Handarbetets uppvärdering

I söndagens Godmorgon världen gjorde jag en krönika om årets julklapp – det hemstickade plagget. Jag tycker mycket om att sticka och har ofta flera projekt på gång samtidigt. Vi brukar kalla dem UFOn, UnFinished Objects. Men ganska mycket blir också färdigt.

När jag var i München förra hösten ville jag inte ta med något större arbete utan jag tog med mig några nystan. Det var fortfarande lite pandemisk stämning och min kontorskamrat ville gärna vädra ofta. Samtidigt som hon frös. Uppvuxen i Kalifornien hade hon aldrig hört talas om handledsvärmare. Så jag stickade ett par till henne. Det har blivit fler sedan dess.

Handledsvärmare är ett relativt enkelt första stickprojekt. Man kan nöja sig med bara räta och använda strumpstickor så slipper man sy ihop. Det räcker med att fästa tråden. Det är också skönare runt handleden att slippa en söm. Vill man ha en liten utmaning kan man sticka ett påfågelsmönster. Det finns flera varianter på nätet. Här är det jag provat mig fram till och som jag tycker är fint.

Lägg upp 48 maskor på strumpstickor 2,5 eller 3 med passande garn. Fördela maskorna med 12 på varje sticka. Sticka ett par varv räta. Rapporten är på 24 maskor och fyra varv.

Varv 1: ^ Sticka 1 rät maska (rm), 1 omslag (omsl), 2 tillsammans (tills), 9 rm, 9 rm, 2 tills, 1 omsl, 1 rm = två stickor. Upprepa en gång från ^ och det har gått ett varv.

Varv 2: Sticka ett varv räta.

Varv 3: * Sticka nu 3 rm, 2 tills 3 ggr, 1 omsl + 1 rm 3 ggr, 1 omsl + 1 rm 3 ggr, 2 tills 3 ggr, 3 rm = två stickor.* Upprepa en gång från * och det har gått ett var.

Varv 4: Sticka ett varv räta.

Repetera varv 1 till 4 och sticka till önskad längd. Jag brukar ha 16 mönster ungefär. Avsluta med ett par räta varv. Maska av och fäst. Stryk dem med en fuktig tunn handduk. Ge bort till någon som behöver vara varm i vinter.

Osynliga dinosaurier och riktiga

I dag har jag gjort en krönika i Godmorgon Världen i P1. Den handlar om att vi människor förbrukar så enormt mycket energi att vi är som dinosaurier, om vi räknar om det till näring. Det var en kollega på KTH, Daniel Pargman, som fick upp mina ögon för William Catton för några år sedan. Och jag refererar också till Daniels projekt om Homo Colossus i krönikan.

Jag avslutar krönikan med att fråga varför ingen försöker krympa dinosaurierna till mer hanterbara varelser. I en kommentar skriver Susanne Wahlberg att det hade varit bättre att fråga varför så få försöker krympa dinosaurierna. Det har hon rätt i. För det finns verkligen de som arbetar för minskat energiförbrukning, både individer och organisationer. Men bland politiker tycker jag de verkar ungefär lika vanliga som riktiga dinosaurier.

Krigets ord och metaforer

I dag sändes ännu en krönika i Godmorgon världen. Jag talar om krigets ord och metaforer. Jag har länge varit intresserad av metaforer och hur vi talar om saker eftersom det har betydelse på flera sätt och i flera lager. Det upphör inte att fascinera mig hur vi väljer att tänka och uttrycka oss.

Inslaget finns här.

James Bond och tekniken

Ibland får jag lite knäppa idéer. En sån var strax före jul förra året när jag fick för mig att jag skulle titta igenom alla Bond-filmer igen och undersöka tekniksynen. Jag lånade en superbox av min vän Simon, tog fram en anteckningsbok och började mitt projekt. Ganska snart insåg jag vad jag förstås vetat men inte erfarit, nämligen att det är en särskild färdighet att analysera film. Mina anteckningar kändes torftiga och jag kunde inte se någon tydlig berättelse. Visst fanns förändring och teknik, men någon ordning såg jag inte. Projektet fick vila.

Någon gång under våren upptäckte jag i ett utbyte med Klaus Dodds på Twitter att det finns en omfattande Bond-litteratur och att han skrivit en bok med Lisa Funnell som var utgiven på Palgrave och hette Geographies, Genders and Geopolitics of James Bond. Jag köpte den och började samtidigt leta efter annan Bondforskning av intresse. Och så skrev jag till DN Kultur och hörde efter om detta kunde vara av intresse. Vi enades om en leveranstid i slutet på sommaren med publiceringsplan strax före premiären. Projektet gick in i en ny fas där jag såg filmerna på ett nytt sätt.

