Jag funderar mycket på kunskap just nu, vilket delvis beror på att ett av mina forskningsprojekt lite förvånande har kommit att handla om det. Jag har varit inblandad i andra projekt som också rör kunskap och kunskapscirkulation, men den här gången är det lite annorlunda. Det är i projektet Legitimeringsprocesser för ickehandling i klimatfrågan som jag driver med Maria Wolrath Söderberg och som har pengar av Riksbankens Jubileumsfond som kunskap dyker upp. Många av dem som svarat på frågan varför de ändrat beteende på grund av klimatet säger nämligen att det beror på ökad kunskap. Samtidigt har nästan alla svenskar i snart tjugo års tid uppgivit att de tror att klimatförändringarna kommer att påverka Sverige enligt en rapport från Naturvårdsverket. De verkar ha kunskap, men ändå händer så lite. Här är det något som skevar. Vad är det egentligen för kunskap som kan bidra till förändring?
Ett svar kommer till mig denna sommar när jag kånkar vatten i hinkar från sjön. För tredje året i rad har vår ganska grunda brunn sinat i östra delen av Östergötland där jag numera huserar på sommaren. Det är ett område i Sverige som utmanas av sjunkande grundvattennivåer och när brunnspumpen slog av för några veckor sedan var det inte ett elfel som vi hade hoppats på. Vi lade oss på knä och såg ner i en tom brunn och fick istället gå över till att diska, vattna och delvis laga mat med regnvatten istället. Dricksvatten har vi en särskild ordning för och hämtar för närvarande i dunk.
När man har en viss begränsad mängd vatten att röra sig med blir det väldigt tydligt hur mycket som går åt. Varenda hink jag tar ur den stora tunnan vid husknuten är en påminnelse om denna resurs. Dels väger vattnet i mina händer, dels ser jag hur nivån i tunnan sjunker. Det är tydligt och konkret; jag känner i kroppen och ser med mina ögon. Det blir också en del av min dag, att tänka på vatten. När väderleksprognosen säger att det kommer att vara varmt länge ökar oron för att vattnet ska ta slut i våra tunnor.
Vi utarbetar elaborerade system för att spara. Disken är en aktivitet som lånar sig till utveckling. Inte bara två kärl tas i bruk utan vi lägger först i blöt i en hink, där vi sedan delvis kan diska av. Går det tid mellan gångerna kan man ha flera kärl för blötläggning av olika disk. Sedan har vi en diskbalja med miljövänligt diskmedel. Genom att nog följa husmorstips för diskning – det renaste först, det vill säga glas, och sedan i ordning med kastruller sist – kan detta vatten räcka mycket långt. Sist förstås en sköljbalja. När vi är färdiga kan en del av vattnet i de olika kärlen användas igen. Det som vi blötlagt i kan i vissa fall silas för att användas till tomater och blommor. Diskvattnet bör hällas genom stenkistan. Men sköljvattnet kan utgöra ny bas för blötläggning. På så sätt har vi olika nyanser av grått vatten med olika användningsområde.
En dag är även regnvattentunnorna tomma och vi får bära från sjön. Det blir en kollektiv angelägenhet förstås, men också en syssla som inte kräver någon särskild instruktion och som kan utföras även av ungdomar som inte hoppar jämfota av utsikten att få diska men ändå kan tänka sig att hjälpa till. Första dagen bär jag mina två hinkar på stigen och uppför backen som ett par matkassar. Men den andra märker jag hur det stramar lite i nacken och axlarna. Och tredje dagen får jag stanna flera gånger. När regnet faller är det en lättnad på flera sätt.
Men det är också en glädje när det strilar, droppar, rinner, faller och öser från himlen ner i de kärl som vi har placerat ut. ”Vackert väder” får en annan innebörd för den som är beroende av omväxling. De som lever av jorden har alltid vetat detta, men de flesta av oss har glömt hur det är att leva av jorden. Vi som tillhör den halva del av jordens befolkning som framför allt lever i städer, där regn är ett problem, har delvis förlorat kontakten med dessa växlingar. Vi plockar våra tomater i en grönsaksavdelning; allt arbete och alla resurser som gått åt för att få dem dit är osynligt. Kvar finns bara en prislapp, och kanske ett ursprungsland. Den planta jag själv dragit upp från frö i fönster till stor kruka ute har fått nästan daglig omsorg. Och utan vatten hade den varit förlorad.
Det helt normala i Sverige i dag är att vattenkonsumtionen är helt osynlig. Det rinner rent dricksvatten ur kranar som man vrider på. Att spara på regnvatten eller bära i hinkar från sjön gör min latenta kunskap om vatten mycket mer konkret och gripbar. Jag förstår på ett annat sätt vad denna resurs är när jag har känt och erfarit dess vikt och påmints om vad som händer när det tar slut.
Det finns saker som tyder på att erfarenhet av klimatförändringar kan leda till en större benägenhet att ändra beteende. Kunskapen blir verklig och ger insikter som i sin tur kan göras om till handling. Den som varit med om brist kan förstå ändlighet. Vi sparade på brunnsvattnet redan på försommaren, medvetna om vad som skulle kunna ske. Nu är jag så tacksam för att regnet faller och fyller våra lokala reserver.
Tyvärr är inte klimatförändringarna något som försvinner med en regnskur, lika lite som den höjer grundvattennivån i Östergötland. Men medvetenheten ökar, och känslan av livets skörhet förstärks.
Nina Wormbs 
Storsudret, sydligaste Gotland, har ju stora vattenproblem alltsedan utvikningar i slutet av 1800-talet. Men där finns också nu en rad lokalt initierade projekt för att lösa vattenbristen, fint beskrivna i en alldeles nyutkommen bok av journalisten Hanna Mi Jakobsson, ”Vår del av Östersjön. Insatser för vattenmiljön på Storsudret” (GotandsBoken förlag, 2020). Inspirerande kapitel om vad man kan göra när man tröttnat på att kånka hinkar från sjön. Här berättas om alt från enskilda familjers lösningar upp till stora forskningsprojekt där man engagerar Campus Gotland, KTH, IVL och andra.
Tack! Jag ska leta reda på boken. Den låter intressant.
Hmm. utvikningarna… Skulle förstås varit utdikningarna. Undrar om det kan vara ett ord som den automatiska stavningsprogrammet tyckte var för gammaldags.
Jag läste utdikningarna faktiskt. Min språkförståelse är en annan än maskinens. Förtröstansvärt på något vis.