TV-avgiften – en evig politisk knäckfråga

Ack ack. Vad den ställer till problem denna TV-avgift. Nu har Kristdemokraterna bestämt på sitt Riksting att man vill avskaffa TV-avgiften. Detta bara några veckor efter att regeringen lagt en public service-proposition där man säger att TV-avgiften ska vara kvar men byta namn till radio- och TV-avgift. Detta byggde möjligen något på vad den kristdemokratiske ensamutredaren Rose-Marie Frebran föreslog i sitt public service-betänkande för ett år sedan, där ju frågan utreddes. Frebran (och framför allt hennes huvudsekreterare som ju råkade vara jag) tittade på ett antal alternativ till TV-avgiften utan att för den skull alls uttömma ämnet. Slutsatsen var att TV-avgiften borde vara kvar givet vissa mål.

Det fanns framför allt två skäl till att utredningen ägnade sig åt finansieringsfrågan. Dels ville man försöka få in public service-bolagen i momssystemet för att bland annat ekonomiskt likställa intern och extern produktion av program. Eftersom PS-bolagen inte får dra av moms är det dyrare att lägga ut än att göra det i husen och det motverkar den stimulans av radio- och TV-marknaden som så många vill uppnå. Dels gör den nuvarande formen med medelstilldelning från rundradiokontot, årligen beslutad av riksdagen och tillhörande anslagsvillkor beslutade av regeringen, att PS-bolagen liknar myndigheter i väldigt stor utsträckning. Istället kan man tänka sig att TV-avgiften ska gå direkt till PS-bolagen, utan omväg via rundradiokontot. Det kallas ibland direktfinansiering och utreddes första gången på allvar 2005. Det blev inget av direktfinansieringen denna gång heller och frågan om hur momsproblematiken ska lösas ställdes till Ekonomistyrningsverket som lämnade en rapport i våras. Om det blir något av detta kommer det i höstens proposition.

Men TV-avgiften är kvar. Och även om närmare 90 procent betalar denna lagstadgade avgift så retar den upp folk. Det är bara att titta på antalet kommentarer till nätupplagornas nyhetsartiklar i ämnet. Det är delvis att avgiften är kopplad till innehav av en apparat som upplevs som stötande istället för att vara kopplad till konsumtion av ett visst innehåll. Vissa har vänt sig mot att den bara går till några få bolag som har ett uppdrag av riksdagen och inte sprids till flera som vill göra ”public service”. Andra återigen tycker inte att vi behöver ha public service över huvud taget. Men den åsikten drivs inte av något riksdagsparti.

Varför har vi då en TV-avgift när den väcker så mycket ogillande? Det starkaste argumentet är att det hittills varit det bästa sättet att garantera en oberoende finansiering av de bolag som har i uppdrag att göra radio- och TV-program som uppfyller vissa villkor. Om man istället såg till att skattefinansiera den verksamheten är risken stor att den måste konkurrera med andra utgiftsposter i statsbudgeten och risken för indirekt politisk styrning skulle bli större än den är nu.

Ett förslag som seglar upp med jämna mellanrum är en så kallad begravningsavgift för public service. Vi betalar alla begravningsavgift när vi betalar skatt, men den slussas inte in i statsbudgeten utan vidare till församlingar och liknande. En sådan finansiering skulle kunna garantera oberoendet samtidigt som man slapp TV-avgiften.

Det låter bra, men verkar tyvärr svårt. Och dyrt. Bara för att Skatteverket tar in skatt så betyder inte det att skattetabeller anpassade för en TV-avgift skulle vara gratis. (Begravningsavgiften är därtill procentuell medan det rådit konsensus om att TV-avgiften inte borde variera med inkomst, vilket gör uppbörden något mer komplicerad.) Så argumentet att en begravningsavgift skulle spara pengar tror inte jag håller. Vill man införa det måste man nog snarare tänka sig att satsa pengar. Den senaste public service-utredningen kom också till slutsatsen att det inte skulle vara möjligt att momsbelägga en sådan avgift och på så sätt få in bolagen i momssystemet. Men nu, när man funderar på andra momslösningar, kanske begravningsavgiften väcks till liv igen så att säga. Samtidigt kommer förstås andra verksamheter att också vilja ha en särskild finansieringslösning. Och då gäller det att argumentera för att just den här verksamheten – som bland annat har till uppgift att granska makten – ska ha en egen lösning.

Helt säkert är att vi inte hört sista ordet om TV-avgiften. Den är en never ending story. För att illustrera detta ska jag avsluta med att citera ett brev som jag hittade i Televerkets arkiv tidigare i våras från Landshövdingen i Gävleborgs län (vars namn jag inte kan läsa) till Generaldirektören för Telegrafverket Herman Rydin, daterat 28 september 1925 (långt innan det fanns moms):

Broder!

Då jag häromdagen såg hur kraftigt radiolicenserna tillvuxit fick jag i samband med annat liknande ärende en tanke, som härmed överlämnas till benägen prövning:

Skulle icke radioinnehavet lämpligen kunna deklareras å skattedeklarationen i februari och / eller licensavgiften inbetalas med kronoskatten? Fördelarna av både det ena och andra synas avsevärda. Skattemyndigheterna äro väl icke angelägna, men avgifter för brand- och kreatursförsäkring samt till hushållningssällskap debiteras dock redan nu medels kronodebetsedeln. Minderåriga med egna licenser torde eventuellt få deklareras och taxeras via föräldrar och målsmän.

Med hjärtlig hälsning

Din tillgivne

Författare: Nina Wormbs

Historian of science, technology and environment, Professor at KTH Royal Institute of Technology, Stockholm, Sweden Visa alla inlägg av Nina Wormbs