Prylarna som förändrade världen

28 februari 2021 1 kommentar

I somras ringde journalisten Erik Laquist mig och frågade om jag var intresserad av att göra en serie små radioprogram under rubriken ”Prylarna som förändrade världen”. Det var jag, samtidigt som jag också kände mig tvungen att omedelbart säga att just det där perspektivet, att prylarna förändrar världen, inte är det en teknikhistoriker vill framhäva. Det har vi tillräckligt av i diskussionen om teknik, att det är ett envägs förhållande mellan teknik och samhälle, att tekniken förändrar, som om den hade kraft i sig själv. Det bekymrade inte Erik och vi kom överens om ett förslag till Sveriges Radio som de accepterade. De senaste månaderna har vi sedan förberett tio avsnitt i en serie som går i P1 och har sändningstid 8.50 på lördagar, med repris 16.35. Igår sändes första programmet.

Det har varit väldigt roligt att arbeta med Erik och fundera på vad man kan säga om en pryl på knappt tio minuter. För mig var det alltså viktigt att försöka komplicera den teknikdeterministiska titeln. Jag begrep ju att titeln var utmärkt och att det inte hade gått att kalla programmet ”Prylar som är samkonstruerade och som ändrar världen på olika vis beroende på tid och sammanhang”. Samtidigt ville jag få in lite teknikhistoriska poänger här och var. I min förberedelse hade jag en sorts matris i huvudet där jag föreställde mig att vissa prylar var bra för att illustrera vissa saker, som standardisering, baklängeshistoria, social konstruktion av teknik, oförutsedda konsekvenser, systemperspektiv och så vidare. Beroende på hur Erik valde att lägga upp frågorna så fick olika perspektiv utrymme i relation till olika prylar.

Vi spelade alltid in lite för mycket, vilket var bra, för om jag kom av mig, eller började i fel ände, så kunde jag börja om. Sen var det Erik som gjorde det till radio! Om det kan jag ingenting utan måste helt släppa relingen. Det var väldigt roligt att få se hur radio blir till. Det är verkligen ett medium jag gillar. Och jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att lära mig mer om det, inte minst i ett program som har ett folkbildande anslag.

Kategorier:allmänt, gammal teknik

Wikipedia fyller 20 år

12 januari 2021 1 kommentar

I dag publicerade DN.se en artikel som jag har skrivit med anledning av att Wikipedia fyller 20 år den 15 januari.

Rubriken på artikeln, som jag inte var involverad i, lyder ”Nina Wormbs: Därför är Wikipedia fortfarande grabbarnas arena”. Tyvärr svarar jag inte på just den frågan i artikeln, även om jag hade kunnat göra det. So here it goes:

Det finns väldigt mycket och fascinerande forskning om Wikipedia. Till exempel sammanställer och analyserar Benjamin Mako Hill och Aaron Shaw årligen nya studier om Wikipedia. I en artikel i en jubileumsbok om Wikipedia har de delat in studierna i grupper: Wikipedia som empiriskt material, skillnaden mellan män och kvinnor både när det gäller bidrag och innehåll – så kallad gender-gap, kvaliteten på artiklarna, hur Wikipedia används i utbildning, vilka som använder Wikipedia, hur det organiseras och sköts samt Wikipedias betydelse.

Just gender-gap har som sagt tilldragit sig stort intresse, vilket inte är så konstigt. Nätentusiasmen antyder ju att nätet ska vara egalitärt och icke-hierarkiskt och på något sätt också rättvist där alla ska få plats och erkännande. När det sedan visar sig att de som får plats och därmed en sorts erkännande på nätets största och viktigaste enclyklopedi till 80 procent är män så kan en bli lite upprörd.

Att det ser ut så beror delvis, som jag också antyder, på vilka källor som används när artiklarna läggs upp. Om man använder redan existerande beskrivningar av vilka som är viktiga så kommer dominansen av män att vidmakthållas mycket länge, eftersom män har dominerat i skrivet material och på poster som vi tycker är ”relevanta”. När vi för över den vanliga världen på den digitala så blir den digitala förstås en reproduktion av den vanliga.

