För en månad sedan var jag på besök på University of Illinois Urbana Champaign där jag bland annat träffade Rayvon Fouché som är teknik- och vetenskapshistoriker. Hans senaste projekt rör teknikutveckling i olika sporter och hur föreställningar om vilken teknik som ska tillåtas formas. I vissa sporter har man ogiltigförklarat en del rekord satta med hjälp av viss teknik, och just gränsen för vad som anses en godkänd förlängning och förbättring av den mänskliga prestationen är spännande.
Tanken på Rays forskning kom till mig i liften i Idre fjäll. Inte för att jag ämnade sätta några nya rekord, men för att teknologiseringen av fjället är slående när man ser sig omkring i system som Idre. Liftarna går kors och tvärs, längs pisterna står snökanoner av olika modell och storlek och installationerna för sittliftarna är hela hus. Inget är direkt nytt, men i jämförelse med hur det såg ut när jag var barn är ändå skillnaderna stora. Med små förändringar har kapaciteten i systemen ökat avsevärt.
Men teknologiseringen finns även på oss, vi som åker. Till att börja med är det kläderna. En jullovsvecka i Idre är kall, blåsig och alldeles underbar – om man är rätt klädd. Därför kom tomten denna jul, liksom tidigare jular, med en del mjuka klappar.
Jag fick två par väldigt fina yllestrumpor med särskild vaddering under och på frambenet. Barnen fick nya och extra tjocka fliskoftor och min man en duntröja. Väldigt gosigt och varmt alltihop. Lägger man därtill underställen av syntet eller ull (inte bomull som jag hade när jag var barn – jag kan inte förstå hur det ens var möjligt), några extra lager på kroppen, tunna extravantar under de rejäla tumvantarna, rånarluvor, hads och hjälmar samt goggles så är man ganska väl förberedd även för envis sidvind i sittliften. Delar av detta är gammal kunskap om vilka material som fungerar i kyla och fukt, men annat är nytt. Och lätt.
Och på fötterna sitter förstås nya skidor. Min långa smala vita Rossignol med mintgrön och rosa text samt vibrationsdämpare längst fram står i garaget för vidare transport till kommunens lokala sopstation. Mina nya carvingskidor (bättre begagnade) är av annat material, kortare och bredare. (Säkert lika skrattretande omoderna i sin formgivning om 20 år.)
Men ny teknik kräver ny teknik. Det är inte som att sätta på sig ett par nya strumpor. Hela veckan har jag övat mig på att svänga på nytt. Det är rätt svårt. I alla fall när det blir lite brantare. Då är jag snabbt tillbaka i min gamla vanliga teknik. Men det är kul också. Och roligast är när de mindre individerna i vår familj, som stod på skidor för första gången för tre år sedan, kan ge mig ett och annat råd om hur man kan öva sina carvingsvängar.
Nina Wormbs 
En tanke på “Sport och ny teknik”
Kommentarer är stängda.