Jag har länge nedslagits av hur få nekrologer som skrivs om kvinnor. Dödsannonserna har jag inte räknat, men varje dag jag läser familjesidan räknar jag för att undersöka hur proportionerna ser ut. Det händer kanske två gånger på en termin att det är lika många kvinnor som män, eller fler kvinnor än män. Resten av dagarna är det tvärt om.
En annan sak jag har noterat är några av genrens specifika uttryck. Det är tydligt att vissa saker ska sägas men inte andra. Det är officiella eller halvofficiella funktioner som lyfts fram. Att man har varit ordförande, eller sekreterare i något, varit drivande eller på annat sätt synligt och objektivt viktig. Det är bidrag till civilsamhället eller arbetslivet. Det här tror jag också har accentuerats genom att det tidigare inte var brukligt, kanske inte heller tillåtet, för nära anhöriga att skriva nekrologer. Det skulle vara någon utomstående som kunde göra en objektiv bedömning.
Slutligen har det slagit mig att det är en viss sorts egenskaper som gärna lyfts fram. Om man till exempel haft en sjukdom eller upplevt svårigheter så har dessa burits under tystnad. Det är en dygd att inte klaga över sin belägenhet och dygder är ofta förekommande i nekrologer.
Det måste finnas forskning om nekrologer. Den här gången har jag inte letat reda på den. Istället har jag skrivit en text om min mamma som dog i början av sommaren. Hon var obemärkt och bar inte sina många sjukdomar med högt huvud, i alla fall inte i min närhet. Men hon levde ett helt liv bland oss andra och gjorde bidrag på sitt sätt. Och hon är också värd en nekrolog.
Nina Wormbs 
Det där med könsfördelningen bland nekrologerna har jag också tänkt på!! Tack för att du drog sitt strå till stacken.
Fina ord om din mamma!
Tack!
Brukar också sitta och räkna vid frukostbordet. Mycket gubbar är det. Fantastiska har de också varit. Allihop. Genren är lite förutsägbar…
Men dina ord var fina!
Tack!