Sen finns det också intressanta förhållanden, man kanske till och med kan tala om anomalier. Inför artikeln fick jag hjälp av svenska Wikimedia för att navigera lite i öppna data som jag själv inte lyckades hitta. Jag var särskilt intresserad av att just se om gapet skulle kunna slutas och hur lång tid det skulle ta. Intresset väcktes av att jag noterade att en användare lagt upp ca 200 biografier och bara två var av kvinnor, men jag kunde inte se när de var upplagda, bara när de var redigerade.

I data över nya biografier på svenskspråkiga Wikipedia kan man emellertid se att där hade nya biografier förra året en fördelning på 30 % om kvinnor och 70 % om män, vilket är en klar förbättring. Men en månad under våren var faktiskt lite speciell. Just den månaden fanns det nämligen 3866 nya artiklar om män, och 267 nya artiklar om kvinnor. Tog man bort den månaden så blev fördelningen istället 46/54. Inte så pjåkigt kan man tycka. Vad hade då hänt denna vårmånad, som resulterade i så många nya artiklar om män? Jo, någon hade lagt upp en mycket stor mängd manliga japanska fotbollsspelare…

Intresset hos dem som skriver syns på Wikipedia eftersom det inte finns någon central redaktionskommitté som bestämmer. Förhållandet mellan kvinnliga och manliga biografier förklaras också av det. Precis hur det ser ut vet vi inte, men genom genusforskning vet vi en del om hur män och kvinnor ser på män och kvinnor, inte minst när det gäller relevans och kunskap. Både män och kvinnor värderar kvinnors kunskap och färdigheter lägre än mäns. Det syns i undersökningar inom exempelvis akademin där man gjort studier av hur studenter betygssätter lärare eller av hur rekryteringsgrupper bedömer ansökningar.

Det skulle tala för att en balans mellan de aktiva användarna vad gäller kön kanske inte innebär en bättre balans i biografiska artiklar och annat. Kvinnor har nämligen också en tendens att uppvärdera män. Kanske skulle även kvinnor fokusera på specifika saker i sina artiklar om kvinnor, som exempelvis sociala förhållanden och betona familjen, det vet vi inte. Men vi vet att det biografiska artiklarna skiljer sig åt.

Men det finns också andra så kallade ”bias” som har att göra med intressen. Och här kunde en jämnare könsfördelning göra Wikipedia bättre när det gäller vilka artiklar som skrivs. Det är som sagt inte säkert att vi få fler biografiska artiklar om kvinnor med en jämnare könsfördelning, men vi skulle kunna få andra ämnen belysta i större utsträckning. Kanske förhållandevis mindre japansk fotboll och mer pedagogik, psykologi, social arbete, hemslöjd och handarbete, vård och omsorg, utbildning, barn, för att ta några områden där kvinnor dominerar och har stor kunskap. Även i andra avseenden är en bredare rekrytering att föredra eftersom heterogena grupper är bättre i längden. Det gäller förstås särskilt om man har ambitionen att täcka all världens kunskap.

Om vi återgår till gender-gap så ligger för närvarande alltså andelen kvinnliga aktiva användare kring 85 % med viss variation. En svensk studie från 2015 landade på 81-87 % manliga aktiva användare. Skälen till att kvinnorna inte kommer och inte stannar kvar är många. En undersökning kom fram till att kvinnor snabbt lämnade Wikipedia eftersom de ogillade tävlingsdimensionerna i redigeringen, inte tilltalades av det konfliktfyllda språket kring vissa redigeringar och hade mindre tilltro till sin egen kunskap och expertis. När Sue Gardner på Wikimedia Foundation frågade kvinnliga redaktörer så fick hon ännu fler svar. En del talade även om misogyni och en sexualiserad miljö. Själv tror jag också att det har att göra med vilken tid kvinnor har och anser sig kunna ta till den här typen av projekt och aktivitet. Vi vet att kvinnor även i Sverige fortfarande drar ett större lass när det gäller obetalt arbete i och utanför hemmet, och tiden kanske inte räcker till för att också göra världen bättre genom att skriva artiklar på Wikipedia.

För övrig finns förstås sammanfattning av svaret på frågan i rubriken till artikeln i DN på den utmärkta sidan på Wikipedia som behandlar just detta.

