Jag tillbringade eftermiddagen i Riksdagens förstakammarsal. Titeln för seminariet var Arktis – en region i förändring och arrangörer var Nordiska rådets svenska delegation, Svenska kommittén för internationella polaråret och Norden i Fokus. Det nordiska avspeglade sig både i perspektiv och i val av talare. Det transnationella är uppfriskande eftersom det tvingar till perspektivbyte, och här fanns även en rad andra motsättningar som komplicerade en diskussion som trots sin nivå var tillgänglig för en intresserad allmänhet.
För det var verkligen ett mycket givande seminarium – den ”arktiska ledan” lyste med sin frånvaro – med många olika infallsvinklar från forskare, både humanister, samhällsvetare och naturvetare, från politiker och från myndighetsföreträdare. Några axplock: Sverker Sörlin, ordförande i Svenska kommittén för internationella polaråret, inledde med att tala om IPY som nu lider mot sitt slut. Det blev en exposé över vad som varit under tidigare polarår och vad som gjorts denna gång, med en avslutning om vad som borde göras, politiskt. Sara Larsson, styrelsemedlem i Sametinget, drev framgångsrikt tesen att bristen på en svensk politik i Arktis är kongenial med bristen på en aktiv samepolitik. Annika E Nilsson, Stockholm Environment Institute, talade om den starka kopplingen mellan geopolitik och klimatforskning samt vilka bilder som finns av Arktis. I det följande samtalet mellan Mark Klamberg, folkrättsjurist, och Mats Engström, ledarskribent på Aftonbladet, lyftes centrala geopolitiska frågor om exploateringen av Arktis och vad Sverige, och EU kan och bör göra.
Mest förvånande för mig var nog ändå det inkluderande perspektivet på Arktis invånare. Det lever 4 miljoner människor i Arktis och de representerar ett 40-tal olika folkgrupper. Några få var talare på seminariet. För att dessa ska kunna leva kvar krävs inte bara att klimatförändringarna stoppas utan också att det finns fortsatt möjlighet till försörjning. Att göra Arktis till ett reservat är inte en lösning för Arktis invånare, åter ett givande perspektivbyte.
Under sena eftermiddagen visade också fotografen och författaren Magnus Elander bilder ur sin senaste bok. Det var bedövande vackert. Och inte så förvånande fick dessa bilder med sin skönhet och sin skärpa, sitt släpljus och sin ofattbart skiftande skala mig att känna, snarare än tänka. Det är förstås effektfullt eftersom vi förstår mer när våra känslor också är inkopplade. Politiska beslut ska vara grundade i kunskap, men det krävs engagemang och känslor för att driva en ideologisk politik.
Det heter att en bild säger mer än tusen ord. En slutsats av seminariet i dag var att tusen bilder säger mer än en. Och när det gäller Arktis behöver vi många bilder för att förstå, förstå att vi måste göra något.
Nina Wormbs 
Arktis som frö och ursprung till nästa istid? — inte så mycket offer som förövare…:-)