James Bond och tekniken

Ibland får jag lite knäppa idéer. En sån var strax före jul förra året när jag fick för mig att jag skulle titta igenom alla Bond-filmer igen och undersöka tekniksynen. Jag lånade en superbox av min vän Simon, tog fram en anteckningsbok och började mitt projekt. Ganska snart insåg jag vad jag förstås vetat men inte erfarit, nämligen att det är en särskild färdighet att analysera film. Mina anteckningar kändes torftiga och jag kunde inte se någon tydlig berättelse. Visst fanns förändring och teknik, men någon ordning såg jag inte. Projektet fick vila.

Någon gång under våren upptäckte jag i ett utbyte med Klaus Dodds på Twitter att det finns en omfattande Bond-litteratur och att han skrivit en bok med Lisa Funnell som var utgiven på Palgrave och hette Geographies, Genders and Geopolitics of James Bond. Jag köpte den och började samtidigt leta efter annan Bondforskning av intresse. Och så skrev jag till DN Kultur och hörde efter om detta kunde vara av intresse. Vi enades om en leveranstid i slutet på sommaren med publiceringsplan strax före premiären. Projektet gick in i en ny fas där jag såg filmerna på ett nytt sätt.

Ändå var det svårt att skriva om James Bond och tekniken. Man kunde tänka sig en artikel som följde en specifik tekniktyp. I de tidiga filmerna är till exempel radiokommunikation viktigt – ”I radioed” som Connery säger i Dr. No. Parallellt med fast telefoni förstås. Den kan avlyssnas och han letar efter buggar i hotellrum eller placerar själv ut mikrofoner. I de senare filmerna är mobiltelefonen ett universalinstrument som kan göra det mesta och Ericsson lyckades placera en telefon i Tomorrow Never Dies. Men före mobilen (som först dyker upp hos skurken i For Your Eyes Only) är det Bonds klocka som innehåller allt man behöver. I en scen i Octopussy blir han mäkta imponerad av nästa generations klockor med färgskärm av flytande kristaller som Q ännu inte tänker ge honom.

Det blev lite repetitivt och exempel fick strykas. Ett annat problem var hur jag skulle kunna skriva om Bond och tekniken utan att skriva om misogynin och kvinnorna. Till och med försöken att beskriva datoriseringen krävde ett könsperspektiv. Under 1960-talet var till exempel den analoga tekniken framträdande, medan 1970-talet bjöd på skärmar och mikrochip. Den samtida diskussionen om datorerna som frälsning kommenterades av Bond i The Man With the Golden Gun med repliken: ”You are better than a computer Moneypenny. In all sorts of ways.” – Hur problematiserar man det på några få rader?! Det föll också bort.

I dag publiceras artikeln i tidningen och jag funderar på när jag ska våga gå och se filmen på vita duken. Men har vi nu alla väntat så länge så kan väl jag vänta ännu en tid på No time to die.

Superspridare av koldioxid

Jag har länge förundrats över fenomenet rymdturism. Det framstår för mig som en oerhörd anomali i en värld som kämpar med att försöka hantera turismen på jorden. Det finns många forskare som studerar och skriver om turism och hållbarhetsdimensionen har blivit allt viktigare. Journal of Sustainable Tourism har funnits i snart 30 år. Det finns miljöaspekter på turismen, som är både lokal och regional, och det finns förstås frågor som rör slitage på kultur- och naturarv och arbetsförhållanden för dem som arbetar i näringen. Samtidigt som turismen för många länder är en central inkomstkälla, så bär massturismen med sig stora problem.

I takt med att flygandet har ökat har också klimataspekterna av turismen ökat. I Sverige består uppskattningsvis 80 procent av flygandet av privatflyg som bedöms till mycket stor del vara turism. Detta flygande släpper ut stora mängder koldioxid och har – som alla vet – givit upphov till en debatt om flygande.

Att då samtidigt tycka att det är en god sak att folk flyger upp i rymden för att det är kul framstår för mig som extremt märkligt. I en artikel i Nature 2010, som refererade en studie av klimatpåverkan från uppskjutningar, talades om en ”mognande marknad”. Det i sig är anmärkningsvärt eftersom det antyder att det just finns en marknad, att det finns tillräckligt många som kan köpa en rymdresa.

