Kategori: forskningspolitik

Kan man beställa forskning?

I fredags deltog jag i ett frukostmöte som forskningsrådet Formas arrangerade. Titeln var Kan man beställa forskning? och handlade om hur vi ska organisera forskning för en hållbar framtid. Nedan finns mitt inlägg.

 

Det raka och enkla svaret på frågan Kan man beställa forskning? är förstås: Javisst! Det sker ju redan som introduktionen antyder. En viktigare fråga är väl om man kan beställa BRA forskning. Och om man kan beställa den forskning som man behöver. Just de där två sista orden utvecklas i Formas inbjudan till i dag. Den forskning man behöver och som Formas är intresserad av är den som bidrar till omställningen till en hållbar värld. Det är forskning som vi betraktar som nyttig, användbar.

Jag vill börja där i denna grundförutsättning: att forskningen ska lösa samhällsutmaningarna. Utgångspunkten är kanske inte så konstig, vare sig just i dag eller för Formas. Men det är ändå värt att notera att det är en förutsättning som inte alltid har varit för handen, att se forskningen som ett sätt att förändra och bidra till samhällsutvecklingen. Eller till och med lösa samhällsutmaningarna som det står i inbjudan till i dag.

Idén om forskningens nytta hänger samman med föreställningar om relationen mellan forskning och samhällelig förändring, till exempel i form av ny teknik och nya industrier. Ibland kallar vi det för den linjära modellen och den fick framför allt fäste efter andra världskriget. Den är sedan länge kritiserad av forskare och relationen mellan vetenskap och teknik är allt annat än linjär. Ändå har modellen fått så starkt populärt och politiskt fäste att när jag frågar de teknologer jag undervisar i teknik- och vetenskapshistoria hur de vill definiera teknik så säger majoriteten att teknik är tillämpad vetenskap.

I dag är det Black Friday och samtidigt äger en global klimatstrejk rum. Det är väl den fjärde som #FridaysForFuture anordnar och också anropar andra. Den första var i mars och så var det två i september i år. Budskapet hos denna historiskt fullständigt unika rörelse är slagkraftigt och klokt: stå enade bakom vetenskapen.

Men vetenskapen i sig kan inte ändra något. Inte heller kunskap innebär att något händer. Människor och samhällen måste agera för att något ska ske. Och det följer inte automatiskt på vetenskaplig kunskap.

Faktum är att vetenskap under delar av efterkrigstiden har använts för att handling icke ska ske, för att bevara status quo. I sin bok Merchants of Doubt från 2010 visar Naomi Oreskes och Erik Conway hur kraven på mer kunskap kunde skjuta upp handling på flera områden som rör miljö och hälsa. Relationen mellan rökning och lungcancer, mellan CFCer och ozonhål eller mellan växthusgaser och global uppvärmning är några exempel.

Om forskningen ska ha någon betydelse för samhällsförändringen måste resultaten tillämpas. Det låter kanske trivialt, men ibland verkar vi glömma det, trots att det är grunden för vårt samtal idag.

Hur denna tillämpning ska gå till kan göras till en vetenskaplig fråga. Men det kommer snart att bli nödvändigt tror jag, att förtydliga var gränsen för vetenskapen går och var ideologin och etiken börjar. Vi kan inte räkna fram vem som ska få använda vilka resurser, det är en värderingsfråga. Det finns forskning som kan hjälpa oss att tänka och resonera omkring resursfördelning, rättvisa, mänskliga bevekelsegrunder, vår sociala natur. Men många av de beslut som måste fattas är ideologiska.

Forskningens roll blir att visa på möjliga vägar och ge verktyg. Vilken väg ska man då ta? Finns det en spänning mellan de stora programmen med gemensam målbild och forskarinitierade projekt? Ett sätt är att titta på fördelar och nackdelar. Vi forskare värnar gärna forskningens frihet. Och jag är inte annorlunda. Inte minst i dag, när den akademiska friheten kringskärs till och med i Europeiska länder och det kollegiala inflytandet i Sverige begränsas, är det viktigt att slå vakt om forskningens frihet. Vi har också en del goda idéer. Samtidigt kan det vara svårt att ta hand om slutsatserna på ett mer systematiskt sätt. Bilden blir lätt fragmentarisk och splittrad.

