Kategori: framtidsvisioner

Den känsliga frågan om artificiell intelligens: Från HAL till Her

Människa-datorinteraktion. Det är ju ett akademiskt ämne. Men också sedan ganska länge ett ämne för filmskapare. Min favorit är och kommer förmodligen länge vara 2001 – ett rymdäventyr, Kubricks mästerverk från 1968 med stordatorn HAL, där den sista besättningsmannen till slut kopplar ur den artificiella intelligensen för att själv överleva maskinen. Kanske är det ofta så, att vi har vissa referenspunkter för hur vi ser på och förstår annat som liknar det.

Jag tänker på det när jag diskuterar filmen Her (Spike Jonze) med min arbetskamrat Anna. Hon påpekar att den slutar ju i alla fall lyckligt på något sätt och jag inser att hon har helt rätt, och att det förvånar mig. Min referens när det gäller artificiell intelligens är den styrande och kontrollerande övermaskinen som tar över och regerar människan, inte för hennes eget bästa. Det är inte alls storyn i Her. De OS (operativsystem) som sluter sig samman drivs av egna önskemål som emellertid inte går ut över människorna, annat än en och annan kärleksrelations slut kanske. Den nya artificiella intelligensen som lär sig och utvecklas gör inte det mot ett mål som är hotande för mänskligheten. I alla fall inte så långt filmen sträcker sig. Och när vi går ut ur salongen så inser jag att jag har suttit och förväntat mig det hela tiden, att datorerna ska vända sig mot människorna. Så kraftfull är min föreställning om det som dominerande berättelse om AI.

Her, eller Samantha som hon har valt att kalla sig, och HAL är förstås olika på andra sätt också. Samantha är en hon och endast ett operativsystem, HAL är en han och refereras till som en dator av typen 9000. Samantha är – förstås – uppkopplad i ett nät medan HAL har instruktioner som är givna honom från början; i den mån det finns någon kontakt är det med en punkt på jorden. De är båda barn av sin tid, så att säga. HAL såg ut som han gjorde eftersom datorer i slutet av 60-talet var stordatorer och näten få. Samantha är bara nästa version av en viss del av datorn som konsumenterna skaffar sig och ändrar för att passa den egna smaken bättre. Fast mer avancerad än i dag förstås. Det gäller båda och är väl poängen med science fiction, att utmana vår fantasi.

Den senaste Star Trek-filmen, Into Darkness, som kom förra året och som jag inte lyckats se förrän just precis utmanar kanske inte riktigt fantasin. Och inte hade jag väl förväntat mig det heller. Jag är ingen trekkie, alls, men har inget emot rymdäventyr, snarare tvärt om, och denna gång ville jag gärna se Benedict Cumberbatch i en annan roll än Sherlock, nämligen som den hyperintelligente skurken Kahn som verkar vara gjord av stamceller. Det hela utspelar sig 2259, vilket är ett försvarligt steg framåt. London ser ut som i Star Wars episode II medan Manhattan är omisskännligt och bara tätare och mer. Men det mesta utspelar sig förstås på Enterprise eller något annat rymdskepp eller en planet. Här finns, intressant nog, inte någon artificiell intelligens som tar form och får karaktär. Data, som annars gärna figurerar i flera av Star Trek-filmerna och där just hans avsaknad av känslor respektive hans installerade eller inhiberade känslochip tar en del plats, är inte med här. I stället är det Spock som får tjäna som den mot vilken man kan ställa det mänskliga: känsla. Spock, som är halv-Vulcan, kan inte ljuga och inte bryta instruktioner. Hans modus är det alltigenom logiskt och på det viset inte bara påminner han om en dator (trots att han till hälften är människa) utan han har som utgångspunkt att agera som en. Men han lär sig att bli mer mänsklig, vilket gör hans flickvän lycklig, och han bryter mot protokollet och i slutet av filmen gråter han vid förlusten av en nära vän.

