Kategori: klimat

Vatten – flera nyanser av grått

Jag funderar mycket på kunskap just nu, vilket delvis beror på att ett av mina forskningsprojekt lite förvånande har kommit att handla om det. Jag har varit inblandad i andra projekt som också rör kunskap och kunskapscirkulation, men den här gången är det lite annorlunda. Det är i projektet Legitimeringsprocesser för ickehandling i klimatfrågan som jag driver med Maria Wolrath Söderberg och som har pengar av Riksbankens Jubileumsfond som kunskap dyker upp. Många av dem som svarat på frågan varför de ändrat beteende på grund av klimatet säger nämligen att det beror på ökad kunskap. Samtidigt har nästan alla svenskar i snart tjugo års tid uppgivit att de tror att klimatförändringarna kommer att påverka Sverige enligt en rapport från Naturvårdsverket. De verkar ha kunskap, men ändå händer så lite. Här är det något som skevar. Vad är det egentligen för kunskap som kan bidra till förändring?

Ett svar kommer till mig denna sommar när jag kånkar vatten i hinkar från sjön. För tredje året i rad har vår ganska grunda brunn sinat i östra delen av Östergötland där jag numera huserar på sommaren. Det är ett område i Sverige som utmanas av sjunkande grundvattennivåer och när brunnspumpen slog av för några veckor sedan var det inte ett elfel som vi hade hoppats på. Vi lade oss på knä och såg ner i en tom brunn och fick istället gå över till att diska, vattna och delvis laga mat med regnvatten istället. Dricksvatten har vi en särskild ordning för och hämtar för närvarande i dunk.

När man har en viss begränsad mängd vatten att röra sig med blir det väldigt tydligt hur mycket som går åt. Varenda hink jag tar ur den stora tunnan vid husknuten är en påminnelse om denna resurs. Dels väger vattnet i mina händer, dels ser jag hur nivån i tunnan sjunker. Det är tydligt och konkret; jag känner i kroppen och ser med mina ögon. Det blir också en del av min dag, att tänka på vatten. När väderleksprognosen säger att det kommer att vara varmt länge ökar oron för att vattnet ska ta slut i våra tunnor.

Vi utarbetar elaborerade system för att spara. Disken är en aktivitet som lånar sig till utveckling. Inte bara två kärl tas i bruk utan vi lägger först i blöt i en hink, där vi sedan delvis kan diska av. Går det tid mellan gångerna kan man ha flera kärl för blötläggning av olika disk. Sedan har vi en diskbalja med miljövänligt diskmedel. Genom att nog följa husmorstips för diskning – det renaste först, det vill säga glas, och sedan i ordning med kastruller sist – kan detta vatten räcka mycket långt. Sist förstås en sköljbalja. När vi är färdiga kan en del av vattnet i de olika kärlen användas igen. Det som vi blötlagt i kan i vissa fall silas för att användas till tomater och blommor. Diskvattnet bör hällas genom stenkistan. Men sköljvattnet kan utgöra ny bas för blötläggning. På så sätt har vi olika nyanser av grått vatten med olika användningsområde.

En dag är även regnvattentunnorna tomma och vi får bära från sjön. Det blir en kollektiv angelägenhet förstås, men också en syssla som inte kräver någon särskild instruktion och som kan utföras även av ungdomar som inte hoppar jämfota av utsikten att få diska men ändå kan tänka sig att hjälpa till. Första dagen bär jag mina två hinkar på stigen och uppför backen som ett par matkassar. Men den andra märker jag hur det stramar lite i nacken och axlarna. Och tredje dagen får jag stanna flera gånger. När regnet faller är det en lättnad på flera sätt.

Men det är också en glädje när det strilar, droppar, rinner, faller och öser från himlen ner i de kärl som vi har placerat ut. ”Vackert väder” får en annan innebörd för den som är beroende av omväxling. De som lever av jorden har alltid vetat detta, men de flesta av oss har glömt hur det är att leva av jorden. Vi som tillhör den halva del av jordens befolkning som framför allt lever i städer, där regn är ett problem, har delvis förlorat kontakten med dessa växlingar. Vi plockar våra tomater i en grönsaksavdelning; allt arbete och alla resurser som gått åt för att få dem dit är osynligt. Kvar finns bara en prislapp, och kanske ett ursprungsland. Den planta jag själv dragit upp från frö i fönster till stor kruka ute har fått nästan daglig omsorg. Och utan vatten hade den varit förlorad.

