Bildning i Göteborgs-Posten

Jag har länge intresserat mig för bildningsbegreppet. För någon som försöker ägna sig åt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning på ett tekniskt universitet hamnar man inte sällan i diskussioner om bildning, vad det är och vad det kan vara bra till. Ibland talas det också om teknisk bildning, som en sorts prefix-bildning för de kunskapsområden som närmare berör verksamheten på KTH. På sätt och vis har begreppet sina förtjänster, det är lite intuitivt och kan enkelt  associeras till ambitionen att överbrygga de två kulturerna. Men även om jag ibland själv har använt det så tror jag egentligen inte att det är särskilt bra. Faktum är att jag tror att det i  många stycken kan vara kontraproduktivt eftersom det just målar upp en sorts specialbildning när bildning egentligen är raka motsatsen, det breda och vittomfamnande.

För snart ett år sedan kom boken På spaning efter teknisk bildning (Liber förlag, 255 s.), redigerad av Åke Ingerman, Karin Wagner och Ann-Sofie Axelsson. Den övergripande ambitionen var att diskutera teknisk bildning som begrepp, att utröna var den finns och hur den kan främjas. Jag började läsa bidragen med stort intresse, men blev på det hela taget besviken. Boken gjorde inte vad jag hade förväntat mig, vilket kanske berodde på att de flesta bidragsgivarna, om inte alla, hade andra intressen och ambitioner än jag.

Bland de författare vars bidrag jag uppskattade fanns Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också diskuterade och prövade begreppet teknisk bildning som få andra bidrag i boken. En som också gjorde det var Åke Ingerman i ett av de inledande avsnitten. Ingerman föreslog också en ny förståelse av teknisk bildning, inte som en färdighet som man kan ha som individ, utan en egenskap hos ett kollektiv. Det flyttar ansvar för teknisk bildning på ett utmanande sätt. Det är inte längre vars och ens uppgift att lära sig, utan detta ligger utanför, även hos andra, i samspel. För att detta ska fungera krävs kunskaper, engagemang och handlingar enligt Ingerman. Här fanns förstås en spänning mellan det kollektiva och det individuella, som även Ingerman tog upp i sitt bidrag. Men det fanns även en annan spänning som ibland syntes i exemplen, men inte artikulerades i diskussionen av begreppet, och det var relationen mellan teknik och den övriga världen.

Och det var här jag började fundera på det fruktbara i att försöka urskilja en särskild sorts bildning och sedermera kom fram till att det egentligen var kontraproduktivt. Genom att tala om teknisk bildning förstärker vi föreställningen om att teknik och vetenskap är något särskilt, och inte, som de senaste decenniernas teknik- och vetenskapsstudier försökt visa, en mänsklig verksamhet bland andra.

Jag får väl erkänna att jag också blev en aning provocerad av det sätt som historia avhandlades i boken. Trots att Björck, idéhistoriker med en rad studier av ingenjörsyrkets och de tekniska högskoleutbildningarnas historia bakom sig, medverkade med två bidrag som placerades först och sist så fick hans diskussioner en märkligt undanskymd plats. Det gav ett intryck av att historisk kunskap mer sågs som fernissa än något som kan ge fördjupad förståelse av de problem som togs upp i boken, något som också illustrerades av Ingermans hänvisning till två översiktsverk i teknikhistoria där man kunde få sig ”en dos”, som om det gällde ett läkemedel med tidsbegränsad verkan.

Jag skrev en diskussion som var tänkt för Under strecket men de tog inte in den. Istället skrev jag om den som en artikel om bildning som publicerades i Göteborgs-Postens kulturdel för snart två veckor sedan. Den var en av tre artiklar som behandlade bildning och finns att läsa här. GP Wormbs 11 juli

Författare: Nina Wormbs

Historian of science, technology and environment, Professor at KTH Royal Institute of Technology, Stockholm, Sweden Visa alla inlägg av Nina Wormbs