Ändå var det svårt att skriva om James Bond och tekniken. Man kunde tänka sig en artikel som följde en specifik tekniktyp. I de tidiga filmerna är till exempel radiokommunikation viktigt – ”I radioed” som Connery säger i Dr. No. Parallellt med fast telefoni förstås. Den kan avlyssnas och han letar efter buggar i hotellrum eller placerar själv ut mikrofoner. I de senare filmerna är mobiltelefonen ett universalinstrument som kan göra det mesta och Ericsson lyckades placera en telefon i Tomorrow Never Dies. Men före mobilen (som först dyker upp hos skurken i For Your Eyes Only) är det Bonds klocka som innehåller allt man behöver. I en scen i Octopussy blir han mäkta imponerad av nästa generations klockor med färgskärm av flytande kristaller som Q ännu inte tänker ge honom.

Det blev lite repetitivt och exempel fick strykas. Ett annat problem var hur jag skulle kunna skriva om Bond och tekniken utan att skriva om misogynin och kvinnorna. Till och med försöken att beskriva datoriseringen krävde ett könsperspektiv. Under 1960-talet var till exempel den analoga tekniken framträdande, medan 1970-talet bjöd på skärmar och mikrochip. Den samtida diskussionen om datorerna som frälsning kommenterades av Bond i The Man With the Golden Gun med repliken: ”You are better than a computer Moneypenny. In all sorts of ways.” – Hur problematiserar man det på några få rader?! Det föll också bort.

I dag publiceras artikeln i tidningen och jag funderar på när jag ska våga gå och se filmen på vita duken. Men har vi nu alla väntat så länge så kan väl jag vänta ännu en tid på No time to die.

Superspridare av koldioxid

Jag har länge förundrats över fenomenet rymdturism. Det framstår för mig som en oerhörd anomali i en värld som kämpar med att försöka hantera turismen på jorden. Det finns många forskare som studerar och skriver om turism och hållbarhetsdimensionen har blivit allt viktigare. Journal of Sustainable Tourism har funnits i snart 30 år. Det finns miljöaspekter på turismen, som är både lokal och regional, och det finns förstås frågor som rör slitage på kultur- och naturarv och arbetsförhållanden för dem som arbetar i näringen. Samtidigt som turismen för många länder är en central inkomstkälla, så bär massturismen med sig stora problem.

I takt med att flygandet har ökat har också klimataspekterna av turismen ökat. I Sverige består uppskattningsvis 80 procent av flygandet av privatflyg som bedöms till mycket stor del vara turism. Detta flygande släpper ut stora mängder koldioxid och har – som alla vet – givit upphov till en debatt om flygande.

Att då samtidigt tycka att det är en god sak att folk flyger upp i rymden för att det är kul framstår för mig som extremt märkligt. I en artikel i Nature 2010, som refererade en studie av klimatpåverkan från uppskjutningar, talades om en ”mognande marknad”. Det i sig är anmärkningsvärt eftersom det antyder att det just finns en marknad, att det finns tillräckligt många som kan köpa en rymdresa.

När jag deltog i P1 Morgon i april för att tala om Yuri Gararins resa runt jorden 1961 sa också journalisten som avslutning att det lär bli fler personer i rymden. Jag hade just innan sagt att jag tyckte att det var olyckligt att vi fokuserar så mycket på människor i rymden, när vi får ut så otroligt mycket mer av att skicka upp instrument. Inslaget tog slut med det och jag kände mig så snopen över denna slutkläm.

Under våren har jag försökt att ta reda på vad denna turism orsakar i utsläpp, men det har visat sig ganska svårt. Det finns en del forskning, men jag har inte sett några livscykelanalyser. Och även om uppgifter om vad en specifik uppskjutning orsakar är intressanta, så är det större perspektivet ännu viktigare. Precis som med elbilen för övrigt.

Till slut beslöt jag att ändå skriva en artikel, utan dessa data, eftersom jag blev så himla arg över Bransons och Bezos rymdfärder. Det har inte saknats kritik och i mitt flöde på Twitter – som givetvis är en bubbla – är det fullt av fördömanden. Samtidigt finns det röster som på fullt allvar tycker att detta är bra.

Jag tillhör alltså inte dem och skulle gärna se att internationella organ agerade för att förbjuda eller kraftigt begränsa den här typen av verksamhet. Jag skrev därför en artikel i DN i för ett par veckor sedan:

De rika superspridarna leker med elden.