Det helt normala i Sverige i dag är att vattenkonsumtionen är helt osynlig. Det rinner rent dricksvatten ur kranar som man vrider på. Att spara på regnvatten eller bära i hinkar från sjön gör min latenta kunskap om vatten mycket mer konkret och gripbar. Jag förstår på ett annat sätt vad denna resurs är när jag har känt och erfarit dess vikt och påmints om vad som händer när det tar slut.

Det finns saker som tyder på att erfarenhet av klimatförändringar kan leda till en större benägenhet att ändra beteende. Kunskapen blir verklig och ger insikter som i sin tur kan göras om till handling. Den som varit med om brist kan förstå ändlighet. Vi sparade på brunnsvattnet redan på försommaren, medvetna om vad som skulle kunna ske. Nu är jag så tacksam för att regnet faller och fyller våra lokala reserver.

Tyvärr är inte klimatförändringarna något som försvinner med en regnskur, lika lite som den höjer grundvattennivån i Östergötland. Men medvetenheten ökar, och känslan av livets skörhet förstärks.

Om resande

Det här med mobilitet är knepigt. Visar det sig. I alla fall om man lever i människans tidsålder, och det gör vi ju faktiskt allihop, även om vi kanske inte gillar vare sig det eller ordet. Problemet är förstås att transporterna står för en mycket stor del av de utsläpp som har gjort att vi befinner oss i en klimatkris och att vi måste begränsa dessa utsläpp för att kunna nå uppsatta klimatmål. Eftersom teknisk förändring är långsam och beteendeförändring kan vara snabb är den enda möjligheten att parallellt med teknisk förändring också ändra beteende.

I Sverige är just transporter ett område som varit i fokus en tid. Det har flera orsaker. Men en är att för en individ som tycker att omställningen till ett hållbart samhälle går för långsamt så är det lätt att själv bidra genom att exempelvis dra ner på sitt flygande. Flyget släpper nämligen ut väldigt mycket växthusgaser. En rapport från Chalmers fick stor uppmärksamhet när den publicerades 2016 och där forskarna kunde visa att utsläppen kan jämföras med dem från bilåkande i Sverige. 80 % av flygandet i Sverige är privat, främst för semester, och det innebär också att man som individ kan påverka.

Inom ramen för ett forskningsprojekt som jag driver tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg på Södertörns högskola gjorde vi en studie av just människor som har slutat flyga av klimatskäl. Det var en kvalitativ studie där vi var intresserade av hur dessa människor resonerade, vilka skäl de angav och vilka argument de hade. När vi höll på att analysera data fick vi en förfrågan från den gröna tankesmedjan Fores om att publicera studien med dem, genom en organisation som de arbetar med som heter European Liberal Forum. Elf sprider sina rapporter till EU-parlamentariker. Vi bedömde att fördelarna med det var riktigt stora eftersom detta är en fråga som politiker måste förhålla sig till.

Rapporten (som finns som pdf här) presenterades på ett seminarium på Fores 5 december och den fick stort medialt genomslag. Vi skrev också ett debattinlägg där vi lyfte fram några centrala slutsatser. Sedan dess har vi fått många förfrågningar om att tala om studien och senast i torsdags var vi på KTHs hållbarhetspub och pratade. Det gjorde också våra kollegor Daniel Pargman och Elina Eriksson. De har ett projekt som ska arbeta med att studera hur akademiker kan begränsa sitt flygande. Vi reser  nämligen väldigt mycket och är de myndigheter i Sverige som flyger mest. Hur ska en sådan omställning gå till när ingen vill fatta andra beslut än mycket övergripande procentuella mål och där det dessutom saknas data? Daniel och Elina (och projektkollegorna Björn Hedin, Markus Robért och Jarmo Laaksolahti) har nu lyckats få data för KTHs flygande, även om det inte är fullständigt, och de ska hålla seminarier och workshops med utvalda institutioner och avdelningar. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.

