Arkiv

Archive for the ‘Webb 2.0’ Category

Sociala medier, det privata och hur vi väljer

01 mars 2009 5 kommentarer

Sveriges Radio P1 har just nu en serie program under rubriken På nätet. Det ska bli fem inslag totalt och hittills har man behandlat nakenhet eller transparens på nätet samt bloggning, som visade sig överlappa varandra. Intressantast i det första programmet var ändå diskussionen om var gränsen för det privata går, en diskussion som anknyter till Merete Mazzarellas understreckare häromdagen (som jag kommenterade här).

Det sägs ofta att man ska vara personlig men inte privat, men vad som ska betecknas som privat är förstås subjektivt, som Cissi Wallin påpekade. Fast kanske inte bara tänker jag. Förskjutningen av det privatas gräns är väl ändå en kollektiv process, historiskt och, i alla fall delvis, lokalt beroende.

Joakim Jardenbergs kalender på nätet fick tjäna som exempel på transparens. Jag kan inte annat än blekna över möjligheten att min kalender en dag skulle vara öppen för alla och envar. Det tog mig ungefär ett år att bestämma mig för att blogga och jag har helt valt bort Facebook och liknande. Att folk skulle veta vad jag ska göra torsdag förmiddag känns främmande och rätt läskigt. Men som Jardenberg påpekar i ett mail så kan jag ju inte veta innan jag har provat. Det är förstås helt sant. Jag kan inte veta om MySpace är min grej om jag aldrig testat. Men det gäller ju å andra sidan alla saker. Vi kan inte veta innan. Vi kan bara tro. Och det är ju så vi överlever eftersom vi inte kan prova allt. Genom våra föreställningar och fördomar väljer vi och väljer bort nätverk, filmer, böcker, maträtter, konferenser etc. Och dessa val styrs i hög grad av vilka val vår omgivning redan har gjort. Om Facebook var något mina arbetskamrater eller mina vänner använde så skulle jag nog också prova. Men eftersom det inte är så, väljer jag istället att pröva en nybörjarkurs i fiolspel.

Genom Gustav hittar jag The End of Cyberspace av Alex Soojung-Kim Pang och ett inlägg om tekniken och ensamheten. Nya kommunikationsformer har gjort att yngre människor inte längre vet vad det är att vara ensam, och följaktligen inte heller vad det kan ge. Det är en lysande kommentar till sanningen man vet vad man har men inte vad man får.