Nina Wormbs

Europa brinner. Och ändå flyger svenskarna dit och eldar med sitt beteende på klimatförändringarna. Som dekadenta pyromaner. Men utan ansvar förstås, för det måste någon annan ta, någon annan stans.  

Jag kan egentligen argumenten ganska bra. Tillsammans med min kollega Maria Wolrath har jag studerat hur ursäkterna kan se ut hos dem som flyger, trots att de vet att de inte borde. En del säger just precis att det inte är deras ansvar utan måste lösas på systemnivå. Så länge det är tillåtet att flyga kan de fortsätta. Andra menar att de anstränger sig för klimatet annars, därför borde de få möjlighet till den där semesterresan. Åter några jämför sig med andra runt omkring, som ju verkar flyga. 

Swedavias siffror om ökande flygande efter pandemin hjälper just precis dessa personer att legitimera sitt beteende. Trots att vi fortfarande flyger mindre än 2019, då vi flög ungefär fem gånger mer än den genomsnittliga världsmedborgaren. Fokus på den lilla ökningen istället för den stora minskningen kan ge bränsle åt ursäkten. Att avstå när inte andra gör det är svårt. 

Men det går. De som har slutat har bytt perspektiv och ser frågan från ett annat håll. Inte ett där jämförelse med grannarna är det som avgör, utan där omsorg om kommande generationer är viktigast. 

Värmeböljor betraktades länge som önskvärda, trots att de förödande konsekvenserna för skördar och vattenkvalitet var kända, för att inte tala om dem för äldre människor och andra sköra. Ändå har rapporteringen om värme skett i genomgående positiva termer på somrarna i Sverige. Kvällstidningarnas rubriker brukar vara braskande och lovande: nu kommer värmen! 

Det nya ordet värmekupol kanske gör det lättare att förstå denna värme som farlig. Dödsfallen i Frankrike under kupolen i juni talar sitt tydliga språk. Det är allvar. Dödligt allvar. Och nu brinner Europa igen. Det beror på värmen. Få fenomen kan så klart och tydligt kopplas till klimatförändringarna som hetta och brand.  

Vi blir oerhört upprörda när någon grillar under eldningsförbud. Och med rätta. Det går att föra ett liknande resonemang om svenskarnas semesterflygningar. Det är omöjligt att visa att just dessa utsläpp var den tändande gnistan, men vi vet att varje kilo koldioxid räknas och kommer att räknas i hundratals år. 

Riskerna med våra klimatskadliga beteenden måste återigen upp på agendan. Och låt oss undvika de värsta misstagen från förra gången. Inte försöka plocka populistpoäng genom att anklaga den som kräver förändring för att vara moralist, som om det var en dålig sak att visa omsorg.  

Vi måste ta vårt ansvar och vi måste ta det nu. 

I dag gick jag i den sorgmarsch för klimatet som arrangerades för fjärde gången i Stockholm. Vädret var emot oss, men bitvis hade vi vind i ryggen, precis som med klimatarbetet. Då och då kom en kastby, en från vänster, och så en från höger, och vi fick hålla hårt i banderoller och fälla upp kragarna mot regnet. Men vi kom fram till Klara kyrka som fylldes till brädden. Över 600 personer deltog i marschen och i kyrkan erbjöds program. Det var väldigt fint och mångsidigt. Jag blev särskilt berörd av Rebellmamman Sophia Augustas tal. Jag fick inleda programmet och texten jag läste följer här:

”Det är så fint att få vara tillsammans när det är tungt och svårt. Att få gå bredvid varandra. Stå bredvid varandra. Vara nära – närvara.

Vi har just genomfört en sorgmarsch. Genom den har vi använt vår sorg som en protest – ett sorts motstånd, en styrka.

Flera av er har gått tidigare, flera kommer gå igen. Det vet vi. För den här sorgen är ingen vanlig sorg. Den här sorgen går inte över. Den gör sig påmind och dyker upp, där och när man minst anar det.

Och ändå talar vi så sällan om den. Låtsas som om den inte fanns.

Att få gå en sorgmarsch är därför också som en befrielse. Inte bara ett motstånd. Vår marsch ger denna ödesfråga en särskild uppmärksamhet. Vi lägger ilskan och vanmakten åt sidan, vi lämnar skammen och skulden och ansvaret ett tag – och bara sörjer. Reservationslöst.

