Fotoautomaten

Det är ett mysterium. Amelie stjäl ett album fyllt med ihopfogade delar av sönderrivna bilder från fotoautomater. En person återkommer ofta och förefaller därmed särskilt missnöjd; i många automater har han tagit många bilder som han sedan rivit sönder och slängt. Varför? Det visar sig till slut att han reparerar automater och kontrollerar sitt arbete med att avslutningsvis ta en bild. Och vad ska han använda för objekt om inte sig själv. Det är ju ändå för porträttfotografering som vi har dessa automater. Men hur länge till?

Jag ser den så fort jag kliver ut ur COOP på Centralen. Rakt fram ligger den, allra längst in bland förvaringsboxarna på nedre planet. Hade jag letat efter den hade jag förmodligen fått hålla på ett tag. Men nu, när jag nästan snubblar över den, känns ändå placeringen given. Den är helt undanskuffad.

Mitt körkort håller på att gå sönder och jag måste ha en bild för att kunna beställa ett nytt och jag beslutar mig för att ta den nu, denna sena måndagkväll när jag ändå inte har någon tid att passa. Och jag förflyttas genast i tiden när jag slår mig ner på den gängade pallen och stirrar in i det svarta fönstret där mina ögon ska ligga mellan de två pilarna. Detta är så bekant. Med undantag för kortbetalningen ser insidan på boxen likadan ut som när jag var ung och gjorde detta både av samma skäl och helt andra. Då tog vi också bilder i automaten för att det var kul. För att dela med varandra. Lite snabbt och billigt. Det var den tidens Instagram.

Jag drar mig till minnes en scen ur en Sjöwall Wahlöö (Polismördaren kanske?) där Martin Beck blir erbjuden nakenbilder av en underårig flicka, tagna i en fotoautomat just på Centralen. Det var samhällskritik. Instagram kan förmodligen användas på liknande sätt, nu när det är möjligt att annonsera i tjänsten. Tidigare kanske det ändå hände och transaktionen var istället stora följarskaror och likes.

Men de flesta bilder hamnade nog ändå i just pass, körkort eller plånböcker. Kanske efter att man blivit missnöjd och växlat fler femkronor. Nu kan jag välja om jag vill ha dem som visas på skärmen eller om jag vill ta om bilderna. Jag gör ett nytt försök, men jag ser visst ut sådär och accepterar mitt öde och trycker på print. En tydlig skillnad mot det mesta i digital väg numera tycks ändå vara att man inte kan lägga filter på eller retuschera bort ojämnheter i huden.

Den här fotoautomaten är alltså på samma gång oförändrad och anpassad. Utsidan har en sorts Pressbyråestetik med ett något kryptiskt nätverk som kanske ska alludera till att dessa maskiner oftast just finns i noderna, på stationerna som binds samman av infrastruktur. Men jag känner ändå igen den direkt med draperiet och pallen. Frågan är om nästa generation vet vad detta är. Snart kommer den att framstå som lika onödig som telefonautomaterna som numera lyser med sin frånvaro i gatubilden. De var förstås alltid många fler och fick roller i Stålmannen eller Harry Potter. Den enda film jag kan komma på där en fotoautomat tar någon plats är just Amelie från Montmartre (2001). Men kanske ändrar det sig om de blir ännu färre. Kanske kan de då få tjäna som entréer till en svunnen tid, både bildlikt och faktiskt.

Det hinner inte ens gå en vecka innan jag får ett nytt brev av Transportstyrelsen. Min ansökan har underkänts. Kod 42. ”Ansiktsbilden ska vara jämnt belyst.” Fotoautomatens blixtrar har gett mig vita fläckar på haka och kind som myndigheten inte tänker godkänna. Det får nog betraktas som spiken i kistan för min del. Denna gamla medieteknik förpassas härmed till historien, i källaren på Centralen i Stockholm.