När jag deltog i P1 Morgon i april för att tala om Yuri Gararins resa runt jorden 1961 sa också journalisten som avslutning att det lär bli fler personer i rymden. Jag hade just innan sagt att jag tyckte att det var olyckligt att vi fokuserar så mycket på människor i rymden, när vi får ut så otroligt mycket mer av att skicka upp instrument. Inslaget tog slut med det och jag kände mig så snopen över denna slutkläm.

Under våren har jag försökt att ta reda på vad denna turism orsakar i utsläpp, men det har visat sig ganska svårt. Det finns en del forskning, men jag har inte sett några livscykelanalyser. Och även om uppgifter om vad en specifik uppskjutning orsakar är intressanta, så är det större perspektivet ännu viktigare. Precis som med elbilen för övrigt.

Till slut beslöt jag att ändå skriva en artikel, utan dessa data, eftersom jag blev så himla arg över Bransons och Bezos rymdfärder. Det har inte saknats kritik och i mitt flöde på Twitter – som givetvis är en bubbla – är det fullt av fördömanden. Samtidigt finns det röster som på fullt allvar tycker att detta är bra.

Jag tillhör alltså inte dem och skulle gärna se att internationella organ agerade för att förbjuda eller kraftigt begränsa den här typen av verksamhet. Jag skrev därför en artikel i DN i för ett par veckor sedan:

De rika superspridarna leker med elden.

Den apostroferas i en artikel häromdagen där jag uppges säga att resorna bara väcker löje. Det skrev jag inte i artikeln. Där står att de parallellt med beundran väcker löje. Men den som skrev ingressen kortade lite. Det är kanske inte så noga. Men det är noga i övrigt. Jag menar inte att vi ska sluta med rymdverksamhet, kanske inte ens sluta att skicka upp människor. Men det måste vara för det allmänna bästa.

Nekrologer

Jag har länge nedslagits av hur få nekrologer som skrivs om kvinnor. Dödsannonserna har jag inte räknat, men varje dag jag läser familjesidan räknar jag för att undersöka hur proportionerna ser ut. Det händer kanske två gånger på en termin att det är lika många kvinnor som män, eller fler kvinnor än män. Resten av dagarna är det tvärt om.

En annan sak jag har noterat är några av genrens specifika uttryck. Det är tydligt att vissa saker ska sägas men inte andra. Det är officiella eller halvofficiella funktioner som lyfts fram. Att man har varit ordförande, eller sekreterare i något, varit drivande eller på annat sätt synligt och objektivt viktig. Det är bidrag till civilsamhället eller arbetslivet. Det här tror jag också har accentuerats genom att det tidigare inte var brukligt, kanske inte heller tillåtet, för nära anhöriga att skriva nekrologer. Det skulle vara någon utomstående som kunde göra en objektiv bedömning.

Slutligen har det slagit mig att det är en viss sorts egenskaper som gärna lyfts fram. Om man till exempel haft en sjukdom eller upplevt svårigheter så har dessa burits under tystnad. Det är en dygd att inte klaga över sin belägenhet och dygder är ofta förekommande i nekrologer.

Det måste finnas forskning om nekrologer. Den här gången har jag inte letat reda på den. Istället har jag skrivit en text om min mamma som dog i början av sommaren. Hon var obemärkt och bar inte sina många sjukdomar med högt huvud, i alla fall inte i min närhet. Men hon levde ett helt liv bland oss andra och gjorde bidrag på sitt sätt. Och hon är också värd en nekrolog.

Öppen föreläsning på KTH

24 mars höll jag en populärvetenskaplig föreläsning i KTH:s regi om det forskningsprojekt som jag driver tillsammans med Maria Wolrath Söderberg. Föreläsningen gjordes på zoom och finns att se i efterhand via den här hemsidan.

Jag fick en rad frågor i chatten som jag aldrig hann svara på. Därför gjorde jag ett dokument där jag försöker ge svar i efterhand.