I Her står också känslorna centralt placerade, men jag är inte säker på vad Jonze vill säga, vilket kanske är ett gott betyg. Den manliga huvudpersonen blir verkligen förälskad i Samantha, och hans känslor verkar vara besvarade. Att hon inte har någon fysisk form – utöver kisel och andra metaller och kopplingar som vi kan kalla det det digitalas materialitet – framställs som något av ett hinder som måste övervinnas, på kreativa vägar, med det verkar inte vara det verkliga problemet med Samantha och hennes känslor. Det viktiga är istället att hennes kapaciteter är andra än hans, hon kan ha flera (hundratals) djupa kärleksrelationer samtidigt; hon har en förmåga att partitionera inte bara sin hårddisk kanske man kan säga, utan även sitt känsloliv. Det är inte förmågan att känna som är problemet i denna människa-datorinteraktion, inte heller förmågan att bete sig irrationellt, kanske skulle vi kunna säga ”känslomässigt”. Utan det är när han, människan, upptäcker att han inte är den enda, det är då det blir problem. Han kanske är unik för henne, men i hans värld kan man inte vara en av hundratals unika relationer, det blir en paradox.

I en värld av serietillverkade datorer och prylar som vi försöker individualisera genom färger, klistermärken, ljud och omslag ställer Her föreställningen om det unika på ända. Vi utgår från att datorer ska vara desamma i sin grundform och det är det fysiska som vi försöker individualisera. Men när datorerna, vars självbild här är förment icke-fysisk, vägrar individualisera oss, och istället ser användarna som bara en av många förskjuts balansen. Människan vill gärna vara unik och bekräftad som sådan. Eller som i Monthy Pythons Life of Brian: We are all individuals…

Citizen Schein

Nu är den klar, boken om Harry Schein som jag talat om tidigare. Och i morgon lördag är det seminarium på Göteborgs internationella filmfestival 10-12 i Tältet. Kom förbi om du är i krokarna.Vi är några författare som kommer presentera våra bidrag och föra en diskussion om Schein och hans gärning. Det är Stig Björkman, Cissi Elwin Frenkel, Bengt Göransson, Per Vesterlund och jag. Moderatorer är Lars Ilshammar och Pelle Snickars. Mitt kapitel kan du läsa här.

Uppdatering: ovanstående version av mitt kapitel visade sig inte vara den sista. Vill du ha den sista tryckta versionen så har jag en betydligt större fil (14 MB) men med lite färre avstavningsknas som jag kan skicka om du mailar mig.

Uppdatering II: uppmärksamheten omkring boken har blivit stor. Det är roligt!

Här finns några recensioner och anmälningar. Lars Ilshammar ger ett par till i sin blogg:

DN 27 februari av Helena Lindblad.

SvD 6 mars av Jon Dunås.

Sydsvenskaen 7 mars av Per T Ohlsson.

Our Visby Agenda

Nyheten om nattens förlikning av telekompaketet kommer förmodligen att dominera bloggosfären i dag. Som Stefan har påpekat några gånger den senaste tiden så verkar energin i internetaktivismen denna höst ha gått till antingen telekompaketet eller till FRA-lagen. Det som ligger mellan dessa båda frågor har inte tilldragit sig samma engagemang. Och kanske är det en av förklaringarna till det låga intresset för den IT-policy som EU ska ta under våren och som diskuteras på en konferens i Visby nästa vecka, the Visby Agenda. Jag har berört detta tidigare, eftersom jag varit inblandad i Stefans initiativ att skriva en alternativ Visbyagenda, Our Visby Agenda.

Stefan har berättat om vårt initiativ vid två olika seminarier (på ADBJ och i går på Internetdagarna) och när hemsidan fanns på plats skrev Hans Rosén en blänkare på dn.se. Bakgrunden är helt enkelt att den rapport som Näringsdepartementet beställde i somras och som skulle vara underlag för Visbymötet, inte verkade så bra. Vi fick se en executive summary, jag läste ett protokoll från ett möte med IT-rådet, ryktena gick.