Jag tror inte på en total balans, men jag tycker att tendensen verkar mycket god. Förra årets nya biografiska artiklar, om vi undantar ”japanmånaden”, visar att svenskspråkiga Wikipedia på god väg. Jag ska verkligen försöka bidra och jag hoppas få hjälp av både de beundransvärda personer som skapat och omskapat svenskspråkiga Wikipedia och av nya noviser som jag själv.

Kategorier:allmänt

Uppdatering hemarbete

14 december 2020 1 kommentar

Min artikel i somras om det digitala distansarbetet ledde till tre publicerade intervjuer, Syre, Läraren, och Meetings International. Det känns som om höstens diskussioner ytterligare har komplicerat frågan, vilket jag tror är bra. Själv är jag numera utled på zoom-möten. Jag är inte säker på att det är vad som kallas för zoom-fatigue för det spelar ingen roll hur långa mötena är eller hur ofta det är paus. Min frustration handlar om allt som inte går att göra i zoom.

Jag tänker framför allt på att skärmen inte förmår förmedla saker som jag i normala fall tar för givet i interaktionen med människor. Att jag inte kan se dem i ögonen och jag dem är en första sak. Men jag kan heller inte förstå och känna om de är närvarande, alltså mer än kroppsligen. Härvarande tror jag att Bodil Jönsson brukar säga, men ordet fungerar inte så bra för just distansmöten… Men även om de är närvarande så är det svårt att läsa mina medmänniskor, särskilt om de är fler. I ett seminarierum eller en föreläsningssal kan jag numera, i vanliga fall, få en ganska bra uppfattning av min publik genom att se, höra och förnimma den. Det är en färdighet som jag övat upp under en mycket lång tid. Men i zoom hör jag inga hummanden, ser inte om människor lutar sig fram lite för att inte missa något, nickar en aning. Skärmen mellan mig och dem klipper av en rad kommunikativa trådar. Det blir stumt. Och jag blir själv tunn och utsträckt. Jag är beroende av den återkoppling som i stor utsträckning uteblir.

Det är lite lättare med människor man känner väl, men inte ens med riktigt nära kollegor fungerar zoom lika bra. Det är för långsamt. Man kan inte sticka in en liten replik under pågående utläggning för att exemplifiera. Man kan inte lätt påkalla ordförandes uppmärksamhet. Viftar du i ett vanligt rum så märks det; i zoom kan någon ha inställningar som gör att den inte ens har möjlighet att se mina vevande armar. Kommunikationen i zoom är sekventiell. Flera saker kan inte pågå inflätat i varandra eftersom tekniken inte klarar det. Det är helt hopplöst för kreativitet och brainstorm där ordet flyger runt i rummet och någon flyger upp för att skriva på tavlan.

Undantaget är chatten. Men den är så koncentrationskrävande att den riskerar att ta fokus helt. Den som har föreläst i en grupp där det samtidigt pågår en diskussion i chatten vet vad jag talar om. Det är som studenter som viskar med varandra, med den skillnaden att alla som vill kan höra. Eller läsa då. Istället för att lyssna på mig. Få människor klarar av att lyssna samtidigt som de skriver något annat.

Men värst är förstås att allt ”mellan” försvinner. Det som är före mötet, när man hämtar kaffe, gör en paus. I vanliga fall är den tiden inte ”bara” social utan har en helt central funktion för interaktionen människor emellan. Man kan försäkra sig om att en viss person förstod vad man menade, utanför protokollet. Eller be om ursäkt för en klumpig formulering. Man kan följa upp och utveckla. Skratta tillsammans.

Jag tycker att det är jättebra med digitala verktyg för en massa saker och har verkligen vant mig vid många och är helt beroende av andra. Men jag saknar mina medmänniskor och ser fram emot att få träffa dem snart.

Kategorier:allmänt

Hur blir vi till?

27 november 2020 1 kommentar

Med stigande förvåning läser jag Nina Björks recension av folkkära och pricksäkra Helena von Zweigbergks självbiografi. Zweigbergk berättar i boken ”Mitt liv som dront” hur hon inte känt att hon kommit till sin rätt med vissa personer, hur hon sökt deras godkännande, försökt vara till lags, men ofta känt sig sårbar inför andras blickar och bedömningar. Lite som den utdöda dronten som inte kunde skydda sig själv.

