I går hade de svenska public service-företagen sin årliga branschdag och Dagens Nyheter har de senaste dagarna publicerat ett flertal artiklar om public service, bland annat om en satsning av SR på nätet. Det är intressanta tider nu eftersom förutsättningarna tycks förändras så snabbt. Och det får ibland de kommersiella aktörerna att reagera, vilket skett i större utsträckning i Europa än här hemma. EU räknar licensfinansierad public service som verksamhet med statsstöd och har de senaste åren fått in ett stort antal klagomål om att public service i olika länder bryter mot de så kallade statsstödsreglerna. (Sverige har aldrig blivit anmält.) Detta fick kommissionen att 2008 inleda en översyn och i somras kom ett nytt meddelande om hur statsstödsreglerna ska tolkas på detta område. En förändring är att det krävs en förhandsprövning av nya tjänster som PS vill lansera. Meddelandet beskriver också vad som bör ingå i en sådan prövning.
I höstas fick jag i uppdrag av Kulturdepartementet att ta fram en modell för hur en sådan prövning skulle kunna gå till i Sverige. Jag lämnade mitt förslag i januari och det är nu ute på remiss. Hans Rosén behandlar det i en artikel i dag.
En övergripande utmaning, som inte bara berör förhandsprövning, är förstås vad som händer med public service på nätet, eller egentligen i en helt digitaliserad medievärld, något som Rosén berör i en annan analys. Han pekar på upplösningen av konsumenten och producenten som nätet möjliggör och menar, om jag förstår honom rätt, att uppdraget till public service borde ta större hänsyn till det. Han ekar därmed delvis Lars Nord som i en annan artikel menar att uppdraget måste formuleras om.
Jag är faktiskt inte säker på att det behövs. Att det skulle vara mycket svårt av skäl som har med hur lagen är skriven kanske man ska bortse ifrån vid en idédiskussion, men redan i dag har public service-företagen i uppdrag att verka på Internet. Det står ganska tydligt i propositionen. Och företagen gör det med besked. Jag vet inte till vilken nytta en precisering av det uppdraget skulle vara i en tid när nya medieformer växer som svampar ur jorden. Men det är förstås en balansgång mellan frihet och kontroll som uppdragsgivaren ibland måste utföra på slak lina.
Att den nya digitala tekniken erbjuder utmaningar eftersom frågeställningarna skär tvärs över organisatoriskt separata sakområden är en bra poäng som Rosén gör. Jag har själv berört den i ett tidigare inlägg om den nya mediemyndigheten som nu snart tar form. Men vad som kanske är lite förvånande är att detta på intet sätt är ett nytt problem för mediepolitiken. När jag arbetade med artikeln om Harry Scheins bok Inför en ny mediapolitik! som jag också nämnt tidigare blev jag varse hur samma splittring också fanns i början av 1970-talet. Schein föreslog en ny mediepolitisk byrå som inte skulle inordnas i departementsstrukturen. Den förverkligades aldrig. En och annan förändring har förstås skett sen det tidiga 70-talet, presstödet ligger inte längre hos finansen och industri- och kommunikationsdepartementen är nu ett gemensamt näringsdepartement (samtidigt som utbildning och kultur är skilda åt), men samordningsproblematiken tycks vara minst lika stor. Nya former för att överbrygga det vore värdefullt.
Nina Wormbs 