Nina Wormbs

Jag har länge funderat på det här med effektivitet. Inte på något särskilt organiserat sätt egentligen, men ett sådant där inre samtal som pågår. Med tiden har jag också funderat på det som ett dominerande värdeord för politiker och andra, i samma härad som innovation och rationalitet. Därför var jag uppriktigt förvånad förra året, när svenska politiker inte drev energieffektivisering i ljuset av energisituationen som en följd av kriget i Ukraina. Det gjorde ju andra framstående europeiska politiker. Kanske beror det på att effektivisering också kan leda tanken till sparande och snålande, och det vill man inte förknippas med. När, undrar jag, blev det omodernt att spara? Andreas Cervenkas bok om Girig-Sverige står på min läslista. Kanske finns det ledtrådar där.

I ett forskningsprojekt som jag deltar i och som leds av Maria Wolrath Söderberg och finansieras av Energimyndigheten så arbetar vi med trögheter i omställningen. Vi kallar projektet för Avstå, men det handlar om mer än så. En del sker i samarbete med energirådgivare och organisationen Energieffektiviseringsföretagen (EEF). Det är verkligen ett intressant projekt med stimulerande frågeställningar. I senaste avsnittet av Klimatgap som är en podd som Maria startade i samband med vårt första forskningsprojekt så diskuterar hon och Moa Svan energifrågan med Lotta Bångens från EEF och Björn Hedin på KTH. Jag rekommenderar lyssning.

Poddar jag blivit ett sätt för många att ta till sig böcker eller program samtidigt som man gör något annat. Det är ett sätt att effektivisera sin tid kan man säga. Men pass på! Någonstans går gränsen. Jag berör den i min krönika i Godmorgon Världen i dag.

Först hade vi faktaböckerna, de som populariserade vetenskapen och förklarade hur det står till med jorden och klimatet. Sedan fick vi undergångsböckerna, inte sällan i romanform, eller personligt skrivna. Men nu kommer också böckerna som ger oss hopp, inte nödvändigtvis genom att göra långa listor på vad som faktiskt görs och som lätt försvinner bland rapporter om hur illa ställt det är, utan genom att visa på människans förmåga till handling och samling.

I Dagens Nyheter i dag recenserar jag en sådan bok: Not too late: Changing the climate story from despair to possibility (Haymarket Books, Chicago Illinois, 232 sidor), redigerad av Rebecca Solnit och Thelma Young Lutunatabua. Det är en hoppfull bok, i princip befriad från det flåshurtiga, optimistiska, verklighetsfrånvända. Det är en bok som stärker och som jag kan rekommendera.

Och jag tycker mig se att det kommer flera böcker av denna typ nu, böcker som de som redan ägnat klimat- och miljöfrågan stor tanke kan behöva, men kanske också de som först nu inser allvaret.

Ett ytterligare exempel är Andreas Holmbergs bok som också är nyutkommen. Holmberg är biskop i Stockholms stift och hans bok heter Gud såg att det var gott: Att vara människa och kyrka i klimatnödens tid (Verbum, 118 sidor). Även i Holmbergs bok finns hopp, men han erbjuder också – precis som Solnit och Lutunatabua – annat. Boken slår ett slag för kyrkans roll i klimatomställningen och erbjuder sju ”nycklar till omvändelse”. Man skulle kunna säga att det är grundläggande råd om livet, applicerade i en tid när vi måste lära oss att tänka nytt.

Holmbergs nycklar är i tur och ordning att ta våra tunga känslor på allvar, att vara förundrade, att känna tacksamhet, att vara tillsammans, att älska, att fantisera om det goda livet och slutligen att vila. Det sista är inte minst viktigt och något som jag själv inte riktigt har tänkt på tidigare. Vi måste också vila.

Jag tolkar det som ett motstånd mot den tid vi lever i, vi i västvärlden, med våra vanor, som har så stor skuld i utsläppen. Det är ett motstånd mot hastighet och acceleration, mot effektivitet och optimering. Själv vänder jag mig ofta till handarbetets långsamhet och handens arbete när jag vill komma ur hetsen. Men jag betraktar det också lite som en motståndshandling. Kanske är vila också det, ett sorts ultimat motstånd, en icke-handling. Det behöver inte betyda att ingenting sker när vi vilar. Vilan är inte tom.

