Hur lär man sig om historia, arkeologi eller vetenskap? Vad är det som formar våra föreställningar? Det funderar jag på då och då, inte minst i relation till mina barn. (Se tidigare inlägg om rymdhjälm.)
Julens bästa klapp var ett vetenskapshistorisk spel i arkeologi. Thebe (eller Thebes) heter det och är tyskt från början. Det går ut på att samla poäng genom att gräva upp skatter i Egypten, Palestina, Grekland, Mesopotamien och på Kreta. För att få gräva måste man ha kunskap och den skaffar man i London, Paris, Rom, Berlin, Wien eller Moskva. Genom böcker! Men det tar tid att läsa böcker, så man ”betalar” genom att flytta den ena av sina spelpjäser ett visst antal veckor på spelplanen som har 52 steg. Varje steg är en vecka och ett varv är alltså ett år.
Detta att betala med tid och låta tid vara dimensionen man rör sig i parallelt med förflyttningen av den andra spelpjäsen mellan utgrävningsplatser och städer på spelplanen tycker jag är väldigt klurigt. Tiden går även vid utgrävningarna; ju längre man gräver desto fler poletter får man plocka ur påsen för just den platsen. Och ju fler böcker man läst, antingen speciellt inriktade på just den platsen eller mer allmänna böcker, desto fler poletter får man plocka och desto större chans har man att få riktiga skatter.
Skatterna är ”riktiga”, dvs det är faktiska fynd som är avbildade på poletterna, som Tutankhamons mask i Egypten, en del av Parthenonfrisen i Aten eller Ormgudinnan från Kreta. De poletter som är nitlotter lägger man tillbaka i påsen och på så vis blir det svårare att hitta något värdefullt på en plats där någon grävt tidigare.
Det här spelet har blivit en favorit hos oss. Det är lite för komplicerat för femåringen som tappar intresset efter ett tag, men åttaåringarna förstår reglerna snabbare än farmor och farfar och kommer ihåg dem bättre än mamma och pappa. Det gäller att ha tur men ger också utrymme för strategiskt spelande. Och det inbjuder till riktigt givande diskussioner.
Nina Wormbs 