I går var det en intervju med Jonas Hassen Khemiri i Svenska Dagbladet. Den fångade mitt intresse eftersom jag beundrar Khemiri. Jag har inte läst Montecore, än, men jag tyckte väldigt mycket om Ett öga rött, och härom veckan såg jag Fem gånger Gud på Stadsteatern och blev helt tagen. Han är så skarp, brilliant i sin balansgång och iakttagelseförmåga, ett med tiden.
Min relation till Khemiris skrivarskap fanns med i huvudet när jag sedan läste den följande artikeln som handlade om bokomslag. Huvudpoängen var nog att samma bok får olika omslag i olika länder, vilket förstås är intressant, men jag tyckte att diskussionen om hur omslaget förvandlar en text till en artefakt var mest givande. När det gäller Ett öga rött är det så tydligt. När jag tänker på boken framträder omslaget tydligt i minnet, ornamenterat med guldfärg på röd botten. Sidorna, texten, blir en bok genom att vi binder ihop och sätter pärmar om. Formges sedan dessa pärmar kan saken få ett ytterligare värde. Visst är det trivialt i någon mening, men det blir ändå intressant när man funderar på bokens framtid.
Diskussionen om e-boken är gammal, men jag tycker nog ändå att just denna dimension har försvunnit något. Vad vi framför allt har pratat om är batteritid, nyans och kontrast på skärmen, och skärmens storlek. Att omslaget alltid försvinner när en bok reduceras till en text är inte lika diskuterat. Som e-bok upphör texten faktiskt att vara bok och blir bara text. Möjligen är detta en av de saker som kommer bidra till att boken överlever digitaliseringen och finns kvar som artefakt att slita, spara, samla, byta och slänga, kanske till och med laga.
Ett väldigt trevligt bokinitiativ är Stockholms stadsbiblioteks nya filial Sture Biblioteket som öppnade före sommaren. (Här finns ett inlägg om invigningen som också diskuterar syfte.) Det ligger i tunnelbaneuppgången station Östermalmstorg mitt i stan och är litet och fint. Själv passerar jag inte stationen dagligen, men då och då, bland annat när jag ska till Kungl. biblioteket som har lite större samlingar (dock oftast inte till hemlån). Men hade jag passerat dagligen kanske det hade blivit mitt bibliotek, så praktiskt på vägen hem. Visst vill man också göra utflykter till bibblan, botanisera, kolla runt. Men lika ofta går jag dit för att hämta en bok jag har beställt, låna ytterligare en Enid Blyton eller nästa del i Magikerns hus åt bokslukarna hemma, eller se om den klassiker som faktiskt inte finns i pocket står på nån hylla. Då är ett bibliotek på vägen perfekt och jag hoppas på efterföljare. Slussen vore ett utmärkt läge. Eller hur!
Nina Wormbs 