Nina Björk blir ”så paff” och förvånad av att det kan vara ”så här att vara människa”, det är ”häpnadsväckande”. Hela recensionen är fylld av denna helt nya insikt om att en människa kan vara, som hon säger, stöpt i en annan form än hon själv.

Själv blir jag mest förvånad över denna förvåning. Det är anmärkningsvärt att Björk inte har fått dessa insikter tidigare i sitt liv, särskilt som hon är en intellektuell som ägnat tid och tankearbete åt hierarkier och maktstrukturer och inte minst funderat över kvinnlig underordning. Det är som om Björks läsning av Zweigbergks självbiografi plötsligt översätter något hon har läst om på universitetet till en verklighet för människor av kött och blod.

Björks recension säger mer om Björk än om Zweigbergk. Och det är kanske som det ska. En recension säger mer om recensenten än verket sa den amerikanske historikern Bruce Mazlish i en text jag låter alla våra doktorander läsa. Det är en viktig poäng och innebär i just detta fall att Björk ensidigt fokuserar på sin egen insikt och inte gör Zweigbergks bok rättvisa.

Men hennes begränsade förståelse av vad det är att vara människa gör också att hon missar en helt central dimension av den relationella existensen. Det är inte alls så att om vi blir till genom andra så finns det bara att lyda order, att söka skydd eller bli uppblåst som Björk tycks tro. Omgivningen är inte endast nedslående, tvärtom.

Det vackraste med det relationella är ju att vi också, och framför allt, blir den bästa bilden av oss själva i rätt sammanhang, tillsammans med andra som gör att vi kommer till vår rätt. I den världen finns det också plats för dronter, vi behöver bara hitta vår miljö.

Kategorier:allmänt

Om att väljas på grund av sitt kön

20 oktober 2020 Kommentering av

Vissa texter kommer till en och ur en nästan i ett svep, andra måste man pilla med, vrida och vända på, flytta och stryka i. Sen finns de som inte blivit färdiga, som legat länge och plöstligt ropar på avslut. I dag publicerar Tidningen Curie en krönika av mig som har lurkat ofärdig i min dator. Rätt vad det var så erfor jag samma sak, igen, och kände att det var dags.

Texten handlar om en erfarenhet som inte är engångs utan flergångs och som tar sin utgångspunkt i att vara eller känna sig vald främst på grund av att vara kvinna, trots att det är huvudet de egentligen vill åt. Jag tror att många känner igen sig. När texten var färdig blev jag uppmärksammad på att Anna Tyllström delat med sig av sina erfarenheter i Universitetsläraren för drygt fem år sedan.

Kategorier:allmänt

Om tacksamhet

24 september 2020 Kommentering av

Corona ställer så många saker på ända. En del fortsätter sina liv som vanligt med resor till och från arbetet; andra isolerar sig och får hitta nya vägar i vardagen. Jag har funderat mycket över våra kroppars nya begränsningar, och vad vårt liv med viruset kan innebära. I en krönika i Kyrkans tidning tar jag upp frågan om att vara den som tar emot snarare än den som ger.

Kategorier:Corona

Distansarbete

30 juli 2020 3 kommentarer

Som akademiker är jag relativt fri att utföra en rad arbetsuppgifter på platser som jag väljer själv. Jag har därtill en stor autonomi i val av arbetsuppgifter, framför allt förstås när det gäller forskning. Det innebär för mig som för många av mina kollegor att jag arbetar ganska mycket. Det är helt i sin ordning, jag har oreglerad arbetstid och trivs med mitt jobb.

Men detta gäller förstås inte alla. I en artikel på DN Debatt i dag lyfter jag bland annat fram att de som kan arbeta på distans ändå har väldigt olika förutsättningar att göra det. Mitt yrke och min inriktning är tämligen speciell, även om den inte på något vis är unik. De flesta historiker har sitt material i arkiv som inte är tillgängliga på distans, men på senare tid har jag inte bedrivit arkivbaserad forskning. Nästan allt jag gör kan göras på distans. Ändå är jag inte någon stor tillskyndare av en snar övergång till digitalt distansarbete. Skälen är många.