Det här är en intressant fråga på så många sätt. Den har, genom att linjestyrning inte tillämpas här som den gör inom alla andra områden där vi har begränsade resurser, blivit en helt kollegial fråga. Eftersom KTHs kollegiala strukturer är nedmonterade finns det ingenstans att diskutera vår klimatpåverkan kolleger emellan. Kanske kan det ändras nu när vi inför skolkollegier på KTH. Den är viktig inte bara eftersom vi släpper ut mycket utan också eftersom forskare bör kunna gå före i en omställning som vi vet är nödvändig. I vår studie såg vi att förebilder är väldigt viktiga. Och inte bara som människor man kan ta efter, utan också i ett negativt avseende: den som inte lever som den lär undergräver sitt budskap, och en dålig förebild kan bli ett tungt skäl för andra att också avstå från förändring.

Men det är inte lätt. Strukturerna för att ändra akademiskt resande finns inte riktigt. Det märkte jag själv när jag skulle åka till Krakow på konferens för ett år sedan ungefär. Det är krångligt, dyrt och långsamt att inte flyga. Och att det innebär att man också måste avstå eftersom det inte går att göra vissa saker som vi tidigare tyckte att vi kunde, som att resa långt men vara borta kort. Det kommer att påverka meriteringssystem och möten och vi kommer att behöva ompröva mycket när den expansion av mobilitet som vi sett de senaste decennierna istället ska bytas mot annat. Det är inte säkert att detta kan göras utan konflikt. Hur ska vi fördela resursen mobilitet mellan kolleger? Vem ska få resa? Jag skrev en krönika om det i STs tidning Publikt om det. Det kommer att bli ett spännande decennium.

Kan man beställa forskning?

I fredags deltog jag i ett frukostmöte som forskningsrådet Formas arrangerade. Titeln var Kan man beställa forskning? och handlade om hur vi ska organisera forskning för en hållbar framtid. Nedan finns mitt inlägg.

 

Det raka och enkla svaret på frågan Kan man beställa forskning? är förstås: Javisst! Det sker ju redan som introduktionen antyder. En viktigare fråga är väl om man kan beställa BRA forskning. Och om man kan beställa den forskning som man behöver. Just de där två sista orden utvecklas i Formas inbjudan till i dag. Den forskning man behöver och som Formas är intresserad av är den som bidrar till omställningen till en hållbar värld. Det är forskning som vi betraktar som nyttig, användbar.

Jag vill börja där i denna grundförutsättning: att forskningen ska lösa samhällsutmaningarna. Utgångspunkten är kanske inte så konstig, vare sig just i dag eller för Formas. Men det är ändå värt att notera att det är en förutsättning som inte alltid har varit för handen, att se forskningen som ett sätt att förändra och bidra till samhällsutvecklingen. Eller till och med lösa samhällsutmaningarna som det står i inbjudan till i dag.

Idén om forskningens nytta hänger samman med föreställningar om relationen mellan forskning och samhällelig förändring, till exempel i form av ny teknik och nya industrier. Ibland kallar vi det för den linjära modellen och den fick framför allt fäste efter andra världskriget. Den är sedan länge kritiserad av forskare och relationen mellan vetenskap och teknik är allt annat än linjär. Ändå har modellen fått så starkt populärt och politiskt fäste att när jag frågar de teknologer jag undervisar i teknik- och vetenskapshistoria hur de vill definiera teknik så säger majoriteten att teknik är tillämpad vetenskap.

I dag är det Black Friday och samtidigt äger en global klimatstrejk rum. Det är väl den fjärde som #FridaysForFuture anordnar och också anropar andra. Den första var i mars och så var det två i september i år. Budskapet hos denna historiskt fullständigt unika rörelse är slagkraftigt och klokt: stå enade bakom vetenskapen.

Men vetenskapen i sig kan inte ändra något. Inte heller kunskap innebär att något händer. Människor och samhällen måste agera för att något ska ske. Och det följer inte automatiskt på vetenskaplig kunskap.

Faktum är att vetenskap under delar av efterkrigstiden har använts för att handling icke ska ske, för att bevara status quo. I sin bok Merchants of Doubt från 2010 visar Naomi Oreskes och Erik Conway hur kraven på mer kunskap kunde skjuta upp handling på flera områden som rör miljö och hälsa. Relationen mellan rökning och lungcancer, mellan CFCer och ozonhål eller mellan växthusgaser och global uppvärmning är några exempel.

Om forskningen ska ha någon betydelse för samhällsförändringen måste resultaten tillämpas. Det låter kanske trivialt, men ibland verkar vi glömma det, trots att det är grunden för vårt samtal idag.