Men istället för att vara kritisk så föreslog Stefan att vi skulle skriva en egen agenda, och innan någon riktigt hann reagera hade han lagt upp en hemsida där alla som ville inbjöds att delta med de saker som de tyckte var absolut viktigast i en ny europeisk IT-policy för de närmaste fem åren. Som jag redan antytt var resultatet tämligen magert. Det strömmade inte in förslag precis. Man kan som sagt fundera på varför i ljuset av den stora aktivism som faktiskt finns. Ett skäl är nog att det är betydligt svårare att formulera något generellt och övergripande än att ha en synpunkt i en sakfråga, som visserligen ibland fått symbolisera (och kanske till och med varit och är) något mycket större. Kanske var vår synlighet för dålig, men jag är inte riktigt säker på det, för en viss synlighet har projektet trots allt haft. Näringsdepartementet har entusiastiskt länkat till detta gräsrotsbidrag. Kanske för att andra rapporter som presenteras inför Visby är rena partsinlagor.

Men har man tagit en IT-policy i båten får man ro den i hamn. Vi anordnade ett seminarium som var värdefullt, tog tillvara det som faktiskt kom in och sedan har vi reviderat och lagt ut en ny version en gång i veckan. Och det blev en alternativ agenda till slut. I dag lägger vi ut Visbyversionen av Our Visby Agenda. Vad som händer sen får vi se. Men Stefan åker i alla fall till Visby och det är bra. Det ska bli roligt att få följa ärendet.

Faktum är att även jag åker till Visby på söndag, men i ett helt annat ärende. Jag är nämligen sekreterare i den ideella föreningen Barnkörveckan på Fårö och vi ska ha styrelsemöte. Tack och lov har livet flera fasetter.

Kampen om (IT-)historien

Jag befinner mig på de svenska internetdagarna, i arrangemang av .SE. De går av stapeln i Folkets Hus vid Norra Bantorget i Stockholm, och det är ganska välbesökt.

Det finns mycket att säga om flera av inslagen, och folk twittrar som galningar (#ind09), men jag ska begränsa mig till att göra en kommentar. Just nu i alla fall.

I flera föredrag och seminarier under dessa dagar har talarna valt att gå tillbaka i tiden med 15 eller 20 år och bett oss föreställa oss hur det såg ut då. Poängen med denna övning har varit olika. I några fall har tidsförflyttningen använts för att understryka hur svårt det är att förutse framtiden. Det var James Boyles argument. I andra fall, och intressantare, har den använts för att poängtera hur otroligt snabb utvecklingen har varit. Tänk bara hur fort allting har gått! Kommer ni ihåg hur det var på 1990-talet? Hur kunde vi klara oss utan Facebook?!

Vad som är intressant med denna retrofascination av de senaste decenniernas utveckling är dels att den delvis tycks ersätta samtidsfascinationen – vilket i så fall är anmärkningsvärt och ett tillfälligt trendbrott i fixeringen vid nuet som utmärker den här branschen, dels att den får tjäna som klangbotten för en förnyad framtidsentusiasm. Det verkar som om internetentusiasterna och -aktivisterna just nu söker bilder och visioner för att kunna arbeta vidare med att utveckla informationssamhället, och det är intressant att man vänder sig till historien för att hämta kraft och engagemang. Skälet till detta sökande kan man fundera över och min gissning är att det har att göra med att många just nu uppfattar att internet är hotat och att friheten kommer att inskränkas. Oavsett varför,  innebär det emellertid att det nu utkämpas en kamp om historien. Vad var det egentligen som hände? Hur ska man förstå det? Vad kan man dra för slutsatser?

Som alltid blir bilderna olika beroende på vilket material man studerar. Utmärkande för de bilder av historien som presenteras här är att de är deltagande observationer, gjorda av ”dem som var med”. Behovet av att understryka sin egen roll är förståeligt, men också problematiskt. Det är sällan lämpligt att generalisera utifrån sin egen erfarenhet. Därtill har eget deltagande en tendens att förskjuta tyngdpunkten mot just det område som man varit med i.

Det vore roligt att läsa någon bra samtidshistorisk genomgång av den här perioden. Vilken är tycker du är bäst?

