Jag önskar att jag kunde säga att jag kände honom. Det kan jag inte. Men jag träffade honom tillräckligt många gånger för att lära känna lite av honom. Det är en förlust att han är borta.
Våra vägar korsades i några forskningsprojekt om etermedierna. Han hade stor integritet. Och det imponerade på mig. Han var precis i sina formuleringar, samtidigt som han var överraskande. Och så hade han en sorts varm ironi.
Flera av hans böcker står i mina bokhyllor och kanske kommer jag återgå till hans skrifter någon gång. Men det som har satt sig allra mest är att jag fick hans gillande en gång. Jag minns inga ord, inga formuleringar, bara hans leende. Han berömde en text jag hade skrivit och det gick rakt in. Det är inte så att jag aldrig får beröm eller för den delen känner att det jag har gjort är bra, tvärt om. Men detta omdöme av Leif var något annat. Kanske var det sättet han sa det på och att jag visste att han menade allvar. Kanske var det också omständigheterna. Men det viktiga tror jag var att han gillade något som jag själv tyckte om. Det var något som kanske inte alla såg, som låg mellan raderna. En stil kanske, som var min. Och som just han såg, och gav sitt gillande.
Stig Björkman, som gjorde en vacker film om Ingrid Bergman tidigare i höstas, har skrivit en fin nekrolog i DN i dag. Läs den.
Nina Wormbs 