Prylarna som förändrade världen

I somras ringde journalisten Erik Laquist mig och frågade om jag var intresserad av att göra en serie små radioprogram under rubriken ”Prylarna som förändrade världen”. Det var jag, samtidigt som jag också kände mig tvungen att omedelbart säga att just det där perspektivet, att prylarna förändrar världen, inte är det en teknikhistoriker vill framhäva. Det har vi tillräckligt av i diskussionen om teknik, att det är ett envägs förhållande mellan teknik och samhälle, att tekniken förändrar, som om den hade kraft i sig själv. Det bekymrade inte Erik och vi kom överens om ett förslag till Sveriges Radio som de accepterade. De senaste månaderna har vi sedan förberett tio avsnitt i en serie som går i P1 och har sändningstid 8.50 på lördagar, med repris 16.35. Igår sändes första programmet.

Det har varit väldigt roligt att arbeta med Erik och fundera på vad man kan säga om en pryl på knappt tio minuter. För mig var det alltså viktigt att försöka komplicera den teknikdeterministiska titeln. Jag begrep ju att titeln var utmärkt och att det inte hade gått att kalla programmet ”Prylar som är samkonstruerade och som ändrar världen på olika vis beroende på tid och sammanhang”. Samtidigt ville jag få in lite teknikhistoriska poänger här och var. I min förberedelse hade jag en sorts matris i huvudet där jag föreställde mig att vissa prylar var bra för att illustrera vissa saker, som standardisering, baklängeshistoria, social konstruktion av teknik, oförutsedda konsekvenser, systemperspektiv och så vidare. Beroende på hur Erik valde att lägga upp frågorna så fick olika perspektiv utrymme i relation till olika prylar.

Vi spelade alltid in lite för mycket, vilket var bra, för om jag kom av mig, eller började i fel ände, så kunde jag börja om. Sen var det Erik som gjorde det till radio! Om det kan jag ingenting utan måste helt släppa relingen. Det var väldigt roligt att få se hur radio blir till. Det är verkligen ett medium jag gillar. Och jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att lära mig mer om det, inte minst i ett program som har ett folkbildande anslag.

Wikipedia fyller 20 år

I dag publicerade DN.se en artikel som jag har skrivit med anledning av att Wikipedia fyller 20 år den 15 januari.

Rubriken på artikeln, som jag inte var involverad i, lyder ”Nina Wormbs: Därför är Wikipedia fortfarande grabbarnas arena”. Tyvärr svarar jag inte på just den frågan i artikeln, även om jag hade kunnat göra det. So here it goes:

Det finns väldigt mycket och fascinerande forskning om Wikipedia. Till exempel sammanställer och analyserar Benjamin Mako Hill och Aaron Shaw årligen nya studier om Wikipedia. I en artikel i en jubileumsbok om Wikipedia har de delat in studierna i grupper: Wikipedia som empiriskt material, skillnaden mellan män och kvinnor både när det gäller bidrag och innehåll – så kallad gender-gap, kvaliteten på artiklarna, hur Wikipedia används i utbildning, vilka som använder Wikipedia, hur det organiseras och sköts samt Wikipedias betydelse.

Just gender-gap har som sagt tilldragit sig stort intresse, vilket inte är så konstigt. Nätentusiasmen antyder ju att nätet ska vara egalitärt och icke-hierarkiskt och på något sätt också rättvist där alla ska få plats och erkännande. När det sedan visar sig att de som får plats och därmed en sorts erkännande på nätets största och viktigaste enclyklopedi till 80 procent är män så kan en bli lite upprörd.

Att det ser ut så beror delvis, som jag också antyder, på vilka källor som används när artiklarna läggs upp. Om man använder redan existerande beskrivningar av vilka som är viktiga så kommer dominansen av män att vidmakthållas mycket länge, eftersom män har dominerat i skrivet material och på poster som vi tycker är ”relevanta”. När vi för över den vanliga världen på den digitala så blir den digitala förstås en reproduktion av den vanliga.

