Matteuspassionen

När jag försökte lära mig om Matteuspassionen för en text som publiceras i DN i dag så kände jag mig en inte så liten smula musikaliskt obildad. I ett kapitel av litteraturprofessorn (emeritus) Thure Stenström från 1985 står nämligen att ”normalt musikbildade människor brukar vid anfordran kunna nynna melodin till den berömda slutkören utantill”. Detta konstateras en passant och utan omsvep och är egentligen en inledning till ett resonemang om att folk emellertid inte kan texten. Nå. Nu är jag lite mer normalt musikbildad eftersom jag har sjungit Matteuspassionen, om än inte på konsert. Än.

Stenströms text behandlar Matteuspassionen på svenska och är publicerad i en jubileumsskrift tillägnad Ingmar Bengtsson. Volymen är 363 sidor och har en vinylskiva instucken i en liten plastficka på insida av varje bokpärm. Boken stod givetvis i magasin och fick beställas fram, men kunde tack och lov lånas hem. Jag vågar gissa att den aldrig kommer att digitaliseras och göras tillgänglig för distansläsning.

Boken tillhör för övrigt en genre som snart kommer rödlistas. I takt med att kraven på formalia för akademiska publikationer ökar kommer texter som visserligen är lärda men inte utsatta för en rigid granskningsprocess att få mindre plats. Det gäller kanske inte minst humaniora. Det är synd. I jubileumsskriften finns inte bara två  intressanta bidrag på svenska om Bach, av totalt fem bidrag på svenska, utan också sju bidrag på tyska, två på franska och elva på engelska. En sådan språkblandning ser man sällan. På andra sätt är det mer homogent, med bara ett bidrag av en kvinnlig författare, något som illustrerar kanske både hur akademin såg ut anno 1985 och vad vi vet om hur det fungerar med nätverk. Själv har jag deltagit i en jubileumsskrift och redigerat en annan, och stått på flera tabula gratulatoria – en tidig form av crowd sourcing som innebär att man lovar köpa boken för en rund summa och får stå med i en lista i boken som därigenom fått medel för tryckning.

Stenströms text är intressant och har de olika översättningarna av Matteuspassionen i fokus. Han jämför helt enkelt och gör bedömningar av meriterna. Det är fint. Och även om det helt säkert finns mycket mer skrivet om Matteuspassionen i referee-granskade tidskrifter så var det denna obskyra text jag lyckades hitta. Hur minns jag inte längre. Det får mig att fundera på tillgänglighet.

Inte heller kan jag påminna mig hur jag ramlade över Staffan Fredéns text om Matteuspassionen, även om det är lättare att förstå. Den är nämligen digital från början och publicerad i en blogg 2013, som visserligen är flyttad sedan dess men ändå finns kvar. Han ger en guidning till verket i sig, för den som vill bli lite mer normalt musikbildad. Den är mycket läsvärd och rekommenderas varmt. Läs den och sök sedan reda på din egen favorit av Matteuspassionen denna långfredag när ordet nöjesförbud efter snart 50 år måste dammas av.

Om resande

Det här med mobilitet är knepigt. Visar det sig. I alla fall om man lever i människans tidsålder, och det gör vi ju faktiskt allihop, även om vi kanske inte gillar vare sig det eller ordet. Problemet är förstås att transporterna står för en mycket stor del av de utsläpp som har gjort att vi befinner oss i en klimatkris och att vi måste begränsa dessa utsläpp för att kunna nå uppsatta klimatmål. Eftersom teknisk förändring är långsam och beteendeförändring kan vara snabb är den enda möjligheten att parallellt med teknisk förändring också ändra beteende.

I Sverige är just transporter ett område som varit i fokus en tid. Det har flera orsaker. Men en är att för en individ som tycker att omställningen till ett hållbart samhälle går för långsamt så är det lätt att själv bidra genom att exempelvis dra ner på sitt flygande. Flyget släpper nämligen ut väldigt mycket växthusgaser. En rapport från Chalmers fick stor uppmärksamhet när den publicerades 2016 och där forskarna kunde visa att utsläppen kan jämföras med dem från bilåkande i Sverige. 80 % av flygandet i Sverige är privat, främst för semester, och det innebär också att man som individ kan påverka.

Inom ramen för ett forskningsprojekt som jag driver tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg på Södertörns högskola gjorde vi en studie av just människor som har slutat flyga av klimatskäl. Det var en kvalitativ studie där vi var intresserade av hur dessa människor resonerade, vilka skäl de angav och vilka argument de hade. När vi höll på att analysera data fick vi en förfrågan från den gröna tankesmedjan Fores om att publicera studien med dem, genom en organisation som de arbetar med som heter European Liberal Forum. Elf sprider sina rapporter till EU-parlamentariker. Vi bedömde att fördelarna med det var riktigt stora eftersom detta är en fråga som politiker måste förhålla sig till.

