Det här med mobilitet är knepigt. Visar det sig. I alla fall om man lever i människans tidsålder, och det gör vi ju faktiskt allihop, även om vi kanske inte gillar vare sig det eller ordet. Problemet är förstås att transporterna står för en mycket stor del av de utsläpp som har gjort att vi befinner oss i en klimatkris och att vi måste begränsa dessa utsläpp för att kunna nå uppsatta klimatmål. Eftersom teknisk förändring är långsam och beteendeförändring kan vara snabb är den enda möjligheten att parallellt med teknisk förändring också ändra beteende.
I Sverige är just transporter ett område som varit i fokus en tid. Det har flera orsaker. Men en är att för en individ som tycker att omställningen till ett hållbart samhälle går för långsamt så är det lätt att själv bidra genom att exempelvis dra ner på sitt flygande. Flyget släpper nämligen ut väldigt mycket växthusgaser. En rapport från Chalmers fick stor uppmärksamhet när den publicerades 2016 och där forskarna kunde visa att utsläppen kan jämföras med dem från bilåkande i Sverige. 80 % av flygandet i Sverige är privat, främst för semester, och det innebär också att man som individ kan påverka.
Inom ramen för ett forskningsprojekt som jag driver tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg på Södertörns högskola gjorde vi en studie av just människor som har slutat flyga av klimatskäl. Det var en kvalitativ studie där vi var intresserade av hur dessa människor resonerade, vilka skäl de angav och vilka argument de hade. När vi höll på att analysera data fick vi en förfrågan från den gröna tankesmedjan Fores om att publicera studien med dem, genom en organisation som de arbetar med som heter European Liberal Forum. Elf sprider sina rapporter till EU-parlamentariker. Vi bedömde att fördelarna med det var riktigt stora eftersom detta är en fråga som politiker måste förhålla sig till.
Rapporten (som finns som pdf här) presenterades på ett seminarium på Fores 5 december och den fick stort medialt genomslag. Vi skrev också ett debattinlägg där vi lyfte fram några centrala slutsatser. Sedan dess har vi fått många förfrågningar om att tala om studien och senast i torsdags var vi på KTHs hållbarhetspub och pratade. Det gjorde också våra kollegor Daniel Pargman och Elina Eriksson. De har ett projekt som ska arbeta med att studera hur akademiker kan begränsa sitt flygande. Vi reser nämligen väldigt mycket och är de myndigheter i Sverige som flyger mest. Hur ska en sådan omställning gå till när ingen vill fatta andra beslut än mycket övergripande procentuella mål och där det dessutom saknas data? Daniel och Elina (och projektkollegorna Björn Hedin, Markus Robért och Jarmo Laaksolahti) har nu lyckats få data för KTHs flygande, även om det inte är fullständigt, och de ska hålla seminarier och workshops med utvalda institutioner och avdelningar. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.
Det här är en intressant fråga på så många sätt. Den har, genom att linjestyrning inte tillämpas här som den gör inom alla andra områden där vi har begränsade resurser, blivit en helt kollegial fråga. Eftersom KTHs kollegiala strukturer är nedmonterade finns det ingenstans att diskutera vår klimatpåverkan kolleger emellan. Kanske kan det ändras nu när vi inför skolkollegier på KTH. Den är viktig inte bara eftersom vi släpper ut mycket utan också eftersom forskare bör kunna gå före i en omställning som vi vet är nödvändig. I vår studie såg vi att förebilder är väldigt viktiga. Och inte bara som människor man kan ta efter, utan också i ett negativt avseende: den som inte lever som den lär undergräver sitt budskap, och en dålig förebild kan bli ett tungt skäl för andra att också avstå från förändring.
Men det är inte lätt. Strukturerna för att ändra akademiskt resande finns inte riktigt. Det märkte jag själv när jag skulle åka till Krakow på konferens för ett år sedan ungefär. Det är krångligt, dyrt och långsamt att inte flyga. Och att det innebär att man också måste avstå eftersom det inte går att göra vissa saker som vi tidigare tyckte att vi kunde, som att resa långt men vara borta kort. Det kommer att påverka meriteringssystem och möten och vi kommer att behöva ompröva mycket när den expansion av mobilitet som vi sett de senaste decennierna istället ska bytas mot annat. Det är inte säkert att detta kan göras utan konflikt. Hur ska vi fördela resursen mobilitet mellan kolleger? Vem ska få resa? Jag skrev en krönika om det i STs tidning Publikt om det. Det kommer att bli ett spännande decennium.
Nina Wormbs 
Möjligheten att smidigt boka utrikes tågresor borde vara en parameter när universiteten upphandlar resebyråtjänster.