Hur denna tillämpning ska gå till kan göras till en vetenskaplig fråga. Men det kommer snart att bli nödvändigt tror jag, att förtydliga var gränsen för vetenskapen går och var ideologin och etiken börjar. Vi kan inte räkna fram vem som ska få använda vilka resurser, det är en värderingsfråga. Det finns forskning som kan hjälpa oss att tänka och resonera omkring resursfördelning, rättvisa, mänskliga bevekelsegrunder, vår sociala natur. Men många av de beslut som måste fattas är ideologiska.

Forskningens roll blir att visa på möjliga vägar och ge verktyg. Vilken väg ska man då ta? Finns det en spänning mellan de stora programmen med gemensam målbild och forskarinitierade projekt? Ett sätt är att titta på fördelar och nackdelar. Vi forskare värnar gärna forskningens frihet. Och jag är inte annorlunda. Inte minst i dag, när den akademiska friheten kringskärs till och med i Europeiska länder och det kollegiala inflytandet i Sverige begränsas, är det viktigt att slå vakt om forskningens frihet. Vi har också en del goda idéer. Samtidigt kan det vara svårt att ta hand om slutsatserna på ett mer systematiskt sätt. Bilden blir lätt fragmentarisk och splittrad.

Stora program med många aktörer kan å andra sidan kraftsamla som det heter. Men baksidan är att det kan bli alltför litet utrymme för motstridigheter och variation. Stora program kanske initialt kan ha en gemensam målbild, men forskning betyder ju ny kunskap som kan innebära att man måste ompröva och ställa nya frågor. Beredvilligheten att göra det är kanske inte lika stor hos alla typer av aktörer. Olika organisationer har olika rationaliteter.

Målkonflikterna kan också döljas genom stora kollaborativa forskningsprogram där samsyn och konsensus eftersträvas. Det kan vara begränsande. Kanske är det mycket bättre att målkonflikten artikuleras och erkänns som just en målkonflikt. Ett exempel nyligen är ett stort program om skogen finansierat av en annan aktör på miljöområdet. Jenny Andersson och Erik Westholm har kritiserat programmet av flera skäl, men en kritik handlar om hur arbetet med att hitta konsensus kring framtidens svenska skog resulterade i endast en väg framåt. Att det kunde röra sig om ett val mellan olika värden som skogen kunde härbärgera försvann. Det är inte säkert att detta hade uppnåtts med projekt initierade från forskare – målkonflikterna kanske ändå inte hade artikulerats – men kanske hade flera projekt givit större heterogenitet.

Själv är jag just nu inbegripen i ett stort H2020-projekt som heter Inventing a shared science diplomacy for Europe (InsSciDE). Som ni kanske förstår så menar jag att ordet ”shared” kan vara lite problematiskt. Vi är halvvägs igenom ett fyraårigt projekt där jag leder ett arbetspaket som bland annat undersöker vetenskapens roll inom miljödiplomati. Ju längre projektet går desto större behov ser jag av att understryka att varken diplomati eller vetenskap är neutrala verksamheter. Projektet blir en sorts hybrid med fristående arbetspaket parallellt med centrala och policynära uppdrag. Om EU-kommissionen till slut får vad de trodde att de beställde återstår att se. Jag hoppas att de ska få något som de inte visste att de kunde beställa.

Vilken väg är rätt att gå frågar vi oss. Jag tror att det finns flera vägar till en hållbar värld. De flesta är inte så raka som vi skulle önska. Och jag tror kanske inte att alla vägar bär till hållbarhet. Problemet är att det är svårt att veta det när man tar första steget. Därför tror jag att det allra viktigaste är att inte tänka sig att det är ett höghastighetståg vi kör utan att vi använder våra apostlahästar. Vägen kommer nämligen att se annorlunda ut lite längre fram. Omgivningen kommer att ändra sig. Vi kommer att behöva gå över obruten mark i varierande väderlek.

Låt oss i största möjliga utsträckning se till att vi har en beredskap för förändring.

 

 

Är det verkligen mitt ansvar?