Det finns en rad saker som jag gör som visserligen kan göras via zoom, telefon eller e-post, men som inte blir lika bra som när jag får möta människor i verkligheten. Under våren har all min undervisning skett på distans, med föreläsningar och seminarier och grupparbeten i zoom. Ibland har det fungerat väl, andra gånger mindre bra, någon gång inte alls. Jag förstår förstås att de som hela tiden arbetar med distansundervisning  utarbetar strategier och anpassar sin undervisning. Om detta finns det forskning och jag inser att saker kan göras annorlunda; god digital distansundervisning är inte samma sak som att göra det man brukar på zoom.

Men att man kan göra digitala saker bättre genom att öva och anpassa innebär INTE att dessa saker alltid bör ersätta andra sätt om dessa fortfarande är möjliga och bra. I artikeln på DN Debatt varnar jag för kraven på införande av digital teknik på bred front för att möjliggöra distansarbete med motiveringen att tekniken finns och har visat sig kunna fungera sådär. Jag har tidigare vänt mig mot denna missuppfattning att ny, och i dag framför allt digital, teknik är bättre bara för att den är ny, och kallat det för ”det digitala imperativet”. Vi bör inte rusa iväg utan värdera vad som är bäst digitalt och inte.

Själv har jag länge använt zoom eller skype för distansmöten med kollegor i andra länder. Det är ett utmärkt sätt att dra ner på resandet och kostar mycket mindre pengar. Jag hoppas verkligen att många korta resor i framtiden kommer att bytas mot digitala möten. Resultatet bygger ofta på att man känner varandra en del redan, men vad som är bäst blir förstås en avvägning.

Ibland är det bra att ses på riktigt. Jag och min närmaste kollega just nu, Maria Wolrath Söderberg, har utarbetat ett arbetssätt där vi sitter tillsammans och talar och skriver. Försöken att överföra det till zoom eller telefon har varit intressanta, men mycket i vår interaktion går helt enkelt förlorad. Förutom att det inte är lika trevligt och stimulerande tappar vi en del kreativitet, vi missar nyanser och kan inte växla sömlöst mellan olika aktiviteter, som man kan om man befinner sig i samma fysiska rum. Dessutom fungerar min röst sämre i medieringen, ett fenomen som min talpedagog påpekade inte är unikt för mig. Zoom-heshet kanske kommer att bli den nya arbetsskadan parallellt med övervikt och ont i axlar och rygg.

När pandemin är över ser jag fram emot att inte bara få möta mina kolleger och vänner i samtal som jag under ett halvt sekel har utarbetat färdigheter att föra, med alla de sinnen som är inblandade i interaktionen människor emellan. Jag ser också fram emot att träffa studenter i situationer som både de och jag övat länge på. Att möta deras ögon och påkalla deras uppmärksamhet är något annat i en sal än på zoom. Jag kan se dem och snabbt förstå om de hänger med eller om jag måste ta om och förklara. Ett rynkat ögonbryn eller ett som åker upp i förståelse eller förvåning är små ledtrådar i det samtal som en föreläsning kan vara när den fungerar bra.

Men även efter pandemin kommer jag att precis som tidigare sitta på min bak och läsa och skriva på min laptop med snabb uppkoppling. Jag kanske bör avsluta med att understryka att digital teknik förstås är helt grundläggande för min yrkesutövning, i den händelse någon skulle få för sig att jag är emot teknik.

 

Kategorier:digitalisering

Vatten – flera nyanser av grått

21 juli 2020 4 kommentarer

Jag funderar mycket på kunskap just nu, vilket delvis beror på att ett av mina forskningsprojekt lite förvånande har kommit att handla om det. Jag har varit inblandad i andra projekt som också rör kunskap och kunskapscirkulation, men den här gången är det lite annorlunda. Det är i projektet Legitimeringsprocesser för ickehandling i klimatfrågan som jag driver med Maria Wolrath Söderberg och som har pengar av Riksbankens Jubileumsfond som kunskap dyker upp. Många av dem som svarat på frågan varför de ändrat beteende på grund av klimatet säger nämligen att det beror på ökad kunskap. Samtidigt har nästan alla svenskar i snart tjugo års tid uppgivit att de tror att klimatförändringarna kommer att påverka Sverige enligt en rapport från Naturvårdsverket. De verkar ha kunskap, men ändå händer så lite. Här är det något som skevar. Vad är det egentligen för kunskap som kan bidra till förändring?