Sen finns det också intressanta förhållanden, man kanske till och med kan tala om anomalier. Inför artikeln fick jag hjälp av svenska Wikimedia för att navigera lite i öppna data som jag själv inte lyckades hitta. Jag var särskilt intresserad av att just se om gapet skulle kunna slutas och hur lång tid det skulle ta. Intresset väcktes av att jag noterade att en användare lagt upp ca 200 biografier och bara två var av kvinnor, men jag kunde inte se när de var upplagda, bara när de var redigerade.

I data över nya biografier på svenskspråkiga Wikipedia kan man emellertid se att där hade nya biografier förra året en fördelning på 30 % om kvinnor och 70 % om män, vilket är en klar förbättring. Men en månad under våren var faktiskt lite speciell. Just den månaden fanns det nämligen 3866 nya artiklar om män, och 267 nya artiklar om kvinnor. Tog man bort den månaden så blev fördelningen istället 46/54. Inte så pjåkigt kan man tycka. Vad hade då hänt denna vårmånad, som resulterade i så många nya artiklar om män? Jo, någon hade lagt upp en mycket stor mängd manliga japanska fotbollsspelare…

Intresset hos dem som skriver syns på Wikipedia eftersom det inte finns någon central redaktionskommitté som bestämmer. Förhållandet mellan kvinnliga och manliga biografier förklaras också av det. Precis hur det ser ut vet vi inte, men genom genusforskning vet vi en del om hur män och kvinnor ser på män och kvinnor, inte minst när det gäller relevans och kunskap. Både män och kvinnor värderar kvinnors kunskap och färdigheter lägre än mäns. Det syns i undersökningar inom exempelvis akademin där man gjort studier av hur studenter betygssätter lärare eller av hur rekryteringsgrupper bedömer ansökningar.

Det skulle tala för att en balans mellan de aktiva användarna vad gäller kön kanske inte innebär en bättre balans i biografiska artiklar och annat. Kvinnor har nämligen också en tendens att uppvärdera män. Kanske skulle även kvinnor fokusera på specifika saker i sina artiklar om kvinnor, som exempelvis sociala förhållanden och betona familjen, det vet vi inte. Men vi vet att det biografiska artiklarna skiljer sig åt.

Men det finns också andra så kallade ”bias” som har att göra med intressen. Och här kunde en jämnare könsfördelning göra Wikipedia bättre när det gäller vilka artiklar som skrivs. Det är som sagt inte säkert att vi få fler biografiska artiklar om kvinnor med en jämnare könsfördelning, men vi skulle kunna få andra ämnen belysta i större utsträckning. Kanske förhållandevis mindre japansk fotboll och mer pedagogik, psykologi, social arbete, hemslöjd och handarbete, vård och omsorg, utbildning, barn, för att ta några områden där kvinnor dominerar och har stor kunskap. Även i andra avseenden är en bredare rekrytering att föredra eftersom heterogena grupper är bättre i längden. Det gäller förstås särskilt om man har ambitionen att täcka all världens kunskap.

Om vi återgår till gender-gap så ligger för närvarande alltså andelen kvinnliga aktiva användare kring 85 % med viss variation. En svensk studie från 2015 landade på 81-87 % manliga aktiva användare. Skälen till att kvinnorna inte kommer och inte stannar kvar är många. En undersökning kom fram till att kvinnor snabbt lämnade Wikipedia eftersom de ogillade tävlingsdimensionerna i redigeringen, inte tilltalades av det konfliktfyllda språket kring vissa redigeringar och hade mindre tilltro till sin egen kunskap och expertis. När Sue Gardner på Wikimedia Foundation frågade kvinnliga redaktörer så fick hon ännu fler svar. En del talade även om misogyni och en sexualiserad miljö. Själv tror jag också att det har att göra med vilken tid kvinnor har och anser sig kunna ta till den här typen av projekt och aktivitet. Vi vet att kvinnor även i Sverige fortfarande drar ett större lass när det gäller obetalt arbete i och utanför hemmet, och tiden kanske inte räcker till för att också göra världen bättre genom att skriva artiklar på Wikipedia.

För övrig finns förstås sammanfattning av svaret på frågan i rubriken till artikeln i DN på den utmärkta sidan på Wikipedia som behandlar just detta.

