Kategori: teknikdeterminism

Bekväma faktoider

Det finns få saker som vi håller så kära som våra föreställningar. De är besvärliga att ändra på, kanske för att vi bygger vår världsuppfattning på dem och en ändring betyder att vår värld ruckas, aldrig så lite.

Intressant nog kan detta även gälla forskare. Och kanske är det inte så konstigt. Vi är ju bara människor vi också. Men vi har, menar jag, ett professionellt uppdrag att ompröva. Vi ska alltid omfamna ny kunskap, med ett lagom mått av ifrågasättande och kritik. Enkla orsakssamband bör vi undersöka, inför långtgående slutsatser och extrapoleringar bör vi höja ett varningens finger och gamla sanningar bör vi på samma sätt behandla kritiskt. Och ändå. Då och då väljer någon den empiri som passar den egna övertygelsen eller argumentet.

Nyligen fick jag anledning av återigen fundera över uppgiften att behovet av datorer underskattades i datateknikens barndom. Själva formuleringen här är med avsikt oprecis. Det visar sig nämligen att det finns flera ”citat” (de flesta går inte att belägga) från olika tider av olika män som nämner olika tal för att säga något om vad som kommer att räcka i framtiden. Gustav Sjöblom reder förtjänstfullt ut detta i sitt senaste blogginlägg.

Gustav menar att under en viss period kan det ha funnits en föreställning om beräkningsbehov som var begränsat. Därmed kan det verkligen ha funnits någon som sa si eller så om hur många datorer världen behövde. Poängen är emellertid att de datorer man hade under denna period och vad de kunde göra snabbt förändrades. Centrala stordatorer för specifika beräkningar fanns före 1956 i Sverige, men sedan ändrades denna tekniska pryl, och den har fortsatt att ändras. Problemet är att termen dator kvarstår, men den mobiltelefon jag håller i handen är en helt annan artefakt. Är det verkligen meningsfullt att jämföra?

Varför återberättas då myten? Jag tror som Gustav och andra att den är bekväm för att visa på förändringstakt inom en viss sektor, den bekräftar en bild vi har. (Samtidigt vet vi också att många av de förutsägelser som gjordes för ett drygt halvsekel sedan inte alls slog in, men dem pratar vi mindre om. Och vips får vi en baklängeshistoria om teknik där utveckling förefaller naturlig.)

Men uttalanden av människor i historisk tid om framtiden kan också användas för att argumentera för förändring i samtiden. Då blir det mer problematiskt om sammanhanget är bortsuddat. Om den mänskliga existensen kan man fälla tidlösa uttalanden. Men det gäller inte vår teknik.

Det digitala imperativet

Jag är med i ytterligare en antologi i Kungl. bibliotekets serie Mediehistoriskt arkiv, men just serietillhörigheten är väl det enda som förenar Citizen Schein och Efter Pirate Bay. Den förra blev en coffee-table bok, en flerförfattad biografi över en bortgången intellektuell, en svunnen tid. Den senare är tänkt att bli en debattbok om nuet och framtiden, om normkrockar och djupare förändringar i vår kultur och ett försök att lösa några av de låsningar som vi tycks ha hamnat i. De deltagande skribenterna är med tre undantag nya; jag själv, Lars Ilshammar och Pelle Snickars deltar även i denna. Pelle är redaktör tillsammans med Jonas Andersson. Det är en brokig samling författare även denna gång, men med helt annan bakgrund. Och mycket yngre! Jag är plötsligt i den äldsta kvartilen… Det känns ganska bra som omväxling.

Mitt bidrag föregicks dock denna gång av större födslovåndor än förra där jag visste vad jag ville göra. Denna gång hade jag mer en känsla och ett behov av att sätta ner foten och ägna mig åt lite intellektuell renhållning, även om det låter pretentiöst. Egentligen bottnade det i min ständiga fascination över vad vi tror om tekniken. För vad vi tror om tekniken bestämmer i väldigt hög grad vad vi gör med den. Jag är en stor tillskyndare till teorin om performativitet nämligen. Förutsägelser om teknisk förändring och påverkan är självförstärkande och minskar handlingsutrymmet. I alla fall om det kritiska ifrågasättandet samtidigt saknas, och det gör det alltför ofta.

Min poäng (manus finns här för nedladdning) är att politiker och andra som genom teknisk förändring vill uppnå vissa mål ska deklarera dessa mål coh inte gömma sig bakom de medel som ska användas för att komma dit. Det är en ganska banal poäng, men alltför ofta har jag sett hur tekniska möjligheter blir argument för förändring. Det är bakvänt.

Värst är detta när tekniken inte ens längre utgör möjligheter utan bara blir symbol och metaforik. Begreppet digital är där nu. Det är numera bara ett prefix som betyder modern, något man sätter före allt man vill ska förändras, något man måste deklarera att man tillhör om man inte vill associeras med motsatsen, nämligen det omoderna. I antologin används det exempelvis i sammansättningen ”digital kulturpolitik”. Vad betyder det? Och senast i går såg jag att EU-kommissionen nu beslutat om en ny ”Digital Agenda” för Europa. (Jag har tidigare skrivit om mitt och några vänners försöka att delta i den processen med en egen agenda.) Häromdagen såg jag frågan ”Hur ska vi få med alla på det digitala tåget?”.

Då och då säger prefixet faktiskt något, men alltsom oftast är det bara ett sätt att slippa definiera vad man verkligen menar. Även i den ”digitala världen” måste vi nämligen göra val. Och de är inte lättare än tidigare, det visar med all önskvärd tydlighet spelet kring The Pirate Bay.

Teknikdeterminism och nya medier

I dagens Godmorgon, världen! i P1 hade Svante Weyler ett tänkvärt inlägg om ny- och gammelmedia under temat Till grindvaktens lov. Han har självklart rätt i att alla tankar vinner på att tänkas om. Det blir (nästan) alltid bättre andra gången. Men han tycks mena att de nya medierna inte tillåter denna eftertänksamhet. Det beror på att de i allt väsentligt saknar grindvakter, som är de som manar till eftertanke, sporrar till förbättring, stoppar det dåliga och helt enkelt främjar kvalitet. Implicit i detta ligger en nästan McLuhansk föreställning att de nya mediernas form och funktion bestämmer hur vi kommunicerar. Det är en sorts teknikdeterminism som innebär att möjligheten till direktpublicering med oerhörd omedelbar spridning, genom de nya medierna, styr oss till att göra just det, publicera och sprida direkt. Men något sånt imperativ finns inte. Visst är det enklare, men vi behöver inte. Bara för att det inte finns en fysisk grindvakt så innebär inte det att grindvaktens funktioner behöver försvinna. Jag kan exempelvis trycka på Spara utkast, ta en paus, läsa och skriva om detta inlägg, innan jag trycker på Publicera. Men jag kan också skriva ett inlägga till om några veckor, som länkar till detta och där jag modifierar mitt resonemang som då förmodligen blir bättre.

Tekniken ger oss vissa ramar, men det är hur vi använder den som bestämmer resultatet.