Ibland får jag lite knäppa idéer. En sån var strax före jul förra året när jag fick för mig att jag skulle titta igenom alla Bond-filmer igen och undersöka tekniksynen. Jag lånade en superbox av min vän Simon, tog fram en anteckningsbok och började mitt projekt. Ganska snart insåg jag vad jag förstås vetat men inte erfarit, nämligen att det är en särskild färdighet att analysera film. Mina anteckningar kändes torftiga och jag kunde inte se någon tydlig berättelse. Visst fanns förändring och teknik, men någon ordning såg jag inte. Projektet fick vila.
Någon gång under våren upptäckte jag i ett utbyte med Klaus Dodds på Twitter att det finns en omfattande Bond-litteratur och att han skrivit en bok med Lisa Funnell som var utgiven på Palgrave och hette Geographies, Genders and Geopolitics of James Bond. Jag köpte den och började samtidigt leta efter annan Bondforskning av intresse. Och så skrev jag till DN Kultur och hörde efter om detta kunde vara av intresse. Vi enades om en leveranstid i slutet på sommaren med publiceringsplan strax före premiären. Projektet gick in i en ny fas där jag såg filmerna på ett nytt sätt.
Ändå var det svårt att skriva om James Bond och tekniken. Man kunde tänka sig en artikel som följde en specifik tekniktyp. I de tidiga filmerna är till exempel radiokommunikation viktigt – ”I radioed” som Connery säger i Dr. No. Parallellt med fast telefoni förstås. Den kan avlyssnas och han letar efter buggar i hotellrum eller placerar själv ut mikrofoner. I de senare filmerna är mobiltelefonen ett universalinstrument som kan göra det mesta och Ericsson lyckades placera en telefon i Tomorrow Never Dies. Men före mobilen (som först dyker upp hos skurken i For Your Eyes Only) är det Bonds klocka som innehåller allt man behöver. I en scen i Octopussy blir han mäkta imponerad av nästa generations klockor med färgskärm av flytande kristaller som Q ännu inte tänker ge honom.
Det blev lite repetitivt och exempel fick strykas. Ett annat problem var hur jag skulle kunna skriva om Bond och tekniken utan att skriva om misogynin och kvinnorna. Till och med försöken att beskriva datoriseringen krävde ett könsperspektiv. Under 1960-talet var till exempel den analoga tekniken framträdande, medan 1970-talet bjöd på skärmar och mikrochip. Den samtida diskussionen om datorerna som frälsning kommenterades av Bond i The Man With the Golden Gun med repliken: ”You are better than a computer Moneypenny. In all sorts of ways.” – Hur problematiserar man det på några få rader?! Det föll också bort.
I dag publiceras artikeln i tidningen och jag funderar på när jag ska våga gå och se filmen på vita duken. Men har vi nu alla väntat så länge så kan väl jag vänta ännu en tid på No time to die.
Nina Wormbs 