Kunskapsförakt är farliga saker

Uppdatering: Sverker Sörlin skriver om humanistisk isforskning i DN.

Vilken kunskap behöver ett samhälle? Vilka erfarenheter och lärdomar kan komma till användning i den omställning vi står inför? Vad kan vara nyttigt att veta?

Mitt svar är att det kan vara svårt att säga på förhand. Det som ibland kallas grundforskning har just den egenskapen att vi inte på rak arm kan säga varför det är nyttigt. Mycket av naturvetenskapen och inte minst matematik och fysik är så; vi vet inte alltid vad vi ska ha den till. Annat är det lättare att se direkta tillämpningar med.

Men det är inte det viktiga här. Mitt svar på frågorna ovan är först och främst att vi behöver olika sorters kunskap, från flera discipliner och med många perspektiv. Ett enda vetenskapsområde räcker inte, en enda geovetenskap eller en enda modellering är inte tillräckligt. Flera metoder, varierade källor och olika teorier krävs för att få en bred förståelse av den värld vi lever i, av människan och det vi ibland kallar naturen.

Lena Andersson verkar tycka att vi inte behöver olika perspektiv. I sin krönika i DN den 19 mars går hon ännu längre och föraktar och bespottar humanistisk miljöforskning. Hon försöker göra en epistemologisk poäng, men är egentligen inte alls intresserad av att diskutera det vetenskapliga i den artikel hon har läst om humanistisk glaciärforskning. I så fall hade hon sagt något i stil med att ”metoden de använder har följande svagheter”, eller ”det går inte att dra riktigt de slutsatserna givet materialet”, eller ”teorin är illa vald eftersom den förutsätter ett annat angreppssätt”. Men det säger inte Lena Andersson. Hon säger att allt är skit, eller snömos, och låter förstå att detta behöver vi inte.

Vad är egentligen hennes syfte? Detta har jag nu funderat på i en vecka. Jag förstår helt enkelt inte hur hon kan komma till sin slutsats baserat på det material hon redovisar. Varför vänder hon sig mot just denna artikel? Kanske har hon läst om den? Hon är nämligen inte ensam att bespotta den. Konservativa klimatskeptiker i USA har i flera veckor attackerat humanistisk miljöforskning och argumenterat för att statlig finansiering ska dras in. Lena Anderssons sällskap är killar som Trump, som inte gillar vare sig ett postkolonialt perspektiv eller feminism. Jag undrar om hon vet det. Om hon valt sitt sällskap.

Historia, vetenskapshistoria, miljöhistoria, teknikhistoria, teknik- och vetenskapshistoria – listan kan göras lång – ger oss nödvändig kunskap om naturvetenskapens roll i samhället. Dessa discipliner lär oss hur en persons sociala status hade betydelse för hur hans teori slog igenom, hur vissa perspektiv på sammanhang och förändring helt förbisetts, hur hierarkier i kunskapsproduktionen medfört att vi kan mycket om visst men nästan inget om annat. Det finns anledning att vara uppmärksam på sådana förhållanden i kunskapsproduktionen även i samtiden. Det finns anledning att diskutera, analysera och undersöka glaciologins historiska utveckling och betydelse för klimatfrågan, i går och i dag.

Men Lena Andersson är helt oförstående till detta. För en tid sedan skrev Ann Heberlein i DN Kultur om att vår osäkerhet söker genier. Andersson var en av dem som förekom på bild. Hon är där för att lugna oss, för att ta oss ur vår osäkerhet. Hon är prisbelönad författare, radiopratare och skribent. Hennes position är upphöjd. När Andersson skriver eller pratar lyssnar folk.

Denna gång använder Andersson sin position för att förlöjliga och förakta något hon, av ännu dunkla skäl, ogillar. Förakt sker nästan alltid från en upphöjd position. Den som tycker sig kunna förakta annat och andra intar helt enkelt denna position varifrån domar utdelas, med ironi och kanske avsmak. Det finns ingen möjlighet till svar, för föraktet ger inte utrymme för dialog. Det är ett sorgligt sätt att ta plats i det offentliga samtalet; ett tråkigt sätt att förvalta sin status.

Tyvärr är det värre än så. För Andersson föraktar inte bara en eller annan person eller företeelse utan hela kunskapsfält. Och kunskapsförakt kan leda väldigt, väldigt fel. Även det lär oss historien. Kunskapsförakt är farliga saker.