Sist men inte minst vill jag nämna en bok som inte är ny utan gammal, men som kommit i en ny och reviderad utgåva: Joanna Macy och Chris Johnstone, Active hope: How to face the mess we’re in with unexpected resilience and creative power (New World Library, 272 sidor, 2012, 2022). Jag kan inte hela historien om Macy, men redan på 1980-talet skrev hon om utmaningarna med att leva i en tid som tycktes gå mot undergången. Då gällde det ett kärnvapenkrig.

Jag har inte läst färdigt Macy än, och jag ser fram emot att lägga hennes råd bredvid dem från Solnit och Lutunatabua och Holmberg.

Helgen före påsk hade den kör som jag har förmånen att få sjunga i en konsert i Hägerstensåsens medborgarhus. Temat var ”Musik i tid och otid” och mellan styckena hade vi texter om tid. Och otid. Även jag läste en text. Som jag hade skrivit för just detta ändamål. Den kommer här.

Tre minuter om tid 2 april 2023

Vad är tid? Sankt Augustinus lär ha sagt, att om ingen frågar mig, så vet jag. Men ber du mig förklara, så kan jag inte.

Inte heller historiker kan förklara tiden. Men de tänker mycket på den. Länge tänkte de att det var skillnad på jordens tid och människans tid. Den franska annales-skolan delade upp tiden i den långa tiden och den korta. Den långa tiden – la longue durée – var geologisk tid – hundra tusentals år, miljoner år. Den korta kunde antingen vara århundraden, eller händelser. Den korta tiden var människans tid.

Detta är ändrat. Nu har vi människor på mycket kort tid – vår tid – påverkat den långa tiden – jordens tid. Detta har vi gjort genom att på ett par hundra år elda upp enorma mängder fossila bränslen, som ansamlats under miljontals år. På det viset har vi ändrat atmosfärens sammansättning, gjort haven sura och ökat temperaturen på planeten.

Jordens tid är nu människans tid, antropocen. Det är geologerna, eller närmare bestämt stratigraferna, som bestämmer när människans tid började. Det är de som tittar på lagren som blivit kvar från tidigare eoner, eror och perioder. De tittar på lagren med rester från förr.

När började vår tid? Det har de inte bestämt. De funderar inte bara på klimatförändringarna, utan också på utrotning av arter som vi är medskyldiga till, på den radioaktivitet vi släppt ut och som kommer finnas länge länge, på den ständiga nattbelysningen och dess konsekvenser, på alla stabila och giftiga kemiska föreningar, på tungmetallerna, avskogningen, plasten. Och på benen från de 70 miljarder kycklingar som vi äter, varje år.

Allt kan komma att synas som ett framtida lager, ett lager som kan bestämma när vår tid började.

Vad är tid? Augustinus hade fel. Jag kan förklara. Men jag begriper det inte.

I söndagens Godmorgon världen gjorde jag en krönika om årets julklapp – det hemstickade plagget. Jag tycker mycket om att sticka och har ofta flera projekt på gång samtidigt. Vi brukar kalla dem UFOn, UnFinished Objects. Men ganska mycket blir också färdigt.

När jag var i München förra hösten ville jag inte ta med något större arbete utan jag tog med mig några nystan. Det var fortfarande lite pandemisk stämning och min kontorskamrat ville gärna vädra ofta. Samtidigt som hon frös. Uppvuxen i Kalifornien hade hon aldrig hört talas om handledsvärmare. Så jag stickade ett par till henne. Det har blivit fler sedan dess.

Handledsvärmare är ett relativt enkelt första stickprojekt. Man kan nöja sig med bara räta och använda strumpstickor så slipper man sy ihop. Det räcker med att fästa tråden. Det är också skönare runt handleden att slippa en söm. Vill man ha en liten utmaning kan man sticka ett påfågelsmönster. Det finns flera varianter på nätet. Här är det jag provat mig fram till och som jag tycker är fint.

Lägg upp 48 maskor på strumpstickor 2,5 eller 3 med passande garn. Fördela maskorna med 12 på varje sticka. Sticka ett par varv räta. Rapporten är på 24 maskor och fyra varv.

Idag fick jag göra ännu en krönika i Godmorgon världen! i P1. Jag talar om vad ord betyder med anledning av att EU bestämt att fossilgas ska klassas som en miljö- och klimatvänlig investering. Krönikan finns här.

