Post- och telestyrelsen har i dagarna släppt sin senaste Bredbandskartläggning 2008. I pressmedelandet framgår att utbyggnaden till trots så ”visar kartläggningen att det fortfarande finns nästan 4 400 hushåll och företag som saknar grundläggande förutsättningar till bredband”. Samtidigt säger PTS att det inte innebär att alla andra har det bra.
Det är intressant med denna fokusering på de små talen. I siffran finns ca 2 500 hushåll. Det är en ganska liten andel av Sveriges ca 4,4 miljoner hushåll. Jag säger inte att också dessa hushåll borde kunna få bredband, men fokus blir kanske lite snett. Visserligen komplicerar PTS resonemanget och talar om arbete för ”förbättrad miniminivå” och lyfter då frågan från dessa ca 5 000 människor (statistiskt sett) till att gälla fler, men ändå.
En annan fundering gäller PTS övergripande slutsats, nämligen att ”Bredbandsmål behövs för att försvara Sveriges position i IT-toppen”, som rubriken på PTS pressmedelande lyder. Är det verkligen så undrar jag? Vilken IT-topp är det vi vill vara med i egentligen? PTS jämför med andra länders bredbandsambitioner, men IT är ju ändå mer än bredband. Eller?
Det beror förstås på vilket perspektiv man har. Möjligen är det signifikant, som Stefan Görling uppmärksammade mig på nyligen, att IT-politiken ligger under Åsa Torstensson – som handhar infrastrukturfrågor – och inte under Maud Olofsson. Vad skulle hända, frågar man sig, om IT-politiken istället sågs som näringspolitik? Eller kanske kulturpolitik? Eller utbildningspolitik? Möjligheterna är oändliga, men strukturerna fasta. Under Torstensson riskerar IT att främst bli infrastruktur och det kan inte annat än hämma visionerna.
Men man vet aldrig. I januari tillkännagav Näringsdepartementet att man beställt en Studie kring framtidens informationssamhälle. Det låter förstås intressant och ska tjäna som underlag inför en konferens på temat under det svenska ordförandeskapet. Jag ser fram emot att läsa den.
Nina Wormbs 