Centerns omsvängning i kärnkraftsfrågan har fått många att förundras och fundera. En stor del av inläggen hanterar detta som en politisk sak och analyserar det taktiska i överenskommelse. Men det finns också de som vill återgå till vad som borde vara kärnfrågan, kärnkraften som energiteknik. Denna teknik följer en ganska vanlig utvecklingsbana. Det råder stor osäkerhet i början, men med investeringar, utveckling och användning – allt som tar tid – når tekniken en viss institutionell stabilitet. Den byggs in i större system och kan bli svår att ändra eller ta bort. Förändring kräver starka ekonomiska, politiska eller ideologiska incitament.
Vad som framför allt skiljer ut kärnkraften från annan storskalig teknik är att den är farlig och att den varit världsbildsbildande, för att tänja ett begrepp från Svante Beckman. Vissa tekniker har haft den kraften, att de förmått stimulera vår fantasi så att vi tänkt oss att världen ska förändras med dem. Järnvägen är ett annat exempel, och IT det senaste.
Men den tid när en teknik kan skapa världsbilder sammanfaller sällan med den tid när tekniken är väl utvecklad, eller mogen. Det är alltid, vågar jag påstå, lång tid mellan dessa två perioder. När Sverker Sörlin i DN häromdagen under rubriken Gårdagens industri skrev att
”Denna tekniks höjdpunkt inföll redan på 1950-talet, med Eisenhowers Atoms for Peace och Buckminster Fullers visioner av evigt gröna städer under ostkupeglas.”
är det höjdpunkten för den världsbildsbildande förmågan han tänker på. Inte den för själva kraftverken som förmår producera mer och mer energi och håller längre och längre. Att det skett en förändring i den förmågan visar inte minst den svenska utvecklingen som ju hamnat i ett sorts moment 22. Folkomröstningen innebar att de reaktorer som fanns skulle få verka under sin ”tekniska livslängd”. År 1980 ansågs de svenska kärnkraftsverken ha en ”teknisk livslängd” på 25 år, men genom underhåll som syftat till att bevara säkerheten så har livslängden ökat till närmare 40 år.
Och när en teknik nått en viss utveckling så ökar också investeringarna i den och användningen av den. En snabb titt på IAEAs hemsida med information om kraftverk världen över visar också att det är långt fler som tas i bruk än som stängs ner. Inte mindre än tio kraftverk började byggas förra året, sex i Kina, två i Ryssland och två i Korea. Trenden är tydlig. Det är i Ryssland och Asien som de nya kraftverken byggs och i Väst som de stängs, med Frankrike som undantag. (Bland de som stängts på senare år märks till exempel Barsebäck 2 och Ignalina 1.)
Därför är Sörlins beteckning gårdagens industri mer en önskan än en beskrivning. Investeringsnivåerna och användningen av kärnkraften visar att den tillhör dagens industri. Det har inget att göra med kärnkraftens faror eller förtjänster, ingenting med dess aura eller brist på modernitet, utan bara med investeringarna och användning.
Varför vill jag göra denna åtskillnad? Jo, för att jag tror att det är en viktig insikt när man vill försöka förändra vår energistruktur. Det finns mycket starka krafter som vill bevara kärnkraften därför att enorma kapital är låsta i tekniken. Kärnkraften är, tyvärr, dagens industri, och gårdagens hopp. Sol, vind, vatten och bio är dagens hopp, och morgondagens industri.
Det sägs ju att man ska leva i nuet, men i det här frågan längtar jag efter i morgon.
Nina Wormbs 
Förr var jag väldigt mycket emot kärnkraften, nu inte lika mycket. Men jag förundras över armén av ultraliberaler som sjunger kärnkraftens lov. Finns det inte just med kärnkraften stora problem ur liberalt perspektiv? En så storskalig och potentiellt farlig teknik drar ju in en massa människor som inte vill veta av den i en risk de inte valt. Så är det förvisso med alla större tekniska system, men kärnkraften är ett slags paradexempel på att min frihet (att ha den) inkräktar på den andres frihet att slippa. Därför borde liberaler vara mer skeptiska än t ex socialdemokrater, hur mycket de än älskar billig el.