I dag har jag fört ett samtal med Herr Gustafsson, författaren. Jaja, tänker du, vi för alla samtal, på vårt eget vis, med författare vi läser. Och det stämmer, men i dag var det faktiskt ett högt samtal som ägde rum, där vi båda var närvarande på samma plats samma tid. Även ett tjugotal andra var närvarande och fick vara med under seminariets andra timme.
Rubriken var: En förförelse från berättelsens sida: om orsaker och orsaksförklaringar och temat var valt av Lars Gustafsson. Ett kortare underlag som var ett utdrag ur den bok som snart kommer hade också cirkulerat tillsammans med några frågor. Frågorna handlade om huruvida historiska förlopp är förutsägbara eller inte och hur vi kan försäkra oss om att vi har alla fakta i målet, så att säga. I underlaget ställde Gustafsson frågan om den franska revolutionen någonsin inträffat hade det inte varit för den hagelstorm sommaren 1788 som tog hoppet ur möjligheten att få ordning på statsfinanserna och förse folket med bröd. Han resonerade också om att Oidipus fri val mot undergången blir oundvikligt först efter att det hänt. Detta är förförelsen från berättelsens sida.
Jag fick efter Gustafssons inledning göra några kommentarer som kommer här:
Det är svårt att inte känna historiens så kallade vingslag i dessa veckor när pendeln svingar sig fram och tillbaka i Nordafrika. Vad kommer hända i morgon på Tahirtorget i Kairo där massorna kräver sin demokratiska frihet från förtrycket. Vem blir nästa Mohamed Bouazizi, denne 26-åring med akademisk examen som försökte försörja sig som frukthandlare med tappade allt hopp när myndigheterna konfiskerade hans vagn för vilken gång i ordningen.
I underlaget exemplifieras frågan om historiens förutsägbarhet med den franska revolutionen. Jag vill också gå till Frankrike och historikern Ferdinand Braudel, som tillhörde andra generationen av Annales skolan, efterföljare till Marc Bloch och Lucien Febvre. Braudel talar om tre nivåer av tid. Den första kallar han geografisk tid. Eller miljöns tid. Det är det oundvikliga när naturens krafter gör sig påminda och omskapar vår jord. Den andra tidsvnivån är den av social och kulturell förändring. Där rör sig Braudel över århundraden, eller möjligen decennier. Detta kallar han la long durée. Slutligen finns en tredje nivå som betecknas histoire événementielle, händelsehistorien, tiden som förknippas med individer, namn. årtal
Braudel skulle kanske ha sagt att Bouazizis självbränning var en händelse, histoire événementielle, men att de nordafrikanska upproren är snarare exempel på en social och kulturell förändring vars struktur mäts i århundraden snarare än dagar, la long durée.
Om vi går till exempelet med hagelstormen och den franska revolutionen. Hade den blivit av om det inte hade haglat? Kanske inte den 14 juli 1789. Men förmodligen hade den ändå blivit av. Fransmännen hade fått skjuta sina fyrverkerier ett annat datum. Och inte på Folkes namnsdag.
Braudels uppdelning är fruktbar på många vis. Den lär oss skilja äpplen från päron. Eller kanske frukten från kärnorna. Vad som är betydelsefullt är väl vad man vill förklara. Om det nu är förklara som vi ska göra. Här finns ju en gammal klassisk dikotomi mellan att förklara och förstå där det första har betraktats som naturvetenskapens uppgift och det andra humanioras. Den berättelse som du är ute efter, Lars, är den som förklarar.
Det lurar en fråga i texten till i dag: Finns det någon lagbundenhet i historien likt den vi kan hitta i fysiken? Du talar om tröskelhändelser och fasövergångar. Men samtidigt pekar du förstås på Oidipus eget fria val. Han är inte bunden, likt klossen på det lutande planet, av vissa fysikaliska lagar. Han kan välja. (Låt oss inte blanda in frågan om det fria valet i diskussionen. I alla fall inte riktigt än.)
Varför framstår då berättelsen om Oidipus som nödvändig, som du skriver i underlaget? Oidipus är förstås fiktion, och, som vi påmindes förra gången så är ju skillnaden mellan sanningen och fiktionen att den senare måste vara rimlig. Men du pekar ju också på historiska förlopp som ter sig nödvändiga ex post.
Den som formulerat detta på ett utmärkt sätt är den svenska historikern Göran B Nilsson. Eftersom historikern per definition är en efterklok person är det mycket svårt att inte ta tillvara det facit man faktiskt sitter med. ”[D]et ligger nära till hands” skriver Göran B Nilsson, ”att enbart skriva historia baklänges, dvs förklara varför det som skedde också måste ske.” Om man tittar på en händelse eller ett skeende och försöker komma på varför just det skedde så är det med någon sorts nödvändighet man hittar en orsak, eftersom det ju har skett.
Detta att skriva baklängeshistoria är med andra ord en sorts professionell synd, som dock ligger nära tillhands (gör inte synder det vanligen). Nilsson har istället understrukit behovet av att skriva historia framlänges. Det är den metod han förfäktar. Det innebär att man i varje valt ögonblick hittar ett komplicerat träd av möjligheter. Det är inte förutsägbart i varje enskilt ögonblick.
Detta får ju också andra konsekvenser med sig, påpekar Nilsson. Man måste ta de historiska aktörerna på allvar. Vi vet ju hur det gick. Men att vi sitter med facit i hand betyder inte vi är smartare än de var. Det här är ju något man inte kan låta bli att poängtera just nu, när det omhuldade informationssamhället ständigt förväxlas med kunskapssamhället. Nilsson menar att en framlängeshistoria också kan något råda bot på den kronologiska imperialismen. Detta att vi kan sätta oss på det förflutnas aktörer. Han använder också ett begrepp han har lånat av filosofen Arthur Danto, nämligen temporal provinsialism.
Följer man Nilsson så kan man visa att det faktiskt fanns flera möjligheter, ”att det hade kunnat bli annorlunda”, som vi ofta säger numera, och som jag försöker förklara för mina studenter. Det är också boten mot att vår historia ska få sin lösning genom gudomlig inverkan, vi har alla fakta i målet. Utgången är härledbar, det beror bara på vilken information vi väljer att ta till oss och foga in i berättelsen.
*
Det var min inledning. Själv var min tanke att sedan gå över till att diskutera teknikens roll i vårt sätt att skriva historia och se på orsak och verkan. Jag hade också förberett en rad illustrativa exempel. Men vi kom inte riktigt dit. Några saker berörde vi, men det blev kanske lite stapplande bitvis. Fast så är det väl med samtal såväl som med historien, de är inte förutsägbara.
Nina Wormbs 