I dag har jag gjort en krönika i Godmorgon Världen i P1. Den handlar om att vi människor förbrukar så enormt mycket energi att vi är som dinosaurier, om vi räknar om det till näring. Det var en kollega på KTH, Daniel Pargman, som fick upp mina ögon för William Catton för några år sedan. Och jag refererar också till Daniels projekt om Homo Colossus i krönikan.

Jag avslutar krönikan med att fråga varför ingen försöker krympa dinosaurierna till mer hanterbara varelser. I en kommentar skriver Susanne Wahlberg att det hade varit bättre att fråga varför så få försöker krympa dinosaurierna. Det har hon rätt i. För det finns verkligen de som arbetar för minskat energiförbrukning, både individer och organisationer. Men bland politiker tycker jag de verkar ungefär lika vanliga som riktiga dinosaurier.

I dag sändes ännu en krönika i Godmorgon världen. Jag talar om krigets ord och metaforer. Jag har länge varit intresserad av metaforer och hur vi talar om saker eftersom det har betydelse på flera sätt och i flera lager. Det upphör inte att fascinera mig hur vi väljer att tänka och uttrycka oss.

Inslaget finns här.

I söndags fick jag göra ännu ett gästspel som krönikör i Godmorgon världen. Jag valde att tala om olika tider och hur klimatkrisen ställer vår förståelse av tid på ända alldeles. Och att vi måste hålla olika tider i huvudet samtidigt, eftersom vi måste vrida den rätt igen.

Texten och uppläsningen finns på Sveriges Radios hemsida.

Ibland får jag lite knäppa idéer. En sån var strax före jul förra året när jag fick för mig att jag skulle titta igenom alla Bond-filmer igen och undersöka tekniksynen. Jag lånade en superbox av min vän Simon, tog fram en anteckningsbok och började mitt projekt. Ganska snart insåg jag vad jag förstås vetat men inte erfarit, nämligen att det är en särskild färdighet att analysera film. Mina anteckningar kändes torftiga och jag kunde inte se någon tydlig berättelse. Visst fanns förändring och teknik, men någon ordning såg jag inte. Projektet fick vila.

Någon gång under våren upptäckte jag i ett utbyte med Klaus Dodds på Twitter att det finns en omfattande Bond-litteratur och att han skrivit en bok med Lisa Funnell som var utgiven på Palgrave och hette Geographies, Genders and Geopolitics of James Bond. Jag köpte den och började samtidigt leta efter annan Bondforskning av intresse. Och så skrev jag till DN Kultur och hörde efter om detta kunde vara av intresse. Vi enades om en leveranstid i slutet på sommaren med publiceringsplan strax före premiären. Projektet gick in i en ny fas där jag såg filmerna på ett nytt sätt.

Ändå var det svårt att skriva om James Bond och tekniken. Man kunde tänka sig en artikel som följde en specifik tekniktyp. I de tidiga filmerna är till exempel radiokommunikation viktigt – ”I radioed” som Connery säger i Dr. No. Parallellt med fast telefoni förstås. Den kan avlyssnas och han letar efter buggar i hotellrum eller placerar själv ut mikrofoner. I de senare filmerna är mobiltelefonen ett universalinstrument som kan göra det mesta och Ericsson lyckades placera en telefon i Tomorrow Never Dies. Men före mobilen (som först dyker upp hos skurken i For Your Eyes Only) är det Bonds klocka som innehåller allt man behöver. I en scen i Octopussy blir han mäkta imponerad av nästa generations klockor med färgskärm av flytande kristaller som Q ännu inte tänker ge honom.

Det blev lite repetitivt och exempel fick strykas. Ett annat problem var hur jag skulle kunna skriva om Bond och tekniken utan att skriva om misogynin och kvinnorna. Till och med försöken att beskriva datoriseringen krävde ett könsperspektiv. Under 1960-talet var till exempel den analoga tekniken framträdande, medan 1970-talet bjöd på skärmar och mikrochip. Den samtida diskussionen om datorerna som frälsning kommenterades av Bond i The Man With the Golden Gun med repliken: ”You are better than a computer Moneypenny. In all sorts of ways.” – Hur problematiserar man det på några få rader?! Det föll också bort.

I dag publiceras artikeln i tidningen och jag funderar på när jag ska våga gå och se filmen på vita duken. Men har vi nu alla väntat så länge så kan väl jag vänta ännu en tid på No time to die.