Kontrollerar du vädret så kontrollerar du världen

Det har verkligen varit grått och trist den sista tiden. Och när jag var på konferens i Pittsburgh i USA i förrförra veckan öste det ner varje dag. Inte förrän sista dagen klarnade det upp och man kunde få någon riktig bild av staden och dess omgivningar, till arrangörernas stora förtret. Önskemål om vädret har vi nog alla haft någon gång, vare sig det nu gäller mer sol eller mer regn. Förmodligen överväger det första önskemålet i vår del av världen, men det beror nog framför allt på att vädret inte har någon ekonomisk betydelse för de flesta av oss, nu när det är så få som ägnar sig åt jordbruk. Annat är det i länder där vädret kan vara skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Både torka och översvämningar drabbar jordens befolkning hårt och hårdast slår det mot fattiga länder som har begränsade tekniska och ekonomiska resurser.

Men vädret är förstås betydelsefullt även i mer bemedlade länder, som exempelvis USA. I måndags gav vetenskapshistorikern Kristine Harper ett fascinerande seminarium på KTH där hon berättade om väderkontroll och molnsådd. I det stora landet i väster fanns det under 1960-talet långt gångna planer på att försöka tömma molnen på nederbörd när, var och i vilken omfattning man behövde. Projektet kallades Skywater och drevs av Department of Interior. I sin mest elaborerade form var planen ett helt automatiserat system. Sensorer i dammar och för att mäta grundvattennivå skulle kunna avgöra när det behövdes vatten. Genom satelliter och väderballonger skulle man kunna identifiera lämpliga moln som sedan skulle kunna beskjutas med silverjodid som fick molnen att släppa ifrån sig rätt mängd nederbörd.

Skywater var följaktligen ett civilt projekt, men det hade sina militära föregångare i projekt finansierade av Office for Naval Research. Den amerikanske militären trodde att Sovjetunionen kunde kontrollera vädret och ansåg att det var en kunskap de inte fick vara ensamma om. Delvis var detta kopplat till framväxten av meteorologin som vetenskap i USA. Att kunna förutsäga vädret var centralt ur ett militärt perspektiv och på önskelistan var steget mellan förutsägelse och kontroll inte så stort. Och i kontexten av det framväxande kalla kriget fanns det också stora resurser för de vetenskaper som kunde bidra till amerikanskt övertag (ett ämne som ytterligare berördes av Ronald Doel som presenterade vid samma seminarium).

Per Högselius påpekade under diskussionen att projektet Skywater är ett exempel på en megalomani som vi ofta förknippar med det gamla Sovjetunionen där man byggde gigantiska stålverk, enorma kanaler och till och med försökte dra om riktningen på sina floder. Att tänka sig att man inom tio år skulle kunna tömma de moln som passerade över den amerikanska kontinenten på 90 % av dess fuktighet är verkligen megalomaniskt.

Så långt kom man inte. Man kunde emellertid en hel del om hur man styr nederbörden från moln, även om olika professionella grupper inte har bedömt framgången på samma sätt (man kan ju inte veta hur mycket det hade regnat ändå). Och tekniken används även i dag. (Se denna elaborerade artikel i Wikipedia.) Vi minns alla hur de kinesiska arrangörerna av OS i Beijing lovade att det inte skulle regna under invigningen. Kina är förmodligen ett av de länder som mer systematiskt ägnar sig åt att kontrollera nederbörden i sitt stora rike. Men det görs även i Nordamerika där exempelvis försäkringsbolagen betalar för att tömma moln på nederbörd om de riskerar att bli hagel och därmed förstöra stora skördar. I vilken utsträckning vädret kontrolleras i dag är svårt att bedöma, men den framväxande medvetenheten om att en kraftig omfördelning av vattentillgången kan få stora ekologiska konsekvenser har inneburit en större försiktighet, menade Harper. Och av Skywater blev i alla fall inget.

