Som jag har nämnt tidigare har boken Science for Welfare and Warfare nu nått bokhandelsdiskarna. Med anledning därav bjuder Institutet för Framtidsstudier och Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria in till ett Framtidsfokus med boken som utgångspunkt. Det äger rum den 11 januari på Kulturhuset. Jag ska tala om mitt och Sverker Sörlins bidrag under titel Renar, raketer och rymd. Program finns här.
Kategori: teknikpolitik
Science for Welfare and Warfare
Igår lanserades en ny bok på Avd. för teknik- och vetenskapshistoria med bidrag från forskare både på avdelningen och från andra miljöer. Idén väcktes för nu ganska länge sedan och de ingående bidragen har genomgått flera omskrivningar, som så ofta in om akademin. Den heter Science for Welfare and Warfare och bygger i korthet på insikten att mycket kallakrigsteknik användes i dubbla syften. I dag talar man ibland om dual use, och det är således inget nytt, även om det såg annorlunda ut då och framför allt inte behövde motiveras på det sättet.
Jag deltar med artikel skriven tillsammans med Sverker Sörlin med rubriken Rockets and Reindeer: A Space Development Pair in a Northern Welfare Hinterland.
Andra deltagare är Per Högselius, Thomas Kaiserfeld, Maja Fjaestad och Gustav Holmberg.
Läs mer på förlagets hemsida.
Our Visby Agenda
Nyheten om nattens förlikning av telekompaketet kommer förmodligen att dominera bloggosfären i dag. Som Stefan har påpekat några gånger den senaste tiden så verkar energin i internetaktivismen denna höst ha gått till antingen telekompaketet eller till FRA-lagen. Det som ligger mellan dessa båda frågor har inte tilldragit sig samma engagemang. Och kanske är det en av förklaringarna till det låga intresset för den IT-policy som EU ska ta under våren och som diskuteras på en konferens i Visby nästa vecka, the Visby Agenda. Jag har berört detta tidigare, eftersom jag varit inblandad i Stefans initiativ att skriva en alternativ Visbyagenda, Our Visby Agenda.
Stefan har berättat om vårt initiativ vid två olika seminarier (på ADBJ och i går på Internetdagarna) och när hemsidan fanns på plats skrev Hans Rosén en blänkare på dn.se. Bakgrunden är helt enkelt att den rapport som Näringsdepartementet beställde i somras och som skulle vara underlag för Visbymötet, inte verkade så bra. Vi fick se en executive summary, jag läste ett protokoll från ett möte med IT-rådet, ryktena gick.
Men istället för att vara kritisk så föreslog Stefan att vi skulle skriva en egen agenda, och innan någon riktigt hann reagera hade han lagt upp en hemsida där alla som ville inbjöds att delta med de saker som de tyckte var absolut viktigast i en ny europeisk IT-policy för de närmaste fem åren. Som jag redan antytt var resultatet tämligen magert. Det strömmade inte in förslag precis. Man kan som sagt fundera på varför i ljuset av den stora aktivism som faktiskt finns. Ett skäl är nog att det är betydligt svårare att formulera något generellt och övergripande än att ha en synpunkt i en sakfråga, som visserligen ibland fått symbolisera (och kanske till och med varit och är) något mycket större. Kanske var vår synlighet för dålig, men jag är inte riktigt säker på det, för en viss synlighet har projektet trots allt haft. Näringsdepartementet har entusiastiskt länkat till detta gräsrotsbidrag. Kanske för att andra rapporter som presenteras inför Visby är rena partsinlagor.
Men har man tagit en IT-policy i båten får man ro den i hamn. Vi anordnade ett seminarium som var värdefullt, tog tillvara det som faktiskt kom in och sedan har vi reviderat och lagt ut en ny version en gång i veckan. Och det blev en alternativ agenda till slut. I dag lägger vi ut Visbyversionen av Our Visby Agenda. Vad som händer sen får vi se. Men Stefan åker i alla fall till Visby och det är bra. Det ska bli roligt att få följa ärendet.
Faktum är att även jag åker till Visby på söndag, men i ett helt annat ärende. Jag är nämligen sekreterare i den ideella föreningen Barnkörveckan på Fårö och vi ska ha styrelsemöte. Tack och lov har livet flera fasetter.