Jag hör och läser inte sällan de som menar att det är trams att tala om individens ansvar. De menar att det är kollektiva lösningar som behövs. En del menar också att lösningarna behövs någon annan stans än just här, eftersom ”andra” släpper ut så mycket mer. Jag har otroligt svårt att förstå att man inte kan göra två saker samtidigt. Det gör vi ju som privatpersoner hela tiden. Och politiker måste förstås driva flera frågor parallellt. Men i klimatfrågan är argumentet att individen inte har något ansvar för att det behövs annat märkligt seglivat. I dag läste jag en svensk EU-parlamentariker som verkar mena att de som föreslår att individen har ansvar är självförnekande offerkoftor utan verklighetsförankring.

Det är förstås politisk retorik, men den håller inte om man synar den i sömmarna. I dag publicerade jag en helsida i DN där jag diskuterar den skenbara motsättningen mellan individuell och kollektiv handling.

Hur ska vi ta oss an klimatförändringarna?

Häromdagen publicerade DN ett inlägg av mig i debatten om hur vi tar oss an klimatförändringarna. Det pågår en debatt om vad som är viktigast och vilket sätt som är det bästa. Ett problem för många är att förändringarna är osynliga för de flesta. Det är svårt att skilja på väder och klimat och för en stor del av världens befolkning är inte klimatförändringarna något som påverkar deras vardag. De som redan är starkt påverkade har tyvärr ofta en alldeles för liten röst i det stora mediabruset. Och vetenskapen kan också ha svårt att tränga igenom och verkligen få oss att förstå.

Naomi Oreskes och andra har pekat på den spänning som finns mellan förmågan till mänsklig kommunikation av viktiga saker och de opassionerade idealet som länge svävat över kunskapsproduktionen.

I ljuset av T***ps senaste utspel undrar man vad som skulle få honom att verkligen förstå att detta är allvar. Det finns förstås mycket man kan fundera över när det gäller honom och hans politik, men han verkar först och främst vara en känslomänniska. Vad skulle hända om han reste på en klimatförändringsresa och med ”egna ögon” fick se vad som pågår?

 

Boklansering på SEI

9781137266224I morgon tisdag lanseras boken Media and the Politics of Arctic Climate Change: When the Ice Breaks (New York: Palgrave Macmillan, 2013). Eller When the Ice Breaks som vi helst kallar boken. Förlaget insisterade på att den riktiga titeln skulle vara undertitel medan den förklarande titeln (fylld med nyckelord som ska fungera som sökklister) skulle vara huvudtitel. Helknäppt! I en digital värld full av metadata tycker man att detta inte borde spela någon som helst roll. Men man står sig slätt mot förlag…

Lanseringen sker på Stockholm Environment Institute som just flyttat, så det är i deras nya lokaler i Garnisonen. Kom gärna! 12-14. Här finns mer information: http://www.sei-international.org/news-and-media/2761 . Jag ska tala under rubriken ”Changing Arctic – Changing World: Humanities and Social Science in the Study of Global Change”.

Bilder, bilder, bilder

Hemkommen från Internationella polarårets vetenskapliga konferens i Oslo är jag full av intryck. En sak som dröjer sig kvar är förstås alla olika forskningsresultat från så många håll och discipliner som visar vad som händer med polartrakterna och därmed med hela klotet. Staplat på varandra utan mediering annat än en forskare som drar slutsatser som forskare gör blir effekten en annan än när man läser i tidningen eller hör på radio, och en ny och djupare oro infinner sig.

En delvis motsatt känsla av förtröstan och hopp ingav själva sammansättningen av deltagarna. Konferensen var mycket heterogen och gav rum åt både ursprungsbefolkningar och forskare, oceanografer och jurister, från långt fler hörn av världen än de som har direkta intressen i Arktis eller Antarktis.

Ytterligare en sak som slog mig var den stora tillgången på bilder. Och kartor. På ett emotionellt plan, för att fortsätta på det spåret, var en del av dessa representationer  otroligt vackra. Jag satt med på en rad sessioner som behandlade hur satellitdata kan tolkas och förutom som källmaterial och resultat i varje presentation så fanns det även en rad stora affischer uppklistrade i korridoren utanför som ESA, NASA och andra rymdstyrelser tagit fram som en del av IPY. Där fanns bilder på hela polerna eller på delar, på glaciärer som flyttar på sig och havsis som bryts upp, på pannkaksis (en särskild sorts havsis) och isbryggor som går sönder.