Jag tror inte på en total balans, men jag tycker att tendensen verkar mycket god. Förra årets nya biografiska artiklar, om vi undantar ”japanmånaden”, visar att svenskspråkiga Wikipedia på god väg. Jag ska verkligen försöka bidra och jag hoppas få hjälp av både de beundransvärda personer som skapat och omskapat svenskspråkiga Wikipedia och av nya noviser som jag själv.

Uppdatering hemarbete

Min artikel i somras om det digitala distansarbetet ledde till tre publicerade intervjuer, Syre, Läraren, och Meetings International. Det känns som om höstens diskussioner ytterligare har komplicerat frågan, vilket jag tror är bra. Själv är jag numera utled på zoom-möten. Jag är inte säker på att det är vad som kallas för zoom-fatigue för det spelar ingen roll hur långa mötena är eller hur ofta det är paus. Min frustration handlar om allt som inte går att göra i zoom.

Jag tänker framför allt på att skärmen inte förmår förmedla saker som jag i normala fall tar för givet i interaktionen med människor. Att jag inte kan se dem i ögonen och jag dem är en första sak. Men jag kan heller inte förstå och känna om de är närvarande, alltså mer än kroppsligen. Härvarande tror jag att Bodil Jönsson brukar säga, men ordet fungerar inte så bra för just distansmöten… Men även om de är närvarande så är det svårt att läsa mina medmänniskor, särskilt om de är fler. I ett seminarierum eller en föreläsningssal kan jag numera, i vanliga fall, få en ganska bra uppfattning av min publik genom att se, höra och förnimma den. Det är en färdighet som jag övat upp under en mycket lång tid. Men i zoom hör jag inga hummanden, ser inte om människor lutar sig fram lite för att inte missa något, nickar en aning. Skärmen mellan mig och dem klipper av en rad kommunikativa trådar. Det blir stumt. Och jag blir själv tunn och utsträckt. Jag är beroende av den återkoppling som i stor utsträckning uteblir.

Det är lite lättare med människor man känner väl, men inte ens med riktigt nära kollegor fungerar zoom lika bra. Det är för långsamt. Man kan inte sticka in en liten replik under pågående utläggning för att exemplifiera. Man kan inte lätt påkalla ordförandes uppmärksamhet. Viftar du i ett vanligt rum så märks det; i zoom kan någon ha inställningar som gör att den inte ens har möjlighet att se mina vevande armar. Kommunikationen i zoom är sekventiell. Flera saker kan inte pågå inflätat i varandra eftersom tekniken inte klarar det. Det är helt hopplöst för kreativitet och brainstorm där ordet flyger runt i rummet och någon flyger upp för att skriva på tavlan.

Undantaget är chatten. Men den är så koncentrationskrävande att den riskerar att ta fokus helt. Den som har föreläst i en grupp där det samtidigt pågår en diskussion i chatten vet vad jag talar om. Det är som studenter som viskar med varandra, med den skillnaden att alla som vill kan höra. Eller läsa då. Istället för att lyssna på mig. Få människor klarar av att lyssna samtidigt som de skriver något annat.

Men värst är förstås att allt ”mellan” försvinner. Det som är före mötet, när man hämtar kaffe, gör en paus. I vanliga fall är den tiden inte ”bara” social utan har en helt central funktion för interaktionen människor emellan. Man kan försäkra sig om att en viss person förstod vad man menade, utanför protokollet. Eller be om ursäkt för en klumpig formulering. Man kan följa upp och utveckla. Skratta tillsammans.

Jag tycker att det är jättebra med digitala verktyg för en massa saker och har verkligen vant mig vid många och är helt beroende av andra. Men jag saknar mina medmänniskor och ser fram emot att få träffa dem snart.

Hur blir vi till?

Med stigande förvåning läser jag Nina Björks recension av folkkära och pricksäkra Helena von Zweigbergks självbiografi. Zweigbergk berättar i boken ”Mitt liv som dront” hur hon inte känt att hon kommit till sin rätt med vissa personer, hur hon sökt deras godkännande, försökt vara till lags, men ofta känt sig sårbar inför andras blickar och bedömningar. Lite som den utdöda dronten som inte kunde skydda sig själv.