Stora program med många aktörer kan å andra sidan kraftsamla som det heter. Men baksidan är att det kan bli alltför litet utrymme för motstridigheter och variation. Stora program kanske initialt kan ha en gemensam målbild, men forskning betyder ju ny kunskap som kan innebära att man måste ompröva och ställa nya frågor. Beredvilligheten att göra det är kanske inte lika stor hos alla typer av aktörer. Olika organisationer har olika rationaliteter.

Målkonflikterna kan också döljas genom stora kollaborativa forskningsprogram där samsyn och konsensus eftersträvas. Det kan vara begränsande. Kanske är det mycket bättre att målkonflikten artikuleras och erkänns som just en målkonflikt. Ett exempel nyligen är ett stort program om skogen finansierat av en annan aktör på miljöområdet. Jenny Andersson och Erik Westholm har kritiserat programmet av flera skäl, men en kritik handlar om hur arbetet med att hitta konsensus kring framtidens svenska skog resulterade i endast en väg framåt. Att det kunde röra sig om ett val mellan olika värden som skogen kunde härbärgera försvann. Det är inte säkert att detta hade uppnåtts med projekt initierade från forskare – målkonflikterna kanske ändå inte hade artikulerats – men kanske hade flera projekt givit större heterogenitet.

Själv är jag just nu inbegripen i ett stort H2020-projekt som heter Inventing a shared science diplomacy for Europe (InsSciDE). Som ni kanske förstår så menar jag att ordet ”shared” kan vara lite problematiskt. Vi är halvvägs igenom ett fyraårigt projekt där jag leder ett arbetspaket som bland annat undersöker vetenskapens roll inom miljödiplomati. Ju längre projektet går desto större behov ser jag av att understryka att varken diplomati eller vetenskap är neutrala verksamheter. Projektet blir en sorts hybrid med fristående arbetspaket parallellt med centrala och policynära uppdrag. Om EU-kommissionen till slut får vad de trodde att de beställde återstår att se. Jag hoppas att de ska få något som de inte visste att de kunde beställa.

Vilken väg är rätt att gå frågar vi oss. Jag tror att det finns flera vägar till en hållbar värld. De flesta är inte så raka som vi skulle önska. Och jag tror kanske inte att alla vägar bär till hållbarhet. Problemet är att det är svårt att veta det när man tar första steget. Därför tror jag att det allra viktigaste är att inte tänka sig att det är ett höghastighetståg vi kör utan att vi använder våra apostlahästar. Vägen kommer nämligen att se annorlunda ut lite längre fram. Omgivningen kommer att ändra sig. Vi kommer att behöva gå över obruten mark i varierande väderlek.

Låt oss i största möjliga utsträckning se till att vi har en beredskap för förändring.

 

 

”Datadriven” humanistisk forskning snarare än datadriven humanistisk forskning

Jag har varit på workshop! Det var ett arrangemang av Patrik Svensson och Pelle Snickars i Arkitekturhuset på KTH. Det var fullbokat och med väntelista vilket tydligt visade att det finns  stort intresse för frågorna, som kort kan sammanfattas med att diskutera vad det är, vilka möjligheter som finns och vilka gränsytor som kan vara fruktbara. Jag lärde mig mycket och är glad att jag gick.

Men redan i somras när jag anmälde mig så frågade jag Patrik och Pelle, i den lilla ruta där man kunde göra medskick, hur något kan vara datadrivet. Vad betyder det egentligen, att säga att forskningen är datadriven? Pelle jämförde inledningsvis med hur arkivet styr historisk forskning. Man går in och hittar saker. I det kan nog vissa känna igen sig, men i dag är det väl få som skulle råda doktorander att göra just så: ”gå in och se vad du kan hitta så tar vi det där med frågorna sen”. (Det finns inte tid är väl ett skäl.) Samtidigt är det rätt att vi har svårt att säga något om källorna är tysta. Det är ett problem som senare forskning försöker lyfta; vilka röster hörs inte och borde vi inte försöka lyssna efter dem? Men det är också rätt att det alltid är en dialektik mellan frågor och material.

I den så kallade digitala världen talar man inte sällan om hur man skapar nytt material. Jag och Sabine Höhler har skrivit om hur det digitala arkivet som många av oss använder är skapat av oss själva på ett helt nytt sätt. Vi plockar ihop från material på nätet och kraven på att definiera vårt arkiv blir kanske därmed större. Det material vi talade om i vår artikel var emellertid digitalt från början och därmed i någon mening givet. När  analogt material ska digitaliseras inställer sig förstås frågor om urval och bortval. Robert Darnton diskuterade detta i striden om Google Books för nu ganska länge sedan.

