Jag har varit på workshop! Det var ett arrangemang av Patrik Svensson och Pelle Snickars i Arkitekturhuset på KTH. Det var fullbokat och med väntelista vilket tydligt visade att det finns stort intresse för frågorna, som kort kan sammanfattas med att diskutera vad det är, vilka möjligheter som finns och vilka gränsytor som kan vara fruktbara. Jag lärde mig mycket och är glad att jag gick.
Men redan i somras när jag anmälde mig så frågade jag Patrik och Pelle, i den lilla ruta där man kunde göra medskick, hur något kan vara datadrivet. Vad betyder det egentligen, att säga att forskningen är datadriven? Pelle jämförde inledningsvis med hur arkivet styr historisk forskning. Man går in och hittar saker. I det kan nog vissa känna igen sig, men i dag är det väl få som skulle råda doktorander att göra just så: ”gå in och se vad du kan hitta så tar vi det där med frågorna sen”. (Det finns inte tid är väl ett skäl.) Samtidigt är det rätt att vi har svårt att säga något om källorna är tysta. Det är ett problem som senare forskning försöker lyfta; vilka röster hörs inte och borde vi inte försöka lyssna efter dem? Men det är också rätt att det alltid är en dialektik mellan frågor och material.
I den så kallade digitala världen talar man inte sällan om hur man skapar nytt material. Jag och Sabine Höhler har skrivit om hur det digitala arkivet som många av oss använder är skapat av oss själva på ett helt nytt sätt. Vi plockar ihop från material på nätet och kraven på att definiera vårt arkiv blir kanske därmed större. Det material vi talade om i vår artikel var emellertid digitalt från början och därmed i någon mening givet. När analogt material ska digitaliseras inställer sig förstås frågor om urval och bortval. Robert Darnton diskuterade detta i striden om Google Books för nu ganska länge sedan.
Att digitaliseringen av arkiv och böcker och material alltid blir ofullständig är viktigt att påminna om. Jag har studenter som inte längre hittar till ett bibliotek. De förstår inte att de viktigaste böckerna för att skriva om ett visst ämne kanske inte går att ladda ner från nätet. Och jag måste underkänna dem på uppsatsen. Jag påstår självklart inte att detta är ett stort problem bland etablerade forskare, men jag menar att vad jag tidigare har kallat för ”det digitala imperativet” gör sig gällande och har en kraft som vi bör vara uppmärksamma på.
Patriks svar var att detta begrepp finns i forskningspropositionen vilket är ett pragmatiskt maktargument som måste tas på allvar. Det är viktigt att klargöra att det vi gör är vad riksdagen har beslutat att vi ska göra och inte kalla det något annat som måste förklaras och där man i processen kan förlora tolkningsföreträdet. Det har jag full förståelse för. Men detta med agens är också viktigt. Att tala om datadrivet blir då problematiskt. Det fanns det fler på workshopen som försiktigtvis höll med om.
I det akademiska fält som jag tillhör — teknik- och vetenskapsstudier eller STS — är agens helt centralt. Vem GÖR? Och under senare år har jag befunnit mig i sammanhang där så kallade external drivers (det finns inget bra svenskt uttryck) som globalisering, klimat och ibland även teknik får tjänstgöra som förklaringsmodeller för förändring. Så kan det förstås uppfattas på det lokala planet, men intressant och viktigt är att faktiskt försöka ta reda på vem som GÖR.
Det är mot denna bakgrund som jag känner mig tveksam att använda begreppet datadriven forskning. Ska man göra det så borde man genast flagga för att det är problematiskt genom att tala om ”datadriven” humanistisk forskning. Jag är i grunden skeptisk till dessa citattecken som florerar när man inte tar ansvar för sitt språk och gömmer sig bakom ironier och dubbeltydigheter, tongue-in-cheek och så vidare. Men här undrar jag om det inte är till och med nödvändigt. Till dess att vi har hittat en bättre term bör vi vara försiktiga med den som finns.
Nina Wormbs 