Delfitekniken och Visbyagendan

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är jag med i ett väldigt roligt antologiprojekt om Harry Schein. Härom veckan träffade jag mina medförfattare igen, denna brokiga och intressanta skara, och vi diskuterade våra nära nog färdiga artiklar. Somliga är förstås mer färdiga än andra, som vanligt. Själv har jag för närvarande ett alldeles för närsynt förhållande till mitt objekt och i min ängslan att göra våld på historien har jag misslyckats med att göra den intressant. Nåväl, det finns fortfarande tid att åtgärda detta och jag hoppas verkligen att jag lyckas, för det är Scheins bok värd. Och jag är övertygad om att det tidiga 1970-talets debatt om teknik och nya medier kan ge oss värdefulla perspektiv på vår egen tid. Hela debatten får inte plats i min lilla artikel, men Scheins bok, Inför en ny mediapolitik, och dess mottagande ger mig en möjlighet att åtminstone diskutera vissa delar och ge en teknik- och mediepolitisk inblick.

Ett bidrag från boken är Scheins generella diskussioner om prognoser och förutsägelser, som bör bygga på kunskap om hur verkligheten ser ut. Samtidigt raljerar Schein med olika metoder för att skåda in i framtiden och lämnar läsaren i ovisshet om huruvida han egentligen tillmäter dem någon betydelse eller inte.

En omtyckt metod är den s k Delfi-tekniken, som med möjligen omedveten ironi lånat sitt namn från det gåtfulla oraklet i Apollos stad. Förenklat uttryckt innebär denna teknik att ett antal experter tillfrågas om vad de tror om framtiden, att deras svar sammanställs statistiskt, att sammanställningen på nytt tillställs experterna och att dessa sedan ger sitt definitiva svar. Delfi-tekniken är utomordentligt väl lämpad för att statistiskt befästa fördomar och ge dem en vetenskaplig dräkt. (sid 62-63)

Karln var utan tvekan mycket underhållande. Han har förstås rätt. Sådär gör vi ju hela tiden. Det senaste exemplet i raden gäller den europeiska IT-politiken. I vintras fick konsultbolaget SCF Associates i uppdrag av Näringsdepartementet att formulera ett underlag för en konferens som ska anordnas i Visby senare i höst. SCF har därför intervjuat experter och politiker om vad de tror om framtiden. Detta har sedan formulerats som en rapport, vilken blev offentlig i förra veckan. Rapporten kommer tillställas experterna och politikerna under mötet i Visby, och dessa kommer att ge sitt svar om vad den framtida IT-politiken bör vara.

Själv är jag ingen expert, inte på prognoser eller scenarier, inte på IT-politik eller mediepolitik. Men ett och annat kan jag. Och det delar jag med många. Vi är därför några som har startat vad vi hoppas kommer bli ett kollaborativt projekt för att formulera en alternativ Visbyagenda. Man kan vara med på olika vis. Gå in på hemsidan och kika. Kanske kan vi byta ut Delfitekniken mot Atenförsöket där alla medborgare får delta i samtalet. Det vore väl en bra IT-agenda.

Digitalradio i förändringens vind

Det händer mycket inom medierna nu. I alla fall om man ska tro BBCs vd Mark Thompson som besökte Sverige förra veckan och höll ett anförande på Public Serivce-dagen. Det är en tillställning som de svenska public service-företagen ordnar årligen för att stimulera till diskussion om etermedier. ”Media is facing unparalleled change” sa Thompson och mycket av hans budskap kretsade kring förändring och vad public service måste göra för att inte – som musikindustrin (hans exempel) – komma ohjälpligt efter.

Som historiker drar man förstås öronen åt sig inför denna tendens att lyfta fram samtiden som unik. Men Thompson har säkert, precis som många andra, sina skäl. Om man upplever att en verksamhet och en organisation behöver förändras är givetvis ett yttre förändringshot ett argument så gott som något. Och visst har han rätt: det händer mycket, på många områden.

Därför är det lite intressant att läsa dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om digitaliseringen av radio, för här står det still. Artikeln i sig erbjöd egentligen inga nyheter. Mats Svegfors (SR), Staffan Rosell (SBS Radio) och Christer Modig (MTG Radio) anser att det är dags att Regering och Riksdag ser till att svensk radio kan förbli ett attraktivt medium även i framtiden och för det krävs beslut och pengar. (Även här används förändringsargumentet och målar upp risken att radio kan hamna (ohjälpligt?) på efterkälken.)

