Oftast händer det alldeles obemärkt, utan att man registrerar det, som i ett kontinuerligt flöde. Men då och då inser man att saker och ting har ändrats, bytt plats, försvunnit. Just nu tänker jag på nyhetsflödet och den oförmåga vi har att hålla alltför många katastrofer i huvudet samtidigt. Uppmärksamheten flyttar och plötsligt har man inte läst en rad om Fukushima på flera veckor. Det faller i glömska för det omedelbara närminnet och sällar sig istället till kategorin historiska händelser som man minns. Trots att det faktiskt rör sig om en pågående katastrof som långt ifrån är över.
Jag blev påmind om detta när jag besökte en konferens inom mitt eget område för ett antal veckor sedan. Eller egentligen var det tre konferenser som ägde rum samtidigt på samma plats med delvis överlappande verksamhet och deltagare. Det rörde sig om Society for the History of Technology (SHOT), History of Science Society (HSS) och Society for the Social Studies of Science (4S) som alla hade årligt möte i Cleveland Ohio onsdag/torsdag till söndag i början av novermber.
De gemensamma aktiviteterna inleddes med en plenarsession som handlade om nukleära katastrofer och risker. Tre panelister gav var sitt mycket individuellt bidrag och jag nöjer mig med att säga något om det bästa, nämligen Gabrielle Hechts inlägg om hur så många skador orsakade av den fredliga användningen av kärnkraften helt enkelt osynliggörs. Hon upplyste oss om de logiker som nu möjliggör en grandios radioaktiv överexponering av vissa människor medan gränsvärdena för andra tvärtom sänks. Hur den franska staten kan samtidigt insistera på att kärnkraften är säker och flyga ut sina egna medborgare från Tokyo, långt långt från den zon som japanska myndigheter bestämt ska gälla som säker för japaner. Och om hur gränsvärden för farlig strålning ändras när strålningsnivåerna ökar, inte neråt, utan uppåt, och medför att människor inte längre har rätt till jod som skydd mot sköldkörtelskador.
Men mest talande var ändå just diskussionen om de människor som nu städar upp i Fukushima. Det är ingen högt kvalificerad arbetskraft utan människor som inte har något annat val. Eller snarare: i valet mellan att få ett jobb och inte, väljer de det förra, oavsett de långsiktiga konsekvenserna, eftersom de kortsiktiga är värre. Det påminde mig om en fantastisk utställning jag såg i våras på Fotografiska museet i Stockholm av Burtynsky om de som plockar isär oljetankers i Bangladesh eller elektronik i Kina. Dessa städare kan emellertid bara jobba till dess att de har exponerats för en viss strålning, därefter måste de sluta, eftersom det finns vissa gränsvärden som inte får överskridas. Incitamentet att lämna exponeringsmätaren i ett hörn är stort, som Gabrielle uttryckte det. Men även om de skulle ha mätaren på sig hela dagen är det inte givet att de skulle avvisas från arbete. Trots det övervakningssamhälle vi tror oss leva i kan dessa män – för det rör sig oftast om män – få ett nytt jobb med en ny underleverantör (90 % av alla underhålls- och städningsarbeten i kärnkraftsindustrin sköts av underleverantörer) som kanske inte håller lika god ordning på identitetskontroller som man skulle önska. Resultatet är ett kärnkraftsproletariat vars strålningsexponering bara ökar och ökar.
Fukushima är en katastrof som kommer pågå i många många år, den är inte över bara för att medieintresset avtagit. Och likt alla katastrofer så kommer den framför allt att drabba dem som redan från början har det sämre ställt. Eftersom vi inte förmår hålla så många tankar i huvudet samtidig måste vi gemensamt påminna oss om kärnkraften och dess konsekvenser, även för dem som inte syns i vår nyhetsrapportering.
Nina Wormbs 
Ett som det verkar relevant julklappstips på ämnet skulle kunna vara den här:
http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/12/harda-klappar-1