Många av dessa bilder var just kartor som visade på förändringar av land eller helt enkelt pekade ut ett område eller en plats. Även om de flesta kanske visste var Makarovbassängen ligger i Arktiska havet, eller var Nimrodglaciären ligger i Antarktis så slapp vi som inte visste sväva i ovisshet särskilt länge. Placeringen av studieobjektet var central och redovisades för publiken omgående. På sätt och vis kan man tycka att det är självklart på en konferens som berör två specifika delar av världen och med ämnen som geografi, meteorologi och oceanografi representerade. IPY kräver plats, specifik plats. Men för mig blev det så otroligt tydligt hur ofta platsen faktiskt kan försvinna och bara tas för given.

Jag har länge åkt på konferenser med teknikhistoriker och inte sällan är jag på möten i USA med det största internationella sällskapet för teknikhistoria, Society for the History of Technolgy, eller SHOT. Vid dessa tillfällen lyser kartorna med sin frånvaro. Det är lite märkligt att en disciplin som berömmer sig så om kontexten ändå kan hoppa över platsen i så stor utsträckning. Men det gäller faktiskt inte alla sessioner. De som reser över Atlanten inser att de inte kan ta för givet att publiken kan sitt Europa. De vet att telesystemet är lite annorlunda på andra sidan gränsen och talar därför om var studien är utförd och vad som är av vikt på denna plats för just den analys som ska komma.

Så avsaknaden av kartor handlar inte bara om att kontexten inte tydliggörs. Alltför ofta tror jag att det handlar om att man förutsätter vissa kunskaper hos dem som lyssnar. För den förväntade publiken är viktig för vad man väljer att säga och inte. Och förväntningarna hos presentatören avslöjar obönhörligt dennes föreställningar om vilka samtal som är möjliga. Och kanske också önskvärda.

Nästa vecka ska jag åka på konferens till Sofia i Bulgarien. Där träffas nära 200 teknikhistoriker i nätverket Tensions of Europe för att diskutera de senaste årens resultat, bland annat av forskningsprojekten inom ramen för Inventing Europe, ett Euro-core finansierat av ESF. Jag förväntar mig många kartor.

Vem bryr sig om krill?

Vet du varför mängden krill i Antarktis minskar med ökad havstemperatur? Det vet inte världens främsta forskare i biologisk oceanografi heller, men det har att göra med att phytoplankton, som krillen lever av, finns i högre koncentrationer strax under istäcket där krillen lätt kan få tag på dem. När isen försvinner upplöses koncentrationen av phytoplankton och krillen har svårare att få mat och minskar i antal.

Men vem bryr sig om krill, frågade sig professorn i biologisk oceanografi Katherine Richardson retoriskt i sin utmärkta plenarföreläsning i går på IPY-konferensen i Oslo. Få tycker att krill och phytoplankton är särskilt intressanta arter. Fokus i klimatdebatten är på isbjörnar. Och i Antarktis är det framför allt valar och pingviner som vi lärt oss att älska och se som en del av vår värld. Men, både pingvinen och valen måste äta. Även de små, små djuren är viktiga. Och storleken på de små, små djuren är också viktig eftersom de passar in på olika vis i näringsväven. (När jag var barn talade man om näringskedjan, och bytet av metafor visar hur man i dag ser en större komplexitet.)

Liksom i en bisats, och utan att distrahera sig från huvudämnet för sin presentation, lyckades hon anknyta till det problematiska i hur vår oro för förändring i polarområdena har kanaliserats till vissa symboler, i det här fallet ett antal djur. Samtidigt som WWFs lansering av isbjörnen som symbol för klimatförändring verkar ordnande på ett mediesamhälle som behöver enkla historier och starka bilder, blir en konsekvens också att mycket mer omfattande och komplexa processer inte alls får utrymme.

På samma sätt fick hon oss, som inte har någon större kunskap om bakterier i världshaven, att inse att exploateringen av gas och olja i Arktis inte bara kommer att innebära förändrade maktförhållanden och förnyade strider. En olycka som den i Mexikanska golfen nyligen får oerhörda konsekvenser i Arktis där bakterierna arbetar så mycket långsammare än de gör i varma vatten.

Men hennes huvudbudskap rörde haven och deras förändringar. Richardson talade om tipping points, framför allt de som identifierats för polarområdena. (Publicerades som featureartikel i Nature i höstas med Rockström som första författare.) Hon talade om hur haven fångar upp en stor mängd av den koldioxid som vi släpper ut och att vi inte kan räkna med att det upptaget kan fortsätta linjärt. Men kanske ännu viktigare med detta upptag var att det påverkar pH-nivån i haven vilket radikalt förändrar livsvillkoren för en rad organismer. Dessa förändrade livsvillkor i surare hav påverkar också förmågan hos havet att ta upp ytterligare kol i form av sedimenterade djurrester.