Vad som är intressant med artikeln är timingen. Diskussionen om digitaliseringen av radion är gammal; den är äldre än den om TV som ju redan är genomförd. Digitala sändningar påbörjades redan 1995 och mellan 1996 och 1999 byggdes sändarnätet ut till en 85 procentig befolkningstäckning. Men 2002 minskade täckningen till 35 procent efter ett beslut om att utvärdera verksamheten. Digitalradiokommittén föreslog 2004 att den digitala radion skulle byggas ut i etapper, men i december 2005 beslutade regeringen att inte göra det eftersom det inte fanns ”skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen”.

Vad som låg bakom detta beslut, som möttes med stor besvikelse bland många av landets radioter, råder det delade meningar om, men några har tillmätt just timingen betydelse. Pagrotsky, som då var kulturminister, höll just på att genomdriva övergången till digital distribution av TV via marknätet och att samtidigt göra motsvarande på radiosidan kan ha ansetts riskabelt. Det gamla analoga nätet skulle ju släckas och tittarna köpa digital-TV-boxar. Frågan om släckning av FM-nätet (som inte alls var en omedelbar nödvändighet för att bygga ut digital radio) och den därpå följande frågan om investering i nya radioapparater var trixig under ett valår. Samtidigt fanns det naturligtvis en rad andra skäl att inte bygga ut. Parallellsänding är dyrbart, teknikutvecklingen är snabb (inte minst när det gäller trådlöst internet) och konsumenternas beteende svårt att förutse, standardiseringsfrågan är komplicerad eftersom man inte vill ha en situation där svenska radioapparater endast svenska program höra.

Nåväl. Regeringen gav istället Radio- och TV-verket i uppdrag att följa utvecklingen och Sveriges Radio skulle prova olika distributionsvägar. Verket presenterade sin slutrapport i juni förra året, ungefär samtidigt som Public service-utredningen presenterade sitt betänkande. Den förra förordade en digitalisering eftersom branschen  nu var enig, den senare var mer öppen men ansåg att det skulle vara möjligt att digitalisera under förutsättning att det fanns en enighet om standard, om tillståndsregler och att konsumenten fick ett mervärde. Ett problem med den tidiga digitalisering var nämligen att försäljningen av mottagare var mycket låg, vilket inte kan tolkas som annat än att mervärdet var begränsat.

Sedan förra sommaren har utredningen om kommersiell radio lämnat sitt betänkande, men därefter har det varit tyst. Departementet arbetar. Public service-proppen skulle ha kommit förra veckan men är försenad berättade kulturministern. Hon hoppas den ska vara klar under maj månad. Ur denna propp har man lyft frågan om moms som länge varit ett problem. Att man också har lyft radiodistributionen är inte osannolikt med tanke på att det inte bara rör public service. Så varför skriver radiobolagen på Brännpunkt just nu?

En sak är i alla fall säker och det är att Mats Svegfors snabbt har lärt sig betydelsen av lobbyarbete. På Public service-dagen avslöjade han att han under sina nio år som landshövding inte haft till närmelsevis så många kontakter med regeringen som han haft under sina tre månader som radiochef. Det ligger nära till hands att tro att det nu kanske håller på att hända något.

Forskningsnot: pengar

”The Cash and Checkless Society”
I ett par artiklar i detta nummer av Tele omtalas det planerade elektroniska betalningssystemet, som väntas komma i funktion under detta decennium och som blir allt mer omtalat och omskrivet. Det slutliga målet är ett samhälle där kontanter och checkar är obehövliga, ett ”cash and checkless society”. Vad bör det heta på svenska? ”Det kontant- och checklösa samhället” är en lång och otymplig term som låter som en dålig översättning från engelska. Kan Teles läsare hitta på en kort och bra svensk benämning?