Nina Björk blir ”så paff” och förvånad av att det kan vara ”så här att vara människa”, det är ”häpnadsväckande”. Hela recensionen är fylld av denna helt nya insikt om att en människa kan vara, som hon säger, stöpt i en annan form än hon själv.

Själv blir jag mest förvånad över denna förvåning. Det är anmärkningsvärt att Björk inte har fått dessa insikter tidigare i sitt liv, särskilt som hon är en intellektuell som ägnat tid och tankearbete åt hierarkier och maktstrukturer och inte minst funderat över kvinnlig underordning. Det är som om Björks läsning av Zweigbergks självbiografi plötsligt översätter något hon har läst om på universitetet till en verklighet för människor av kött och blod.

Björks recension säger mer om Björk än om Zweigbergk. Och det är kanske som det ska. En recension säger mer om recensenten än verket sa den amerikanske historikern Bruce Mazlish i en text jag låter alla våra doktorander läsa. Det är en viktig poäng och innebär i just detta fall att Björk ensidigt fokuserar på sin egen insikt och inte gör Zweigbergks bok rättvisa.

Men hennes begränsade förståelse av vad det är att vara människa gör också att hon missar en helt central dimension av den relationella existensen. Det är inte alls så att om vi blir till genom andra så finns det bara att lyda order, att söka skydd eller bli uppblåst som Björk tycks tro. Omgivningen är inte endast nedslående, tvärtom.

Det vackraste med det relationella är ju att vi också, och framför allt, blir den bästa bilden av oss själva i rätt sammanhang, tillsammans med andra som gör att vi kommer till vår rätt. I den världen finns det också plats för dronter, vi behöver bara hitta vår miljö.

Om att väljas på grund av sitt kön

Vissa texter kommer till en och ur en nästan i ett svep, andra måste man pilla med, vrida och vända på, flytta och stryka i. Sen finns de som inte blivit färdiga, som legat länge och plöstligt ropar på avslut. I dag publicerar Tidningen Curie en krönika av mig som har lurkat ofärdig i min dator. Rätt vad det var så erfor jag samma sak, igen, och kände att det var dags.

Texten handlar om en erfarenhet som inte är engångs utan flergångs och som tar sin utgångspunkt i att vara eller känna sig vald främst på grund av att vara kvinna, trots att det är huvudet de egentligen vill åt. Jag tror att många känner igen sig. När texten var färdig blev jag uppmärksammad på att Anna Tyllström delat med sig av sina erfarenheter i Universitetsläraren för drygt fem år sedan.

Vatten – flera nyanser av grått

Jag funderar mycket på kunskap just nu, vilket delvis beror på att ett av mina forskningsprojekt lite förvånande har kommit att handla om det. Jag har varit inblandad i andra projekt som också rör kunskap och kunskapscirkulation, men den här gången är det lite annorlunda. Det är i projektet Legitimeringsprocesser för ickehandling i klimatfrågan som jag driver med Maria Wolrath Söderberg och som har pengar av Riksbankens Jubileumsfond som kunskap dyker upp. Många av dem som svarat på frågan varför de ändrat beteende på grund av klimatet säger nämligen att det beror på ökad kunskap. Samtidigt har nästan alla svenskar i snart tjugo års tid uppgivit att de tror att klimatförändringarna kommer att påverka Sverige enligt en rapport från Naturvårdsverket. De verkar ha kunskap, men ändå händer så lite. Här är det något som skevar. Vad är det egentligen för kunskap som kan bidra till förändring?

Ett svar kommer till mig denna sommar när jag kånkar vatten i hinkar från sjön. För tredje året i rad har vår ganska grunda brunn sinat i östra delen av Östergötland där jag numera huserar på sommaren. Det är ett område i Sverige som utmanas av sjunkande grundvattennivåer och när brunnspumpen slog av för några veckor sedan var det inte ett elfel som vi hade hoppats på. Vi lade oss på knä och såg ner i en tom brunn och fick istället gå över till att diska, vattna och delvis laga mat med regnvatten istället. Dricksvatten har vi en särskild ordning för och hämtar för närvarande i dunk.

