Jag har alltid varit fascinerad av idén om att saker kunde ha hänt innan de hände. Det vill säga att vi kunde ha legat före i vår ”utveckling” om det och det hade hänt. Och i morse vaknade jag till just en sådan nyhet. Vetenskapsradion hade intervjuat årets nobelpristagare i kemi, Stefan Hell, som hävdar att det mikroskop som han uppfann i mitten av 1990-talet borde ha kunnat uppfinnas redan på 1960-talet.
De dyker upp ibland, uttalanden av den typen. Jag har skrivit om det i en liten uppsats i en bok som Arne Jernelöv och Joakim Palme redigerade 2007 med titeln Oväntade framtider. Mitt bidrag hette ”Kunde vi ha legat före?”. Inte sällan bygger dessa idéer på att vi borde ha vetat något, eller om bara den lilla pusselbiten också hade funnits, så skulle vi ha lyckats med X si och så många år innan vi faktiskt gjorde det.
Hells poäng kan tyckas vara helt den motsatta. Rubriken på inslaget är ”Nobelpristagare: Forskarvärlden måste våga tänka nytt” men en huvudpoäng är att denna ”forskarvärld” har en viss kunskap som är begränsande. Det är inget annat än Kuhns gamla hederliga paradigmresonemang. De flesta forskare bedriver helt enkelt normalvetenskap inom ramarna för etablerade kunskapssystem. De tänker faktiskt nytt, men inom vissa givna ramar. Men då och då kliver någon utanför och gör nytt. Det går inte ihop med vad som just då tros vara möjligt. I teknik spelar inte det så stor roll, för fungerar det så fungerar det. I vetenskapen kan det ta längre tid att få genomslag; på det finns det många exempel i historien.
Hells avslutande poäng i inslaget är att okunskap kan vara en hjälp. Det leder tanken lite fel menar jag. De som lyckas kliva utanför har ofta mycket stor kunskap, men de förstår att ifrågasätta och tänja den.
Nina Wormbs 
Intressant! Man skulle kunna leka med tanken att paradigmets järnbur är starkare idag än för ett antal årtionden sedan, eftersom externa pengar (och kanske även observations- och experimentresurser fördelade via utvärdering av inkomna förslag av ”time allocation committees” på stora faciliteter) i forskarvärlden relativt sett är större än förr. Utvärderingarna skulle därmed fungera konserverande – man söker inte eller i varje fall får inte – resurser för paradigmbrytande arbeten, utan måste i så fall göra det vid sidan av.