Den apostroferas i en artikel häromdagen där jag uppges säga att resorna bara väcker löje. Det skrev jag inte i artikeln. Där står att de parallellt med beundran väcker löje. Men den som skrev ingressen kortade lite. Det är kanske inte så noga. Men det är noga i övrigt. Jag menar inte att vi ska sluta med rymdverksamhet, kanske inte ens sluta att skicka upp människor. Men det måste vara för det allmänna bästa.

Nekrologer

Jag har länge nedslagits av hur få nekrologer som skrivs om kvinnor. Dödsannonserna har jag inte räknat, men varje dag jag läser familjesidan räknar jag för att undersöka hur proportionerna ser ut. Det händer kanske två gånger på en termin att det är lika många kvinnor som män, eller fler kvinnor än män. Resten av dagarna är det tvärt om.

En annan sak jag har noterat är några av genrens specifika uttryck. Det är tydligt att vissa saker ska sägas men inte andra. Det är officiella eller halvofficiella funktioner som lyfts fram. Att man har varit ordförande, eller sekreterare i något, varit drivande eller på annat sätt synligt och objektivt viktig. Det är bidrag till civilsamhället eller arbetslivet. Det här tror jag också har accentuerats genom att det tidigare inte var brukligt, kanske inte heller tillåtet, för nära anhöriga att skriva nekrologer. Det skulle vara någon utomstående som kunde göra en objektiv bedömning.

Slutligen har det slagit mig att det är en viss sorts egenskaper som gärna lyfts fram. Om man till exempel haft en sjukdom eller upplevt svårigheter så har dessa burits under tystnad. Det är en dygd att inte klaga över sin belägenhet och dygder är ofta förekommande i nekrologer.

Det måste finnas forskning om nekrologer. Den här gången har jag inte letat reda på den. Istället har jag skrivit en text om min mamma som dog i början av sommaren. Hon var obemärkt och bar inte sina många sjukdomar med högt huvud, i alla fall inte i min närhet. Men hon levde ett helt liv bland oss andra och gjorde bidrag på sitt sätt. Och hon är också värd en nekrolog.

Öppen föreläsning på KTH

24 mars höll jag en populärvetenskaplig föreläsning i KTH:s regi om det forskningsprojekt som jag driver tillsammans med Maria Wolrath Söderberg. Föreläsningen gjordes på zoom och finns att se i efterhand via den här hemsidan.

Jag fick en rad frågor i chatten som jag aldrig hann svara på. Därför gjorde jag ett dokument där jag försöker ge svar i efterhand.

frågor-och-svar-som-jag-inte-hann-medLadda ner

Prylarna som förändrade världen

I somras ringde journalisten Erik Laquist mig och frågade om jag var intresserad av att göra en serie små radioprogram under rubriken ”Prylarna som förändrade världen”. Det var jag, samtidigt som jag också kände mig tvungen att omedelbart säga att just det där perspektivet, att prylarna förändrar världen, inte är det en teknikhistoriker vill framhäva. Det har vi tillräckligt av i diskussionen om teknik, att det är ett envägs förhållande mellan teknik och samhälle, att tekniken förändrar, som om den hade kraft i sig själv. Det bekymrade inte Erik och vi kom överens om ett förslag till Sveriges Radio som de accepterade. De senaste månaderna har vi sedan förberett tio avsnitt i en serie som går i P1 och har sändningstid 8.50 på lördagar, med repris 16.35. Igår sändes första programmet.

Det har varit väldigt roligt att arbeta med Erik och fundera på vad man kan säga om en pryl på knappt tio minuter. För mig var det alltså viktigt att försöka komplicera den teknikdeterministiska titeln. Jag begrep ju att titeln var utmärkt och att det inte hade gått att kalla programmet ”Prylar som är samkonstruerade och som ändrar världen på olika vis beroende på tid och sammanhang”. Samtidigt ville jag få in lite teknikhistoriska poänger här och var. I min förberedelse hade jag en sorts matris i huvudet där jag föreställde mig att vissa prylar var bra för att illustrera vissa saker, som standardisering, baklängeshistoria, social konstruktion av teknik, oförutsedda konsekvenser, systemperspektiv och så vidare. Beroende på hur Erik valde att lägga upp frågorna så fick olika perspektiv utrymme i relation till olika prylar.

Vi spelade alltid in lite för mycket, vilket var bra, för om jag kom av mig, eller började i fel ände, så kunde jag börja om. Sen var det Erik som gjorde det till radio! Om det kan jag ingenting utan måste helt släppa relingen. Det var väldigt roligt att få se hur radio blir till. Det är verkligen ett medium jag gillar. Och jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att lära mig mer om det, inte minst i ett program som har ett folkbildande anslag.