Delfitekniken och Visbyagendan
Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är jag med i ett väldigt roligt antologiprojekt om Harry Schein. Härom veckan träffade jag mina medförfattare igen, denna brokiga och intressanta skara, och vi diskuterade våra nära nog färdiga artiklar. Somliga är förstås mer färdiga än andra, som vanligt. Själv har jag för närvarande ett alldeles för närsynt förhållande till mitt objekt och i min ängslan att göra våld på historien har jag misslyckats med att göra den intressant. Nåväl, det finns fortfarande tid att åtgärda detta och jag hoppas verkligen att jag lyckas, för det är Scheins bok värd. Och jag är övertygad om att det tidiga 1970-talets debatt om teknik och nya medier kan ge oss värdefulla perspektiv på vår egen tid. Hela debatten får inte plats i min lilla artikel, men Scheins bok, Inför en ny mediapolitik, och dess mottagande ger mig en möjlighet att åtminstone diskutera vissa delar och ge en teknik- och mediepolitisk inblick.
Ett bidrag från boken är Scheins generella diskussioner om prognoser och förutsägelser, som bör bygga på kunskap om hur verkligheten ser ut. Samtidigt raljerar Schein med olika metoder för att skåda in i framtiden och lämnar läsaren i ovisshet om huruvida han egentligen tillmäter dem någon betydelse eller inte.
En omtyckt metod är den s k Delfi-tekniken, som med möjligen omedveten ironi lånat sitt namn från det gåtfulla oraklet i Apollos stad. Förenklat uttryckt innebär denna teknik att ett antal experter tillfrågas om vad de tror om framtiden, att deras svar sammanställs statistiskt, att sammanställningen på nytt tillställs experterna och att dessa sedan ger sitt definitiva svar. Delfi-tekniken är utomordentligt väl lämpad för att statistiskt befästa fördomar och ge dem en vetenskaplig dräkt. (sid 62-63)
Karln var utan tvekan mycket underhållande. Han har förstås rätt. Sådär gör vi ju hela tiden. Det senaste exemplet i raden gäller den europeiska IT-politiken. I vintras fick konsultbolaget SCF Associates i uppdrag av Näringsdepartementet att formulera ett underlag för en konferens som ska anordnas i Visby senare i höst. SCF har därför intervjuat experter och politiker om vad de tror om framtiden. Detta har sedan formulerats som en rapport, vilken blev offentlig i förra veckan. Rapporten kommer tillställas experterna och politikerna under mötet i Visby, och dessa kommer att ge sitt svar om vad den framtida IT-politiken bör vara.
Själv är jag ingen expert, inte på prognoser eller scenarier, inte på IT-politik eller mediepolitik. Men ett och annat kan jag. Och det delar jag med många. Vi är därför några som har startat vad vi hoppas kommer bli ett kollaborativt projekt för att formulera en alternativ Visbyagenda. Man kan vara med på olika vis. Gå in på hemsidan och kika. Kanske kan vi byta ut Delfitekniken mot Atenförsöket där alla medborgare får delta i samtalet. Det vore väl en bra IT-agenda.
PTS senaste bredbandskartläggning
Post- och telestyrelsen har i dagarna släppt sin senaste Bredbandskartläggning 2008. I pressmedelandet framgår att utbyggnaden till trots så ”visar kartläggningen att det fortfarande finns nästan 4 400 hushåll och företag som saknar grundläggande förutsättningar till bredband”. Samtidigt säger PTS att det inte innebär att alla andra har det bra.
Det är intressant med denna fokusering på de små talen. I siffran finns ca 2 500 hushåll. Det är en ganska liten andel av Sveriges ca 4,4 miljoner hushåll. Jag säger inte att också dessa hushåll borde kunna få bredband, men fokus blir kanske lite snett. Visserligen komplicerar PTS resonemanget och talar om arbete för ”förbättrad miniminivå” och lyfter då frågan från dessa ca 5 000 människor (statistiskt sett) till att gälla fler, men ändå.
En annan fundering gäller PTS övergripande slutsats, nämligen att ”Bredbandsmål behövs för att försvara Sveriges position i IT-toppen”, som rubriken på PTS pressmedelande lyder. Är det verkligen så undrar jag? Vilken IT-topp är det vi vill vara med i egentligen? PTS jämför med andra länders bredbandsambitioner, men IT är ju ändå mer än bredband. Eller?
Det beror förstås på vilket perspektiv man har. Möjligen är det signifikant, som Stefan Görling uppmärksammade mig på nyligen, att IT-politiken ligger under Åsa Torstensson – som handhar infrastrukturfrågor – och inte under Maud Olofsson. Vad skulle hända, frågar man sig, om IT-politiken istället sågs som näringspolitik? Eller kanske kulturpolitik? Eller utbildningspolitik? Möjligheterna är oändliga, men strukturerna fasta. Under Torstensson riskerar IT att främst bli infrastruktur och det kan inte annat än hämma visionerna.
Men man vet aldrig. I januari tillkännagav Näringsdepartementet att man beställt en Studie kring framtidens informationssamhälle. Det låter förstås intressant och ska tjäna som underlag inför en konferens på temat under det svenska ordförandeskapet. Jag ser fram emot att läsa den.
Nina Wormbs 