Det var ett fantastiskt bra föredrag eftersom Richardson inte bara hade lagt det på rätt nivå och talade om intressanta, viktiga och engagerande saker utan för att hon förenade passion och humor med precision och professionalism. Jag är väldigt imponerad.

IPCC, medier och vetenskapens trovärdighet

IPCC har figurerat mycket i medierna den senaste veckan, i alla fall i SR/P1, som är en av mina främsta nyhets- och mediekällor (något som jag tydligen har gemensamt med en växande skara av befolkningen). Vetenskapsradion, och Ekot, har rapporterat om de felaktigheter som förekommit i IPCCs rapporter. Ett problem har varit hur man ska kunna införa ändringar om man just upptäcker fel av olika typer, det kan röra sig om fel som uppstår i när ett vetenskapligt resultat ska populariseras, om felberäkningar eller om spekulationer som tagits som fakta. I Vetenskapsradion Klotet i onsdags gjorde man en mycket pedagogisk genomgång som jag rekommenderar till lyssning. Ulrika Björksténs påpekande att en handfull fel ska ses i relation till de 10 000-tals referenser som finns i rapporten sätter saker i perspektiv.

Även i Godmorgon, världen! fick frågan utrymme i morse under rubriken Klimatdebattens dramaturgi. Sverker Sörlin intervjuades och visade på den spänning som blir mellan vad som sker inomvetenskapligt och vad som ser ut att pågå inomvetenskapligt när det silas genom medialogiken. Att det har blivit fel i en eller flera av IPCCs rapporter betyder inte att det inom vetenskapssamhället inte längre råder konsensus om att den globala uppvärmningen är ett resultat av mänsklig aktivitet. Inte heller climategate (eller CRU-hack som det också kallas) ger anledning att ompröva det.

Sverker är projektledare för ett forskningsprojekt som jag ingår i (och som snart har en hemsida här) där frågor om relationen mellan policy, media och klimatmodeller står i centrum. Paul Edwards har ju påpekat att modellerna är vår nyckel till en bredare kunskap om klimatet och med det blir också modellerna centrala för vilken klimatpolitik som ska bedrivas, vilka åtgärder som ska vidtas i ljuset av vad modellerna ger oss för scenarier över framtiden. Därför är det intressant att studera hur dessa modeller ”färdas” mellan olika arenor, tolkas och får olika betydelse. I projektet, som heter ”Modeller, medier och klimatförändring i Arktis: Modeller för global uppvärmning och ekosystem i möte med politik för hållbar utveckling”, är just Arktis i fokus. Men flera av de övergripande frågeställningarna gäller för modellering i stort. Och den senaste tidens diskussioner i media är vad man kan kalla ett case in point.

Delvis har denna problematik exploderat de senaste åren genom att klimatfrågan fått så stor politisk och därmed medial betydelse. Men frågan om hur vetenskapssamhället ska hantera oenighet är inte ny. Tvärt om. Den är inte heller ny inom klimatforskningen. I ett intressant utbyte som jag nyligen läste i tidskriften Climatic Change diskuterade Simon Shackley och nämnde Edwards i mitten av 1990-talet två olika sätt att se på modellerna som antingen instrumentella eller symboliska. Men inte minst gällde utbytet medias roll för hur vetenskapen uppfattas. Trovärdighet inom vetenskapen skapas på olika och starkt systematiserade sätt. Trovärdigheten utanför är en annan sak. Ett problem med medieringen av vetenskapen är till exempel den dramaturgi som hela tiden kräver två motståndare för att en berättelse ska bli till. Det gör att klimatskeptiker får oproportioneligt stort utrymme i relation till deras roll i vetenskapssamhället.

Inom vetenskapssamhället pågår också intressanta anpassningar både till hur skeptikerna och media kommer uppfatta vissa metodiska grepp. Det finns å ena sidan de som menar att vissa grepp bör hållas inom vetenskapssamhället eftersom de skulle kunna utnyttjas av skeptiker, eller ”climate contrarians” som Shackely också kallar dem i en artikel från 1999 som behandlar detta (Shackley et al., ”Adjusting to Policy Expectations in Climate Change Modeling”, Climatic Change 43: 413-454, 1999), å andra sidan finns det de som anser att en sådan strategi kan få helt motsatt effekt. Möjligen kan CRU-hack delvis visa på sådana spänningar.