Vi utlyser alltså en tävling och anslår 50 kronor i pris till det bästa förslaget, som vi hoppas kunna använda i fortsättningen i Tele och som kan bli en allmänt accepterad svensk term. Prissumman är blygsam, men uppgiften bör erbjuda läsarna en stunds stimulerande huvudbry. Sänd in Ert förslag senast den 1 juni till Teles redaktion, 123 86 Farsta.

Ovanstående notis var införd i Televerkets interntidning Tele 1970. Den fångar, som notiser ibland gör, på ett obetalbart vis tidens flykt. Så nära och ändå så långt borta.

Vi behöver mer än teknik och vetenskap

Jag blev inbjuden till Vetenskapsradion Klotets bloggstafett för att göra ett inlägg under rubriken Vilka är de smartaste energilösningarna för ett framtida fossilfritt samhälle?

När vi talar om energi, om jordens resurser och om vår framtid så är det ofta stort fokus just på de tekniska lösningarna och den vetenskapliga kunskapen. Men det hjälper inte hur avancerad teknik vi än kan ta fram, om vi inte också använder den. Det kan verka trivialt, men steget från uppfinning till utvecklad och väl använd innovation är ofta stort och kräver långt mer än teknik och vetenskap.

Det är utmärkt att stora resurser satsas på forskning och utveckling av ny energiteknik och på att göra de system vi har i dag säkrare och effektivare. Det finns en rad stora utmaningar på det teknovetenskapliga området när det gäller energifrågan och det är viktigt att kunskapen breddas och fördjupas. Men jag påstår att även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän och -kvinnor verkligen måste brottas med, så är den stora utmaningen för ett fossilfritt samhälle en annan. Det riktigt svåra är att enas om en vision för detta samhälle och gemensamt bestämma att vi vill dit, med alla medel.

För det är svårt med förändring. Alla som ägnat sig åt nyårslöften vet hur knepigt det kan vara. Nog så vällovliga föresatser krymper ihop och blir till intet. Träningskort blir liggande, äpplena på fruktfatet skrumpnar och ambitionen att ringa oftare till mormor stannar vid en god idé. Jämförelsen haltar förstås, men det tydliggör ändå att det krävs vilja och vision för att förändra.

Vad som är en stor utmaning i en energiomställning är trögheten i de system som redan finns. Jag har tidigare argumenterat för att man inte ska underskatta de resurser som har investerats och fortsättningsvis investeras i befintlig teknik. Det är ett misstag att döma ut en gammal teknik som dålig bara för att den först började användas för 50 år sedan. Tvärtom finns det mycket som talar för att teknik som utvecklats under lång tid blivit mycket bättre än den ursprungligen var. Det betyder inte, märk väl, att vissa saker med tekniken inte fortfarande är dåliga. Det är dåligt att bensinbilen släpper ut avgaser. Det är dåligt att kärnkraften lämnar farligt avfall som vi inte vet vad vi ska göra med.

Poängen med att synliggöra existerande investeringar, och inte avfärda viss teknik som omodern för att den är gammal, är att vi lättare kan skapa en hållbar strategi för förändring. Vi måste erkänna och förstå hur mycket resurser som är bundna i dagens teknik för att vi ska kunna byta teknik till i morgon.

För byta måste vi. Och det är här politiken och de stora aktörerna kommer in. Vissa lösningar är distribuerade och kräver ingen central samordning. Kanske räcker lite ekonomiska styrmedel. Andra lösningar däremot kanske bara kan lyckas genom planekonomiska centraliserade åtgärder eftersom de initiala investeringarna är så stora. Då måste det finnas en tydlig vision att samlas kring.

Och det finns tecken som talar för att det nu växer fram en stark och gemensam vilja till förändring, en bild som bekräftades av Energimyndighetens generaldirektör i onsdagens Klotet. Människor engagerar sig, debatterar, bloggar, föreläser och skriver böcker. Det senaste bidraget är Klas Eklunds Vårt klimat: ekonomi, politik, energi, som förespråkar en bukett av samtidiga lösningar och som andas hoppfullhet. Det behöver vi också.