Jag befinner mig på konferens i Bonn på en plenarsession med titeln ”Traditional media vs. web media – friends or foes”. Panelisterna är kunniga och hämtade från olika delar av världen. Och diskussionsledaren lyckas faktiskt få publiken att delta med relevanta frågor. Det är intressant. Men en stor fråga för mig blir ändå obesvarad, och heller inte ställd: när blir det nya gammalt? När slutar vi tala om ”de nya medierna” som nya medier och börjar betrakta dem som medier helt enkelt? I gårdagens välkomstanförande sa visserligen Erik Bettermann, vd på Deutsche Welles som är värd för konferensen, hela tiden ”de så kallade nya medierna”, vilket är ett steg på vägen mot en förändrad syn. Det är ett sätt att erkänna att ”nytt” är en etikett.
Självklart är frågorna kring de ”nya” och de ”gamla” medierna centrala och var de möts oavvisligt intressanta, men när slutar vi se en motsättning mellan det som fanns före 1995 och det som kommit sedan? Skälen till etiketteringen är säkert många och de har sina funktioner, men ur ett historiskt perspektiv kan jag inte annat än fundera på när etiketten ”ny media” inte längre kommet att vara giltig för vad den används till i dag.
Nina Wormbs 
Under EP-valet funderade jag på om inte det nya blivit gammalt – eller åtminstone vardagligt – utan att alla märkt det. Årets förstagångsväljare är väl ungefär jämgamla med World Wide Web? Fildelningsprogrammen måste funnits där redan när de bildade sin egen musiksmak. Ändå pratas det om ”nya frågor” och ”ny teknik”. Jag tror inte att man ska underskatta det intryck av oförståelse som det kan ge.
Jo, valet är en intressant mätare på många saker. Det har liksom gått en skälvning genom samhällskroppen. Kärnan är väl att det som är gammalt för någon är nytt för någon annan. Och så länge denna annan har problemformuleringsföreträdet så talar vi om detta något som nytt.
Vad som fascinerade mig lite under samma session i Bonn var att frågan om den digitala klyftan plötsligt var helt borta. Vad hände med den egentligen? Kan det vara så att den kommer vila nu ett tag och när problemformulerarna har tagit kommandot över det nya, och på så vis gjort det gammalt, så kan den digitala klyftan väckas till liv igen som problem, men då som en reell och kanske ganska vanlig fråga om dem som inte har.
Jag kommer att tänka på den Doors of Perception-konferens jag var på i Amsterdam, måste varit 1995 eller 1996. Temat var ”Speed” och allt handlade om hur fort det går nu (då) i jämförelse med tio respektive 100 år tidigare. Konferensen gick av stapeln för tio år sedan. Den absoluta ‘speed:en’ vi då såg, 1995, måste väl anse som ”Slowness” (Kundera någon?) med dagens mått mätt. Ska se om jag inte kan hitta något arkiverat material från den konferensen, då, Amsterdam, innan första bubblan började blåsas upp.
http://museum.doorsofperception.com/doors4/doors4index.html
Jag hittade webplats som arkiverat konferensen (året var 1996). Väldigt välbevarat för att vara så tidigt.
Däremot inser jag mer och mer att dessa ord inte har någon koppling alls till begreppen du resonerar kring, ny och gammal 😉 sorry.
Tack Peter. Ja, det känns tidigt. Och min bild av hemsidor då präglas av mycket mer rudimentära uttryck.
Men även om de inte talade explicit om nytt och gammalt så är snabbheten förstås intressant och hör ihop med föreställningar om nytt och gammalt: hur fort får vi nya saker (och klarar vi av det)? Det är en ganska gammal fråga verkar det som. 🙂 Den ökande snabbheten i telekommunikationer före och kring förra sekelskiftet har beskrivits som omstörtande för många. Man kunde skicka meddelanden över hela världen på några få dagar och nästan omedelbart tala med någon i andra änden av stan. Inte så långt senare kom rörlig bild och snart radio. Det är mycket möjligt att det gick fortare 1996 (hur mäter man sånt?), men för dem som levde 100 år tidigare kändes det nog också som om det gick fort.