli lite upprörd.

Att det ser ut så beror delvis, som jag också antyder, på vilka källor som används när artiklarna läggs upp. Om man använder redan existerande beskrivningar av vilka som är viktiga så kommer dominansen av män att vidmakthållas mycket länge, eftersom män har dominerat i skrivet material och på poster som vi tycker är ”relevanta”. När vi för över den vanliga världen på den digitala så blir den digitala förstås en reproduktion av den vanliga.

Sen finns det också intressanta förhållanden, man kanske till och med kan tala om anomalier. Inför artikeln fick jag hjälp av svenska Wikimedia för att navigera lite i öppna data som jag själv inte lyckades hitta. Jag var särskilt intresserad av att just se om gapet skulle kunna slutas och hur lång tid det skulle ta. Intresset väcktes av att jag noterade att en användare lagt upp ca 200 biografier och bara två var av kvinnor, men jag kunde inte se när de var upplagda, bara när de var redigerade.

I data över nya biografier på svenskspråkiga Wikipedia kan man emellertid se att där hade nya biografier förra året en fördelning på 30 % om kvinnor och 70 % om män, vilket är en klar förbättring. Men en månad under våren var faktiskt lite speciell. Just den månaden fanns det nämligen 3866 nya artiklar om män, och 267 nya artiklar om kvinnor. Tog man bort den månaden så blev fördelningen istället 46/54. Inte så pjåkigt kan man tycka. Vad hade då hänt denna vårmånad, som resulterade i så många nya artiklar om män? Jo, någon hade lagt upp en mycket stor mängd manliga japanska fotbollsspelare…

Intresset hos dem som skriver syns på Wikipedia eftersom det inte finns någon central redaktionskommitté som bestämmer. Förhållandet mellan kvinnliga och manliga biografier förklaras också av det. Precis hur det ser ut vet vi inte, men genom genusforskning vet vi en del om hur män och kvinnor ser på män och kvinnor, inte minst när det gäller relevans och kunskap. Både män och kvinnor värderar kvinnors kunskap och färdigheter lägre än mäns. Det syns i undersökningar inom exempelvis akademin där man gjort studier av hur studenter betygssätter lärare eller av hur rekryteringsgrupper bedömer ansökningar.

Det skulle tala för att en balans mellan de aktiva användarna vad gäller kön kanske inte innebär en bättre balans i biografiska artiklar och annat. Kvinnor har nämligen också en tendens att uppvärdera män. Kanske skulle även kvinnor fokusera på specifika saker i sina artiklar om kvinnor, som exempelvis sociala förhållanden och betona familjen, det vet vi inte. Men vi vet att det biografiska artiklarna skiljer sig åt.

Men det finns också andra så kallade ”bias” som har att göra med intressen. Och här kunde en jämnare könsfördelning göra Wikipedia bättre när det gäller vilka artiklar som skrivs. Det är som sagt inte säkert att vi få fler biografiska artiklar om kvinnor med en jämnare könsfördelning, men vi skulle kunna få andra ämnen belysta i större utsträckning. Kanske förhållandevis mindre japansk fotboll och mer pedagogik, psykologi, social arbete, hemslöjd och handarbete, vård och omsorg, utbildning, barn, för att ta några områden där kvinnor dominerar och har stor kunskap. Även i andra avseenden är en bredare rekrytering att föredra eftersom heterogena grupper är bättre i längden. Det gäller förstås särskilt om man har ambitionen att täcka all världens kunskap.

Om vi återgår till gender-gap så ligger för närvarande alltså andelen kvinnliga aktiva användare kring 85 % med viss variation. En svensk studie från 2015 landade på 81-87 % manliga aktiva användare. Skälen till att kvinnorna inte kommer och inte stannar kvar är många. En undersökning kom fram till att kvinnor snabbt lämnade Wikipedia eftersom de ogillade tävlingsdimensionerna i redigeringen, inte tilltalades av det konfliktfyllda språket kring vissa redigeringar och hade mindre tilltro till sin egen kunskap och expertis. När Sue Gardner på Wikimedia Foundation frågade kvinnliga redaktörer så fick hon ännu fler svar. En del talade även om misogyni och en sexualiserad miljö. Själv tror jag också att det har att göra med vilken tid kvinnor har och anser sig kunna ta till den här typen av projekt och aktivitet. Vi vet att kvinnor även i Sverige fortfarande drar ett större lass när det gäller obetalt arbete i och utanför hemmet, och tiden kanske inte räcker till för att också göra världen bättre genom att skriva artiklar på Wikipedia.

För övrig finns förstås sammanfattning av svaret på frågan i rubriken till artikeln i DN på den utmärkta sidan på Wikipedia som behandlar just detta.

Jag tror inte på en total balans, men jag tycker att tendensen verkar mycket god. Förra årets nya biografiska artiklar, om vi undantar ”japanmånaden”, visar att svenskspråkiga Wikipedia på god väg. Jag ska verkligen försöka bidra och jag hoppas få hjälp av både de beundransvärda personer som skapat och omskapat svenskspråkiga Wikipedia och av nya noviser som jag själv.