Det kan vara oerhört skrämmande när man gläntar på det locket. Men om man vet att man inte är ensam, och att man också kan gå ut ur sorgen ett tag, då blir det lättare.

Jag tänker på Klimatsorgen som en sammansatt sorg. Den handlar om vår natur.

Den sorgen känner vi igen, för vi har förlorat tidigare. Men nu är arterna och miljöerna så många, oräkneliga. Obegripliga mängder.

Och fler blir de. Vi sörjer också det som ännu inte gått förlorat, men som snart är borta. Eftersom vi har fantasi. Riskutsatta biotoper. Röda listor.

Men vår sorg handlar också om oss själva. Vi som levt ett liv som bidragit till dessa oerhörda konsekvenser. Vi som trodde att vi gjorde gott, när vi flög och köpte saker. Vi som var del av det moderna projektet. Vi kan sörja vår del.

Men vi kan också sörja projektet som sådant. Vi måste göra på andra sätt nu. Vi måste ändra. Vi måste avstå.

Det kan kännas så svårt. Och ensamt. Särskilt när andra bara fortsätter.

Även där finns sorgen. Över vår kollektiva oförmåga att bryta utvecklingen. Att böja kurvorna tillräckligt snabbt. Sorgen över att vi inte med gemensamma krafter lyckas formulera de värderingar som kan styra oss i rätt riktning.

Ibland känns det övermäktigt. Men allt är inte lika. Klimatsorgens olika delar innebär att det finns sånt som jag faktiskt kan ta mig an. Och jag har insett att all sorg inte är kronisk.

Samtidigt känner jag, att den sorg som inte går över också kan hjälpa mig. Det är den som pekar ut vägen åt mig. Det är den som visar riktningen.

Jag har klätt mig i svart i dag, som många av er. Det är ett etablerat sätt att sörja som vi nu väver ihop med nya sätt.

Men jag har också en vit blus under. Det är inte oskuldens färglösa plagg, men ändå en ljus kant. Och den vill jag bära samtidigt, för att kunna ta tag i den ljusa strimman av hopp. Inte det tomma hoppet. Inte den distanserade optimismen. Utan hoppet som ger mening.

Tack.”

Igår fick jag göra en krönika för Godmorgon Världen igen. Ja, eller, jag skrev den i veckan som gick och spelade in i fredags, och så sändes den igår. Här är länken till programmet.

Jag har länge funderat över varför klimatkrisen får mindre uppmärksamhet. Förra våren skrev jag en understreckare i SvD om klimatkänslor och gjorde då lite sökningar. Mina misstankar har också bekräftats av andra. Och nu har Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto skrivit en bok om klimatjournalistik. Jag kan rekommendera den, även för dem som inte är journalister.

Min krönika börjar i ordet Weltschmerz som jag tycker fungerar som beskrivning på vad många känner i dag, men slutar i Umweltschmerz, som kanske är det vi borde känna.

I våras hade vi en föreställning om att vara människa i klimatkrisen. Det var med anledning av att vår populärvetenskapliga bok Ursäkta mig! hade kommit ut, där vi sammanfattar ett par forskningsstudier om omställning.

Det blev mycket lyckat och biljetterna sålde slut på bara några dagar och vi fick en lång väntelista. Därför beslöt vi oss så småningom för att ha ytterligare en show, som gick av stapeln den 14 oktober. Också då tog biljetterna slut och vi fick en väntelista.

Nu har vi bokat Palladium i Malmö dit vi kommer med Bråkshowen den 11 februari. Precis som i tidigare shower ska vi ha två soffsamtal och med oss är förstås också Isabelle McAllister, och en hemlig gäst.

Om du är intresserad av de utmanande samtalen om klimatkrisen kanske det här är en föreställning för dig. Ta med dig likasinnade. Eller någon du vill tala med om detta, men där du inte hittat en bra ingång än. Biljetter finns på confetti.

I ett pågående forskningsprojekt finansierat av Energimyndigheten i deras särskilda satsning MESAM, Människa Energisystem Samhälle, funderar vi mycket på vägar till omställning och hinder som gör det svårt. Projektet heter Avstå och leds av Maria Wolrath Söderberg.

Nu har vi fått den första artikeln publicerad och det är ett så kallat ”position paper”, eller i det här fallet en ”comment”. Det är en kortare argumenterande text för ett förslag eller en invändning.