Ett svar kommer till mig denna sommar när jag kånkar vatten i hinkar från sjön. För tredje året i rad har vår ganska grunda brunn sinat i östra delen av Östergötland där jag numera huserar på sommaren. Det är ett område i Sverige som utmanas av sjunkande grundvattennivåer och när brunnspumpen slog av för några veckor sedan var det inte ett elfel som vi hade hoppats på. Vi lade oss på knä och såg ner i en tom brunn och fick istället gå över till att diska, vattna och delvis laga mat med regnvatten istället. Dricksvatten har vi en särskild ordning för och hämtar för närvarande i dunk.

När man har en viss begränsad mängd vatten att röra sig med blir det väldigt tydligt hur mycket som går åt. Varenda hink jag tar ur den stora tunnan vid husknuten är en påminnelse om denna resurs. Dels väger vattnet i mina händer, dels ser jag hur nivån i tunnan sjunker. Det är tydligt och konkret; jag känner i kroppen och ser med mina ögon. Det blir också en del av min dag, att tänka på vatten. När väderleksprognosen säger att det kommer att vara varmt länge ökar oron för att vattnet ska ta slut i våra tunnor.

Vi utarbetar elaborerade system för att spara. Disken är en aktivitet som lånar sig till utveckling. Inte bara två kärl tas i bruk utan vi lägger först i blöt i en hink, där vi sedan delvis kan diska av. Går det tid mellan gångerna kan man ha flera kärl för blötläggning av olika disk. Sedan har vi en diskbalja med miljövänligt diskmedel. Genom att nog följa husmorstips för diskning – det renaste först, det vill säga glas, och sedan i ordning med kastruller sist – kan detta vatten räcka mycket långt. Sist förstås en sköljbalja. När vi är färdiga kan en del av vattnet i de olika kärlen användas igen. Det som vi blötlagt i kan i vissa fall silas för att användas till tomater och blommor. Diskvattnet bör hällas genom stenkistan. Men sköljvattnet kan utgöra ny bas för blötläggning. På så sätt har vi olika nyanser av grått vatten med olika användningsområde.

En dag är även regnvattentunnorna tomma och vi får bära från sjön. Det blir en kollektiv angelägenhet förstås, men också en syssla som inte kräver någon särskild instruktion och som kan utföras även av ungdomar som inte hoppar jämfota av utsikten att få diska men ändå kan tänka sig att hjälpa till. Första dagen bär jag mina två hinkar på stigen och uppför backen som ett par matkassar. Men den andra märker jag hur det stramar lite i nacken och axlarna. Och tredje dagen får jag stanna flera gånger. När regnet faller är det en lättnad på flera sätt.

Men det är också en glädje när det strilar, droppar, rinner, faller och öser från himlen ner i de kärl som vi har placerat ut. ”Vackert väder” får en annan innebörd för den som är beroende av omväxling. De som lever av jorden har alltid vetat detta, men de flesta av oss har glömt hur det är att leva av jorden. Vi som tillhör den halva del av jordens befolkning som framför allt lever i städer, där regn är ett problem, har delvis förlorat kontakten med dessa växlingar. Vi plockar våra tomater i en grönsaksavdelning; allt arbete och alla resurser som gått åt för att få dem dit är osynligt. Kvar finns bara en prislapp, och kanske ett ursprungsland. Den planta jag själv dragit upp från frö i fönster till stor kruka ute har fått nästan daglig omsorg. Och utan vatten hade den varit förlorad.

Det helt normala i Sverige i dag är att vattenkonsumtionen är helt osynlig. Det rinner rent dricksvatten ur kranar som man vrider på. Att spara på regnvatten eller bära i hinkar från sjön gör min latenta kunskap om vatten mycket mer konkret och gripbar. Jag förstår på ett annat sätt vad denna resurs är när jag har känt och erfarit dess vikt och påmints om vad som händer när det tar slut.

