Hem > digitalisering > Distansarbete

Distansarbete

30 juli 2020

Som akademiker är jag relativt fri att utföra en rad arbetsuppgifter på platser som jag väljer själv. Jag har därtill en stor autonomi i val av arbetsuppgifter, framför allt förstås när det gäller forskning. Det innebär för mig som för många av mina kollegor att jag arbetar ganska mycket. Det är helt i sin ordning, jag har oreglerad arbetstid och trivs med mitt jobb.

Men detta gäller förstås inte alla. I en artikel på DN Debatt i dag lyfter jag bland annat fram att de som kan arbeta på distans ändå har väldigt olika förutsättningar att göra det. Mitt yrke och min inriktning är tämligen speciell, även om den inte på något vis är unik. De flesta historiker har sitt material i arkiv som inte är tillgängliga på distans, men på senare tid har jag inte bedrivit arkivbaserad forskning. Nästan allt jag gör kan göras på distans. Ändå är jag inte någon stor tillskyndare av en snar övergång till digitalt distansarbete. Skälen är många.

Det finns en rad saker som jag gör som visserligen kan göras via zoom, telefon eller e-post, men som inte blir lika bra som när jag får möta människor i verkligheten. Under våren har all min undervisning skett på distans, med föreläsningar och seminarier och grupparbeten i zoom. Ibland har det fungerat väl, andra gånger mindre bra, någon gång inte alls. Jag förstår förstås att de som hela tiden arbetar med distansundervisning  utarbetar strategier och anpassar sin undervisning. Om detta finns det forskning och jag inser att saker kan göras annorlunda; god digital distansundervisning är inte samma sak som att göra det man brukar på zoom.

Men att man kan göra digitala saker bättre genom att öva och anpassa innebär INTE att dessa saker alltid bör ersätta andra sätt om dessa fortfarande är möjliga och bra. I artikeln på DN Debatt varnar jag för kraven på införande av digital teknik på bred front för att möjliggöra distansarbete med motiveringen att tekniken finns och har visat sig kunna fungera sådär. Jag har tidigare vänt mig mot denna missuppfattning att ny, och i dag framför allt digital, teknik är bättre bara för att den är ny, och kallat det för ”det digitala imperativet”. Vi bör inte rusa iväg utan värdera vad som är bäst digitalt och inte.

Själv har jag länge använt zoom eller skype för distansmöten med kollegor i andra länder. Det är ett utmärkt sätt att dra ner på resandet och kostar mycket mindre pengar. Jag hoppas verkligen att många korta resor i framtiden kommer att bytas mot digitala möten. Resultatet bygger ofta på att man känner varandra en del redan, men vad som är bäst blir förstås en avvägning.

Ibland är det bra att ses på riktigt. Jag och min närmaste kollega just nu, Maria Wolrath Söderberg, har utarbetat ett arbetssätt där vi sitter tillsammans och talar och skriver. Försöken att överföra det till zoom eller telefon har varit intressanta, men mycket i vår interaktion går helt enkelt förlorad. Förutom att det inte är lika trevligt och stimulerande tappar vi en del kreativitet, vi missar nyanser och kan inte växla sömlöst mellan olika aktiviteter, som man kan om man befinner sig i samma fysiska rum. Dessutom fungerar min röst sämre i medieringen, ett fenomen som min talpedagog påpekade inte är unikt för mig. Zoom-heshet kanske kommer att bli den nya arbetsskadan parallellt med övervikt och ont i axlar och rygg.

När pandemin är över ser jag fram emot att inte bara få möta mina kolleger och vänner i samtal som jag under ett halvt sekel har utarbetat färdigheter att föra, med alla de sinnen som är inblandade i interaktionen människor emellan. Jag ser också fram emot att träffa studenter i situationer som både de och jag övat länge på. Att möta deras ögon och påkalla deras uppmärksamhet är något annat i en sal än på zoom. Jag kan se dem och snabbt förstå om de hänger med eller om jag måste ta om och förklara. Ett rynkat ögonbryn eller ett som åker upp i förståelse eller förvåning är små ledtrådar i det samtal som en föreläsning kan vara när den fungerar bra.

Men även efter pandemin kommer jag att precis som tidigare sitta på min bak och läsa och skriva på min laptop med snabb uppkoppling. Jag kanske bör avsluta med att understryka att digital teknik förstås är helt grundläggande för min yrkesutövning, i den händelse någon skulle få för sig att jag är emot teknik.

 

Kategorier:digitalisering
  1. drjthor
    30 juli 2020 kl. 12:12 e m

    Hej! Tack för din tänkvärda debattartikel i DN idag och denna blogg. Jag delar många av dina erfarenheter och synpunkter – du formulerar och motiverar dem väl!
    Mvh,
    Johan Thor, läkare och forskare i kvalitetsförbättring och ledarskap

  2. Åsa Back
    30 juli 2020 kl. 12:57 e m

    Hej Nina! Tack för mycket bra artikel i DN. Sökte dig på FB men det var kanske symptomatiskt att du inte var där… Har förgäves försökt undervisa på distans för vuxna med kort eller ingen tidigare skolbakgrund. Frustrerande både för dem och för mig. Också i olika sammanhang reagerat på digitalisering för sin egen skull. Varför då liksom? Många hälsningar Åsa (från för längesen)

    • Nina Wormbs
      31 juli 2020 kl. 1:51 e m

      Hej Åsa, tack för feedback. Jag tror att det finns många sektorer och sammanhang vi skulle behöva lära oss mer om. Den digitala tekniken innebär ibland inte en hjälp utan blir istället en tröskel som det kan vara svårt att komma över.

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer är stängda.
%d bloggare gillar detta: