Vad skapar egentligen mening? Frågan väcktes under Oliver Sacks föreläsning i Börssalen i förra veckan. Han talade under rubriken ”Narrative and Medicine: The Case History” och upplägget var, precis som i flera av de dussintal böcker genom vilka han gjort sig så känd, att berätta ”case histories”. Det är inte trivialt att översätta till svenska, men att tala om fallstudier ligger nära, trots att just ordet ”history” egentligen här helst skulle ersättas av berättelse.
Sacks är nämligen inte endast, kanske inte ens i första hand, intresserad av sjukdomarna eller dysfunktionerna som han stöter på hos de människor han möter. Istället är han intresserad av historien om just den människans upplevelse och liv. Och genom att formulera en berättelse, som är tät och fylld med detaljer och med empati för objektet, lyckas han skapa mening kring sjukdomen, och därmed också mening kring det friska.
Sacks har mötts av kritik från sina egna för detta sätt att hantera medicinen, men han har också bekräftats inte bara av den bredare publiken. Den stora och viktiga frågan är förstås hur berättelser, som grundar sig i vetenskaplig verksamhet, kan öka vår förståelse av denna nya kunskap, inte bara inom medicinen. Inom främst humaniora, men också inom samhällsvetenskaperna, har berättelser varit viktiga länge, även om de som allt följt konjunkturer. Just nu står de kanske något tillbaka när delvis nya publiceringsformat begränsar möjligheten till täta och utförliga berättelser.
Men hur ser det ut inom övriga vetenskapsområden? Var finns de matematiska berättelserna, de som rör fysiken och kemin, ekologin och biologin? Hur skulle vetenskapen själv se ut om kunskapens innehåll kunde ta form av berättelser som kunde läsas och ge vidare mening än vad som är möjligt i en vetenskaplig tidskriftspublikation?
Det sägs ibland att tekniken ger oss möjligheter och det är sant inte minst inom vetenskaplig kunskapsproduktion. Men det räcker förstås inte bara med verktyg. Vi måste också, likt Sacks, intressera oss djupt och allvarligt för våra objekt och våga gå utanför våra ämnens mittfåror och skapa mening ur vår kunskap.
Nina Wormbs 
Tänkte på din intressanta bloggpost när jag idag höll ett seminarium om vetenskapliga subkulturer – försöker ofta smyga in lite Galison här och där – och gränser mellan discipliner på en kurs för doktorander i miljövetenskap. En av deltagarna beskrev skillnaden mellan limnologi och paleolimnologi som att de förra menade att de senare sysslade med ”berättelser”. Det är nog inte enda gången ”berättelser” används i en sådan lite nedsättande bemärkelse, som gränsmarkör.