Det finns saker som tyder på att erfarenhet av klimatförändringar kan leda till en större benägenhet att ändra beteende. Kunskapen blir verklig och ger insikter som i sin tur kan göras om till handling. Den som varit med om brist kan förstå ändlighet. Vi sparade på brunnsvattnet redan på försommaren, medvetna om vad som skulle kunna ske. Nu är jag så tacksam för att regnet faller och fyller våra lokala reserver.

Tyvärr är inte klimatförändringarna något som försvinner med en regnskur, lika lite som den höjer grundvattennivån i Östergötland. Men medvetenheten ökar, och känslan av livets skörhet förstärks.

Kategorier:allmänt, klimat, miljö

Matteuspassionen

10 april 2020 1 kommentar

När jag försökte lära mig om Matteuspassionen för en text som publiceras i DN i dag så kände jag mig en inte så liten smula musikaliskt obildad. I ett kapitel av litteraturprofessorn (emeritus) Thure Stenström från 1985 står nämligen att ”normalt musikbildade människor brukar vid anfordran kunna nynna melodin till den berömda slutkören utantill”. Detta konstateras en passant och utan omsvep och är egentligen en inledning till ett resonemang om att folk emellertid inte kan texten. Nå. Nu är jag lite mer normalt musikbildad eftersom jag har sjungit Matteuspassionen, om än inte på konsert. Än.

Stenströms text behandlar Matteuspassionen på svenska och är publicerad i en jubileumsskrift tillägnad Ingmar Bengtsson. Volymen är 363 sidor och har en vinylskiva instucken i en liten plastficka på insida av varje bokpärm. Boken stod givetvis i magasin och fick beställas fram, men kunde tack och lov lånas hem. Jag vågar gissa att den aldrig kommer att digitaliseras och göras tillgänglig för distansläsning.

Boken tillhör för övrigt en genre som snart kommer rödlistas. I takt med att kraven på formalia för akademiska publikationer ökar kommer texter som visserligen är lärda men inte utsatta för en rigid granskningsprocess att få mindre plats. Det gäller kanske inte minst humaniora. Det är synd. I jubileumsskriften finns inte bara två  intressanta bidrag på svenska om Bach, av totalt fem bidrag på svenska, utan också sju bidrag på tyska, två på franska och elva på engelska. En sådan språkblandning ser man sällan. På andra sätt är det mer homogent, med bara ett bidrag av en kvinnlig författare, något som illustrerar kanske både hur akademin såg ut anno 1985 och vad vi vet om hur det fungerar med nätverk. Själv har jag deltagit i en jubileumsskrift och redigerat en annan, och stått på flera tabula gratulatoria – en tidig form av crowd sourcing som innebär att man lovar köpa boken för en rund summa och får stå med i en lista i boken som därigenom fått medel för tryckning.

Stenströms text är intressant och har de olika översättningarna av Matteuspassionen i fokus. Han jämför helt enkelt och gör bedömningar av meriterna. Det är fint. Och även om det helt säkert finns mycket mer skrivet om Matteuspassionen i referee-granskade tidskrifter så var det denna obskyra text jag lyckades hitta. Hur minns jag inte längre. Det får mig att fundera på tillgänglighet.

Inte heller kan jag påminna mig hur jag ramlade över Staffan Fredéns text om Matteuspassionen, även om det är lättare att förstå. Den är nämligen digital från början och publicerad i en blogg 2013, som visserligen är flyttad sedan dess men ändå finns kvar. Han ger en guidning till verket i sig, för den som vill bli lite mer normalt musikbildad. Den är mycket läsvärd och rekommenderas varmt. Läs den och sök sedan reda på din egen favorit av Matteuspassionen denna långfredag när ordet nöjesförbud efter snart 50 år måste dammas av.

Kategorier:allmänt

Om resande

23 februari 2020 1 kommentar

Det här med mobilitet är knepigt. Visar det sig. I alla fall om man lever i människans tidsålder, och det gör vi ju faktiskt allihop, även om vi kanske inte gillar vare sig det eller ordet. Problemet är förstås att transporterna står för en mycket stor del av de utsläpp som har gjort att vi befinner oss i en klimatkris och att vi måste begränsa dessa utsläpp för att kunna nå uppsatta klimatmål. Eftersom teknisk förändring är långsam och beteendeförändring kan vara snabb är den enda möjligheten att parallellt med teknisk förändring också ändra beteende.