Att digitaliseringen av arkiv och böcker och material alltid blir ofullständig är viktigt att påminna om. Jag har studenter som inte längre hittar till ett bibliotek. De förstår inte att de viktigaste böckerna för att skriva om ett visst ämne kanske inte går att ladda ner från nätet. Och jag måste underkänna dem på uppsatsen. Jag påstår självklart inte att detta är ett stort problem bland etablerade forskare, men jag menar att vad jag tidigare har kallat för ”det digitala imperativet” gör sig gällande och har en kraft som vi bör vara uppmärksamma på.

Patriks svar var att detta begrepp finns i forskningspropositionen vilket är ett pragmatiskt maktargument som måste tas på allvar. Det är viktigt att klargöra att det vi gör är vad riksdagen har beslutat att vi ska göra och inte kalla det något annat som måste förklaras och där man i processen kan förlora tolkningsföreträdet. Det har jag full förståelse för. Men detta med agens är också viktigt. Att tala om datadrivet blir då problematiskt. Det fanns det fler på workshopen som försiktigtvis höll med om.

I det akademiska fält som jag tillhör — teknik- och vetenskapsstudier eller STS — är agens helt centralt. Vem GÖR? Och under senare år har jag befunnit mig i sammanhang där så kallade external drivers (det finns inget bra svenskt uttryck) som globalisering, klimat och ibland även teknik  får tjänstgöra som förklaringsmodeller för förändring. Så kan det förstås uppfattas på det lokala planet, men intressant och viktigt är att faktiskt försöka ta reda på vem som GÖR.

Det är mot denna bakgrund som jag känner mig tveksam att använda begreppet datadriven forskning. Ska man göra det så borde man genast flagga för att det är problematiskt genom att tala om ”datadriven” humanistisk forskning. Jag är i grunden skeptisk till dessa citattecken som florerar när man inte tar ansvar för sitt språk och gömmer sig bakom ironier och dubbeltydigheter, tongue-in-cheek och så vidare. Men här undrar jag om det inte är till och med nödvändigt. Till dess att vi har hittat en bättre term bör vi vara försiktiga med den som finns.

”Forska lagom”

Förändringarna inom forskningsvärlden intresserar förstås forskarna. Eftersom det tycks hända mycket på universitetsområdet just nu pågår samtidigt en stor diskussion bland de akademiskt verksamma om dessa förändringar. Ett bidrag till diskussionen kom i november och bär titeln Forska lagom och vara världsbäst: Sverige inför forskningens globala strukturomvandling (Stockholm, 2008). Det är en bok redigerad av Sverker Sörlin & Mats Benner som samlar ett drygt dussin uppsatser som berör forskningspolitik och forskningsideologi, forskningens villkor och dess organisering, forskningens roll i samhället och forskarnas ansvar.

Bidragen spretar något. En del framstår i första hand som kortare debattinlägg medan andra är väl genomarbetade vetenskapliga publikationer. Till den senare kategorin hör exempelvis Sven Widmalms ”Innovationssamhället” som är en av mina favoriter. Detta beror inte bara på Widmalms omisskänliga ironiska stil när han visar på strukturer och värderingar genom väl valda exempel, utan också på att han verkligen fångar en ideologi som griper kring sig. En annan läsvärd uppsats är Maureen McKelvey et als ”Forskning och kommersialisering – vad är problemet?” som delvis kan tjäna som fond för Widmalms uppsats även om den också diskuterar annat.

Det handlar inte bara om naturvetenskap, teknik och medicin, även om mycket av innovationsdiskussionen cirkulerar runt dessa ämnesområden, vilket i sig är något som diskuteras. Det finns också uppsatser som berör humaniora och samhällsvetenskaperna, men de framstår mer som debattinlägg i skuggan av andra discipliner. Detta i sig är förstås intressant. Av intresse är också inledning och avslutning av redaktörerna där, som sig bör, bokens och uppsatsernas bidrag diskuteras i en bredare kontext.

Boken är utgångspunkt för ett Kvalitetsseminarium arrangerat av KTHs fakultetsnämnd och fakultetskollegium nu på torsdag, den 26 mars, 13.15-14.30 i sal K1, Teknikringen 56. Sörlin presenterar.