Superspridare av koldioxid

Jag har länge förundrats över fenomenet rymdturism. Det framstår för mig som en oerhörd anomali i en värld som kämpar med att försöka hantera turismen på jorden. Det finns många forskare som studerar och skriver om turism och hållbarhetsdimensionen har blivit allt viktigare. Journal of Sustainable Tourism har funnits i snart 30 år. Det finns miljöaspekter på turismen, som är både lokal och regional, och det finns förstås frågor som rör slitage på kultur- och naturarv och arbetsförhållanden för dem som arbetar i näringen. Samtidigt som turismen för många länder är en central inkomstkälla, så bär massturismen med sig stora problem.

I takt med att flygandet har ökat har också klimataspekterna av turismen ökat. I Sverige består uppskattningsvis 80 procent av flygandet av privatflyg som bedöms till mycket stor del vara turism. Detta flygande släpper ut stora mängder koldioxid och har – som alla vet – givit upphov till en debatt om flygande.

Att då samtidigt tycka att det är en god sak att folk flyger upp i rymden för att det är kul framstår för mig som extremt märkligt. I en artikel i Nature 2010, som refererade en studie av klimatpåverkan från uppskjutningar, talades om en ”mognande marknad”. Det i sig är anmärkningsvärt eftersom det antyder att det just finns en marknad, att det finns tillräckligt många som kan köpa en rymdresa.

När jag deltog i P1 Morgon i april för att tala om Yuri Gararins resa runt jorden 1961 sa också journalisten som avslutning att det lär bli fler personer i rymden. Jag hade just innan sagt att jag tyckte att det var olyckligt att vi fokuserar så mycket på människor i rymden, när vi får ut så otroligt mycket mer av att skicka upp instrument. Inslaget tog slut med det och jag kände mig så snopen över denna slutkläm.

Under våren har jag försökt att ta reda på vad denna turism orsakar i utsläpp, men det har visat sig ganska svårt. Det finns en del forskning, men jag har inte sett några livscykelanalyser. Och även om uppgifter om vad en specifik uppskjutning orsakar är intressanta, så är det större perspektivet ännu viktigare. Precis som med elbilen för övrigt.

Till slut beslöt jag att ändå skriva en artikel, utan dessa data, eftersom jag blev så himla arg över Bransons och Bezos rymdfärder. Det har inte saknats kritik och i mitt flöde på Twitter – som givetvis är en bubbla – är det fullt av fördömanden. Samtidigt finns det röster som på fullt allvar tycker att detta är bra.

Jag tillhör alltså inte dem och skulle gärna se att internationella organ agerade för att förbjuda eller kraftigt begränsa den här typen av verksamhet. Jag skrev därför en artikel i DN i för ett par veckor sedan:

De rika superspridarna leker med elden.

Den apostroferas i en artikel häromdagen där jag uppges säga att resorna bara väcker löje. Det skrev jag inte i artikeln. Där står att de parallellt med beundran väcker löje. Men den som skrev ingressen kortade lite. Det är kanske inte så noga. Men det är noga i övrigt. Jag menar inte att vi ska sluta med rymdverksamhet, kanske inte ens sluta att skicka upp människor. Men det måste vara för det allmänna bästa.

Författare: Nina Wormbs

Historian of science, technology and environment, Professor at KTH Royal Institute of Technology, Stockholm, Sweden