Europa brinner. Och ändå flyger svenskarna dit och eldar med sitt beteende på klimatförändringarna. Som dekadenta pyromaner. Men utan ansvar förstås, för det måste någon annan ta, någon annan stans.
Jag kan egentligen argumenten ganska bra. Tillsammans med min kollega Maria Wolrath har jag studerat hur ursäkterna kan se ut hos dem som flyger, trots att de vet att de inte borde. En del säger just precis att det inte är deras ansvar utan måste lösas på systemnivå. Så länge det är tillåtet att flyga kan de fortsätta. Andra menar att de anstränger sig för klimatet annars, därför borde de få möjlighet till den där semesterresan. Åter några jämför sig med andra runt omkring, som ju verkar flyga.
Swedavias siffror om ökande flygande efter pandemin hjälper just precis dessa personer att legitimera sitt beteende. Trots att vi fortfarande flyger mindre än 2019, då vi flög ungefär fem gånger mer än den genomsnittliga världsmedborgaren. Fokus på den lilla ökningen istället för den stora minskningen kan ge bränsle åt ursäkten. Att avstå när inte andra gör det är svårt.
Men det går. De som har slutat har bytt perspektiv och ser frågan från ett annat håll. Inte ett där jämförelse med grannarna är det som avgör, utan där omsorg om kommande generationer är viktigast.
Värmeböljor betraktades länge som önskvärda, trots att de förödande konsekvenserna för skördar och vattenkvalitet var kända, för att inte tala om dem för äldre människor och andra sköra. Ändå har rapporteringen om värme skett i genomgående positiva termer på somrarna i Sverige. Kvällstidningarnas rubriker brukar vara braskande och lovande: nu kommer värmen!
Det nya ordet värmekupol kanske gör det lättare att förstå denna värme som farlig. Dödsfallen i Frankrike under kupolen i juni talar sitt tydliga språk. Det är allvar. Dödligt allvar. Och nu brinner Europa igen. Det beror på värmen. Få fenomen kan så klart och tydligt kopplas till klimatförändringarna som hetta och brand.
Vi blir oerhört upprörda när någon grillar under eldningsförbud. Och med rätta. Det går att föra ett liknande resonemang om svenskarnas semesterflygningar. Det är omöjligt att visa att just dessa utsläpp var den tändande gnistan, men vi vet att varje kilo koldioxid räknas och kommer att räknas i hundratals år.
Riskerna med våra klimatskadliga beteenden måste återigen upp på agendan. Och låt oss undvika de värsta misstagen från förra gången. Inte försöka plocka populistpoäng genom att anklaga den som kräver förändring för att vara moralist, som om det var en dålig sak att visa omsorg.
Vi måste ta vårt ansvar och vi måste ta det nu.
Nina Wormbs 