Artikeln heter The challenge of abstaining in a culture of action points och är publicerad i npj Climate Action, vilket är en tidskrift som tillhör Nature. Det är väldigt roligt! Artikeln är open access och kan läsas av vem som helst. Den är också kort och inte så väldigt akademisk, så förhoppningsvis kan den också förstås av många. Budskapet är att vi måste avstå och ta de utmaningar som det inbegriper på allvar.

Jag tänker mycket på vad vi känner i klimatkrisen. Min övertygelse är att vi talar alldeles för lite om vilka känslor vi har och varför, och också vilka konsekvenser de får. För en tid sedan upptäckte jag att vissa klimatord har avtagit betydligt i frekvens i våra dagstidningar; vi verkar helt enkelt ha ett annat offentligt samtal om klimatkrisen än vi hade för fem år sedan, även om min undersökning bara är en sorts skrapande på ytan.

Jag och Maria Wolrath Söderberg ska ha en scenshow om klimatomställning den 13 maj på Skandia-Teatern i Stockholm. Vi har några gäster också. Och så blir det boksläpp. Här kan du läsa mer.

Tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg så har jag ett nytt forskningsprojekt som finansieras av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond. Det finns en beskrivning av projektet på KTHs hemsida, men det går i korthet ut på att undersöka vad som får människor att engagerar sig kollektivt för klimatet.

Vill du hjälpa oss att begripa vad som får människor att delta i kollektiva handlingar för klimatomställning, och vad som hindrar dem?  Kollektiva handlingar är olika typer av medborgerligt eller gemensamt handlande, alltså utöver att i rösta i val eller individuell livsstilsomställning. Det kan vara medverkan i diskussioner, eller i en rörelse, försök att påverka andra, aktivism, att delta i politiskt arbete, försök att förändra sin arbetsplats eller organisation eller samhället som helhet.  Om du är över 15 år, vill du berätta för oss vad som driver och hindrar dig i vår enkät?   

Vill du delta i projektet? Då kan du bara klicka på den här länken så kommer du direkt till enkäten.

Jag har en längre tid funderat på resande, både privat och professionellt. Det senaste jag skrev på bloggen var 2020, men sedan dess har jag och Maria Wolrath Söderberg och Elina Eriksson också publicerat en studie av hur forskare på KTH resonerar om sina resor.

I dag finns det två artiklar i den tidskrift som Vetenskapsrådet ger ut som diskuterar akademiskt resande. Jag är intervjuad i den ena. Det var en bra intervju med en bra journalist och jag fick se texten och godkände den. Ändå känner jag nu att jag nog skulle ha uttryckt mig annorlunda på ett ganska viktigt ställe.

Jag säger att man med gott samvete kan flyga om man har familj långt bort. Det är inte så bra. För det första är jag inte säker på att jag ska tala om för människor vad de ska känna, som det framstår i artikeln. För det andra är det inte riktigt så enkelt som jag får det att framstå. Om någon flyger till familj och har ont samvete så skulle jag inte säga att det är obefogat, dvs att man kan ha gott samvete. Det är verkligen mycket mer komplicerat.

Jag är övertygad om att vi måste resa mindre eftersom våra resurser inte räcker för den hypermobilitet som vi har vant oss vid. Men gränsen för när vi ska flyga och inte går inte nödvändigtvis vid de som har familj långt bort. Det ger inte någon moralisk fribiljett till hypermobilitet. Och dessutom finns vissa professionella grupper som bör flyga ibland. Av diplomatiska skäl kan vi behöva flyga för att förhindra och förebygga konflikter. Det kan också finnas andra starka skäl. Men sådana resonemang fick inte riktigt plats i artikeln.

Idag sommarpratar min vän och kollega Maria Wolrath Söderberg i P1. Det är ett program som tar upp den forskning som vi har gjort tillsammans i ett projekt som finansierades av Riksbankens Jubileumsfond och som jag har berättat om här tidigare.

Vill man läsa forskningen bakom Marias prat så finns den publicerad. Den senaste artikeln, som också sammanfattar projektets huvudstudie, kom förra veckan:

Wormbs, N., Wolrath Söderberg, M. Thinking structures of climate delay: internal deliberations among Swedes with sustainable ambitions. Environ Dev Sustain (2023).

Wolrath Söderberg, M., Wormbs, N. Internal Deliberation Defending Climate-Harmful Behavior. Argumentation 36, 203–228 (2022).

Wormbs, N., Wolrath Söderberg, M. Knowledge, Fear, and Conscience: Reasons to Stop Flying Because of Climate Change. Urban Planning 6, 314-324 (2021).