När man har en viss begränsad mängd vatten att röra sig med blir det väldigt tydligt hur mycket som går åt. Varenda hink jag tar ur den stora tunnan vid husknuten är en påminnelse om denna resurs. Dels väger vattnet i mina händer, dels ser jag hur nivån i tunnan sjunker. Det är tydligt och konkret; jag känner i kroppen och ser med mina ögon. Det blir också en del av min dag, att tänka på vatten. När väderleksprognosen säger att det kommer att vara varmt länge ökar oron för att vattnet ska ta slut i våra tunnor.

Vi utarbetar elaborerade system för att spara. Disken är en aktivitet som lånar sig till utveckling. Inte bara två kärl tas i bruk utan vi lägger först i blöt i en hink, där vi sedan delvis kan diska av. Går det tid mellan gångerna kan man ha flera kärl för blötläggning av olika disk. Sedan har vi en diskbalja med miljövänligt diskmedel. Genom att nog följa husmorstips för diskning – det renaste först, det vill säga glas, och sedan i ordning med kastruller sist – kan detta vatten räcka mycket långt. Sist förstås en sköljbalja. När vi är färdiga kan en del av vattnet i de olika kärlen användas igen. Det som vi blötlagt i kan i vissa fall silas för att användas till tomater och blommor. Diskvattnet bör hällas genom stenkistan. Men sköljvattnet kan utgöra ny bas för blötläggning. På så sätt har vi olika nyanser av grått vatten med olika användningsområde.

En dag är även regnvattentunnorna tomma och vi får bära från sjön. Det blir en kollektiv angelägenhet förstås, men också en syssla som inte kräver någon särskild instruktion och som kan utföras även av ungdomar som inte hoppar jämfota av utsikten att få diska men ändå kan tänka sig att hjälpa till. Första dagen bär jag mina två hinkar på stigen och uppför backen som ett par matkassar. Men den andra märker jag hur det stramar lite i nacken och axlarna. Och tredje dagen får jag stanna flera gånger. När regnet faller är det en lättnad på flera sätt.

Men det är också en glädje när det strilar, droppar, rinner, faller och öser från himlen ner i de kärl som vi har placerat ut. ”Vackert väder” får en annan innebörd för den som är beroende av omväxling. De som lever av jorden har alltid vetat detta, men de flesta av oss har glömt hur det är att leva av jorden. Vi som tillhör den halva del av jordens befolkning som framför allt lever i städer, där regn är ett problem, har delvis förlorat kontakten med dessa växlingar. Vi plockar våra tomater i en grönsaksavdelning; allt arbete och alla resurser som gått åt för att få dem dit är osynligt. Kvar finns bara en prislapp, och kanske ett ursprungsland. Den planta jag själv dragit upp från frö i fönster till stor kruka ute har fått nästan daglig omsorg. Och utan vatten hade den varit förlorad.

Det helt normala i Sverige i dag är att vattenkonsumtionen är helt osynlig. Det rinner rent dricksvatten ur kranar som man vrider på. Att spara på regnvatten eller bära i hinkar från sjön gör min latenta kunskap om vatten mycket mer konkret och gripbar. Jag förstår på ett annat sätt vad denna resurs är när jag har känt och erfarit dess vikt och påmints om vad som händer när det tar slut.

Det finns saker som tyder på att erfarenhet av klimatförändringar kan leda till en större benägenhet att ändra beteende. Kunskapen blir verklig och ger insikter som i sin tur kan göras om till handling. Den som varit med om brist kan förstå ändlighet. Vi sparade på brunnsvattnet redan på försommaren, medvetna om vad som skulle kunna ske. Nu är jag så tacksam för att regnet faller och fyller våra lokala reserver.

Tyvärr är inte klimatförändringarna något som försvinner med en regnskur, lika lite som den höjer grundvattennivån i Östergötland. Men medvetenheten ökar, och känslan av livets skörhet förstärks.