I dag är det ett år sedan signalspaningslagen klubbades igenom i Riksdagen. Som av en händelse var jag på seminarium om denna lag i går. Det var ADBJ – Svenska föreningen för IT och juridik som anordnade och seminariet hade rubriken ”Klarar staten av att hantera frågan om integriteten?”
Talare var dels Anders Lagerwall som skrivit en uppsats om hemlig övervakning och Europakonventionen (som fått föreningens pris för bästa examensarbete), dels Clarence Crafoord på Centrum för rättvisa som anmälde lagen till Europadomstolen förra sommaren.
Det var ett bra och intressant seminarium med en efterföljande diskussion som inte riktigt ville ta slut (se en kommentar här). Flera saker var nya för mig, inte minst när det gällde just Europakonventionen och hur den är uppbyggd och tänkt att fungera. Det var framför allt artikel 8 som var i fokus. Den lyder:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Vad som ofta framförts i diskussionen om signalspaningslagen, och detta i huvudsak från regeringshåll, är att signalspaningen måste få vara teknikneutral eftersom så mycket korrespondens och kommunikation går i kablar. (Se bland annat Mark Klambergs inlägg med just den fokuseringen.) Vad Clarence parentetiskt lyfte fram i den efterföljande diskussionen men som verkligen fångade mitt intresse var att artikel 8 givetvis också måste vara teknikneutral. Det kan inte spela någon roll om vi skickar vanliga pappersbrev, flaskpost eller krypterade email – vi har ändå rätt till skydd för vår korrespondens. Clarence menade att just denna sida av det teknikneutrala myntet inte vänds upp så ofta i debatten och jag kan hålla med honom. (Vid en snabb sökning hittar jag bara ett inlägg som gör denna koppling. Det finns med säkerhet många fler, men det har inte blivit någon större diskussion. Rätta mig gärna om jag har fel.)
Det illustrerar igen hur problematiskt begreppet teknikneutralt kan bli när man försöker använda det för att legitimera vissa redan fattade beslut. Men begreppet är problematiskt även som framtidsvision eller strategi. Den antyder att tekniken bara är ett verktyg och att verktyget inte ska ha betydelse för verksamheten.
En av grundarna till ämnet teknikhistoria som akademisk disciplin hette Melvin Kranzberg och ett av hans mest citerade uttalande, Kranzbergs första lag, är ”Technology is neither good nor bad – nor is it neutral”. Att säga att teknikneutral reglering eller lagstiftning skulle kunna jämställas med utsagan att teknik är neutral är förstås en förenkling. Samtidigt finns ändå en del att fundera på när det gäller just teknikneutralitet och neutral teknik.
Staffan Malmgren vänder lite på diskussionen i sin krönika i TechWorld 2 2009 där han säger att teknikneutralitet används för att lagstiftaren uppfattar den tekniska förändringen som så snabb att man annars inte skulle hinna med. Det är tvärt om, menar Staffan, att mycket teknik inte alls ändrar sig – en teknikhistorisk sanning förstås. Hans poäng är att genom att göra regleringen teknikneutral så cementeras de samhälleliga målen med regleringen, och det är en mycket bra poäng.
Tekniken och samhället förändras, och med dem behovet av och önskan om reglering. Begreppet teknikneutralitet skymmer därför mer än det förklarar och bör sättas under lupp.
Nina Wormbs 
Mycket i diskussionerna inom Piratpartiet utgår faktiskt från att integritetsskyddet i t ex Regeringsformen och Europakonventionen ska betraktas som teknikneutralt. För väldigt många piratpartister och unga är detta en självklarhet. Jag skulle utan att ha undersökt det närmare vilja påstå att detta är en av partiets grundstenar och en huvudorsak till det relativt stora väljarstöd man har.