I Sverige är just transporter ett område som varit i fokus en tid. Det har flera orsaker. Men en är att för en individ som tycker att omställningen till ett hållbart samhälle går för långsamt så är det lätt att själv bidra genom att exempelvis dra ner på sitt flygande. Flyget släpper nämligen ut väldigt mycket växthusgaser. En rapport från Chalmers fick stor uppmärksamhet när den publicerades 2016 och där forskarna kunde visa att utsläppen kan jämföras med dem från bilåkande i Sverige. 80 % av flygandet i Sverige är privat, främst för semester, och det innebär också att man som individ kan påverka.

Inom ramen för ett forskningsprojekt som jag driver tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg på Södertörns högskola gjorde vi en studie av just människor som har slutat flyga av klimatskäl. Det var en kvalitativ studie där vi var intresserade av hur dessa människor resonerade, vilka skäl de angav och vilka argument de hade. När vi höll på att analysera data fick vi en förfrågan från den gröna tankesmedjan Fores om att publicera studien med dem, genom en organisation som de arbetar med som heter European Liberal Forum. Elf sprider sina rapporter till EU-parlamentariker. Vi bedömde att fördelarna med det var riktigt stora eftersom detta är en fråga som politiker måste förhålla sig till.

Rapporten (som finns som pdf här) presenterades på ett seminarium på Fores 5 december och den fick stort medialt genomslag. Vi skrev också ett debattinlägg där vi lyfte fram några centrala slutsatser. Sedan dess har vi fått många förfrågningar om att tala om studien och senast i torsdags var vi på KTHs hållbarhetspub och pratade. Det gjorde också våra kollegor Daniel Pargman och Elina Eriksson. De har ett projekt som ska arbeta med att studera hur akademiker kan begränsa sitt flygande. Vi reser  nämligen väldigt mycket och är de myndigheter i Sverige som flyger mest. Hur ska en sådan omställning gå till när ingen vill fatta andra beslut än mycket övergripande procentuella mål och där det dessutom saknas data? Daniel och Elina (och projektkollegorna Björn Hedin, Markus Robért och Jarmo Laaksolahti) har nu lyckats få data för KTHs flygande, även om det inte är fullständigt, och de ska hålla seminarier och workshops med utvalda institutioner och avdelningar. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.

Det här är en intressant fråga på så många sätt. Den har, genom att linjestyrning inte tillämpas här som den gör inom alla andra områden där vi har begränsade resurser, blivit en helt kollegial fråga. Eftersom KTHs kollegiala strukturer är nedmonterade finns det ingenstans att diskutera vår klimatpåverkan kolleger emellan. Kanske kan det ändras nu när vi inför skolkollegier på KTH. Den är viktig inte bara eftersom vi släpper ut mycket utan också eftersom forskare bör kunna gå före i en omställning som vi vet är nödvändig. I vår studie såg vi att förebilder är väldigt viktiga. Och inte bara som människor man kan ta efter, utan också i ett negativt avseende: den som inte lever som den lär undergräver sitt budskap, och en dålig förebild kan bli ett tungt skäl för andra att också avstå från förändring.

Men det är inte lätt. Strukturerna för att ändra akademiskt resande finns inte riktigt. Det märkte jag själv när jag skulle åka till Krakow på konferens för ett år sedan ungefär. Det är krångligt, dyrt och långsamt att inte flyga. Och att det innebär att man också måste avstå eftersom det inte går att göra vissa saker som vi tidigare tyckte att vi kunde, som att resa långt men vara borta kort. Det kommer att påverka meriteringssystem och möten och vi kommer att behöva ompröva mycket när den expansion av mobilitet som vi sett de senaste decennierna istället ska bytas mot annat. Det är inte säkert att detta kan göras utan konflikt. Hur ska vi fördela resursen mobilitet mellan kolleger? Vem ska få resa? Jag skrev en krönika om det i STs tidning Publikt om det. Det kommer att bli ett spännande decennium.

Kategorier:allmänt, flyg, klimat, miljö