Ett är i alla fall säkert: det är inte sista gången vi kommer att få höra om klimatmodellerna i media, i diverse olika skepnader.

Kontrollerar du vädret så kontrollerar du världen

Det har verkligen varit grått och trist den sista tiden. Och när jag var på konferens i Pittsburgh i USA i förrförra veckan öste det ner varje dag. Inte förrän sista dagen klarnade det upp och man kunde få någon riktig bild av staden och dess omgivningar, till arrangörernas stora förtret. Önskemål om vädret har vi nog alla haft någon gång, vare sig det nu gäller mer sol eller mer regn. Förmodligen överväger det första önskemålet i vår del av världen, men det beror nog framför allt på att vädret inte har någon ekonomisk betydelse för de flesta av oss, nu när det är så få som ägnar sig åt jordbruk. Annat är det i länder där vädret kan vara skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Både torka och översvämningar drabbar jordens befolkning hårt och hårdast slår det mot fattiga länder som har begränsade tekniska och ekonomiska resurser.

Men vädret är förstås betydelsefullt även i mer bemedlade länder, som exempelvis USA. I måndags gav vetenskapshistorikern Kristine Harper ett fascinerande seminarium på KTH där hon berättade om väderkontroll och molnsådd. I det stora landet i väster fanns det under 1960-talet långt gångna planer på att försöka tömma molnen på nederbörd när, var och i vilken omfattning man behövde. Projektet kallades Skywater och drevs av Department of Interior. I sin mest elaborerade form var planen ett helt automatiserat system. Sensorer i dammar och för att mäta grundvattennivå skulle kunna avgöra när det behövdes vatten. Genom satelliter och väderballonger skulle man kunna identifiera lämpliga moln som sedan skulle kunna beskjutas med silverjodid som fick molnen att släppa ifrån sig rätt mängd nederbörd.

Skywater var följaktligen ett civilt projekt, men det hade sina militära föregångare i projekt finansierade av Office for Naval Research. Den amerikanske militären trodde att Sovjetunionen kunde kontrollera vädret och ansåg att det var en kunskap de inte fick vara ensamma om. Delvis var detta kopplat till framväxten av meteorologin som vetenskap i USA. Att kunna förutsäga vädret var centralt ur ett militärt perspektiv och på önskelistan var steget mellan förutsägelse och kontroll inte så stort. Och i kontexten av det framväxande kalla kriget fanns det också stora resurser för de vetenskaper som kunde bidra till amerikanskt övertag (ett ämne som ytterligare berördes av Ronald Doel som presenterade vid samma seminarium).

Per Högselius påpekade under diskussionen att projektet Skywater är ett exempel på en megalomani som vi ofta förknippar med det gamla Sovjetunionen där man byggde gigantiska stålverk, enorma kanaler och till och med försökte dra om riktningen på sina floder. Att tänka sig att man inom tio år skulle kunna tömma de moln som passerade över den amerikanska kontinenten på 90 % av dess fuktighet är verkligen megalomaniskt.

Så långt kom man inte. Man kunde emellertid en hel del om hur man styr nederbörden från moln, även om olika professionella grupper inte har bedömt framgången på samma sätt (man kan ju inte veta hur mycket det hade regnat ändå). Och tekniken används även i dag. (Se denna elaborerade artikel i Wikipedia.) Vi minns alla hur de kinesiska arrangörerna av OS i Beijing lovade att det inte skulle regna under invigningen. Kina är förmodligen ett av de länder som mer systematiskt ägnar sig åt att kontrollera nederbörden i sitt stora rike. Men det görs även i Nordamerika där exempelvis försäkringsbolagen betalar för att tömma moln på nederbörd om de riskerar att bli hagel och därmed förstöra stora skördar. I vilken utsträckning vädret kontrolleras i dag är svårt att bedöma, men den framväxande medvetenheten om att en kraftig omfördelning av vattentillgången kan få stora ekologiska konsekvenser har inneburit en större försiktighet, menade Harper. Och av Skywater blev i alla fall inget.