Jag har en längre tid funderat på resande, både privat och professionellt. Det senaste jag skrev på bloggen var 2020, men sedan dess har jag och Maria Wolrath Söderberg och Elina Eriksson också publicerat en studie av hur forskare på KTH resonerar om sina resor.
I dag finns det två artiklar i den tidskrift som Vetenskapsrådet ger ut som diskuterar akademiskt resande. Jag är intervjuad i den ena. Det var en bra intervju med en bra journalist och jag fick se texten och godkände den. Ändå känner jag nu att jag nog skulle ha uttryckt mig annorlunda på ett ganska viktigt ställe.
Jag säger att man med gott samvete kan flyga om man har familj långt bort. Det är inte så bra. För det första är jag inte säker på att jag ska tala om för människor vad de ska känna, som det framstår i artikeln. För det andra är det inte riktigt så enkelt som jag får det att framstå. Om någon flyger till familj och har ont samvete så skulle jag inte säga att det är obefogat, dvs att man kan ha gott samvete. Det är verkligen mycket mer komplicerat.
Jag är övertygad om att vi måste resa mindre eftersom våra resurser inte räcker för den hypermobilitet som vi har vant oss vid. Men gränsen för när vi ska flyga och inte går inte nödvändigtvis vid de som har familj långt bort. Det ger inte någon moralisk fribiljett till hypermobilitet. Och dessutom finns vissa professionella grupper som bör flyga ibland. Av diplomatiska skäl kan vi behöva flyga för att förhindra och förebygga konflikter. Det kan också finnas andra starka skäl. Men sådana resonemang fick inte riktigt plats i artikeln.
Nina Wormbs 