Rapporten (som finns som pdf här) presenterades på ett seminarium på Fores 5 december och den fick stort medialt genomslag. Vi skrev också ett debattinlägg där vi lyfte fram några centrala slutsatser. Sedan dess har vi fått många förfrågningar om att tala om studien och senast i torsdags var vi på KTHs hållbarhetspub och pratade. Det gjorde också våra kollegor Daniel Pargman och Elina Eriksson. De har ett projekt som ska arbeta med att studera hur akademiker kan begränsa sitt flygande. Vi reser  nämligen väldigt mycket och är de myndigheter i Sverige som flyger mest. Hur ska en sådan omställning gå till när ingen vill fatta andra beslut än mycket övergripande procentuella mål och där det dessutom saknas data? Daniel och Elina (och projektkollegorna Björn Hedin, Markus Robért och Jarmo Laaksolahti) har nu lyckats få data för KTHs flygande, även om det inte är fullständigt, och de ska hålla seminarier och workshops med utvalda institutioner och avdelningar. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.

Det här är en intressant fråga på så många sätt. Den har, genom att linjestyrning inte tillämpas här som den gör inom alla andra områden där vi har begränsade resurser, blivit en helt kollegial fråga. Eftersom KTHs kollegiala strukturer är nedmonterade finns det ingenstans att diskutera vår klimatpåverkan kolleger emellan. Kanske kan det ändras nu när vi inför skolkollegier på KTH. Den är viktig inte bara eftersom vi släpper ut mycket utan också eftersom forskare bör kunna gå före i en omställning som vi vet är nödvändig. I vår studie såg vi att förebilder är väldigt viktiga. Och inte bara som människor man kan ta efter, utan också i ett negativt avseende: den som inte lever som den lär undergräver sitt budskap, och en dålig förebild kan bli ett tungt skäl för andra att också avstå från förändring.

Men det är inte lätt. Strukturerna för att ändra akademiskt resande finns inte riktigt. Det märkte jag själv när jag skulle åka till Krakow på konferens för ett år sedan ungefär. Det är krångligt, dyrt och långsamt att inte flyga. Och att det innebär att man också måste avstå eftersom det inte går att göra vissa saker som vi tidigare tyckte att vi kunde, som att resa långt men vara borta kort. Det kommer att påverka meriteringssystem och möten och vi kommer att behöva ompröva mycket när den expansion av mobilitet som vi sett de senaste decennierna istället ska bytas mot annat. Det är inte säkert att detta kan göras utan konflikt. Hur ska vi fördela resursen mobilitet mellan kolleger? Vem ska få resa? Jag skrev en krönika om det i STs tidning Publikt om det. Det kommer att bli ett spännande decennium.

Klimatsorg

Det drabbade mig hårt i höstas. Det är väl så med grundläggande insikt och förståelse att det sker om och om igen. Tyvärr är klimatsorgen inte som den sorg vi människor vanligen ställs inför, när vi förlorar något eller någon. Det brukar vara en enstaka händelse, vi sörjer och med tiden går vi vidare; det följer en process med tydliga faser. Om vi ska ge sorgen över allt vi förlorar i antropocen plats kommer vi inte ha tid för annat än att sörja. Minst lika viktigt, kanske viktigare till och med, ställs vi dessutom inför sorgen över vad vi själva orsakat, och vad vi kommer behöva försaka i framtiden om vi ska styra rätt mot två grader.

I dag skriver jag en text i DN Kultur om klimatsorg.

En lång sommar: Om energiomställningen

I förra veckan var jag på Energimyndigheten i Eskilstuna och gjorde ett anförande om tjugo års energiomställning. Det är nu publicerat i myndighetens nättidning Energivärlden som en krönika. Jag tar inledningen på en bok av Hans Ruin den äldre som utgångspunkt. Det är ett avsnitt som jag burit med mig sedan jag var ung och som har påverkat min syn på sommaren.

 

Vi måste faktiskt moralisera

I dag skriver jag en text i DN om rädslan för att moralisera i klimatdebatten och slår ett slag för att vi faktiskt bör moralisera. Utgångspunkten är att klimatomställningen i grunden är en moralisk fråga eftersom den rör hur jordens resurser ska fördelas och moraliska diskussioner handlar om hur vi ska kunna vara goda människor. Dessa två måste kombineras och heller inte särskiljas från diskussionen om kollektiva lösningar, som också behövs.

Från demokrati till AI

Under våren har jag varit gästforskare på Rachel Carson Centre for Environment and Society, LMU, München. Det var en fantastisk upplevelse och erfarenhet och jag fick väldigt mycket gjort. Jag åkte ner med en stor hög med gamla surdegar, om man nu kan stapla sådana, och fick tid och möjlighet att göra dem till bröd, om man ska fortsätta metaforiken. Många ska baka länge i ugnen, men de kommer i alla fall ut så småningom och kan tuggas av andra.

Svenska bidrag till rapporter eller antologier, grå litteratur i detta fall, är redan ute. Jag skrev ett bidrag till antologin Handbok för demokrater som jag kallade Rösta med fingrarna!. Boken fick ganska dålig kritik, men verkar sälja rätt bra och används inom studieförbund och folkbildningen. Ett annat bidrag var till en antologi från Institutet för mediestudier om Fejk, filter och faktaresistens. Slutligen har jag en text i Strategiska stiftelsens rapport om Livet med AI. Dessa två sista kan laddas ner direkt.

Bryr sig inte akademiker och har vetenskapen problem?

Jag har just spenderat en vecka i Philadelphia bland akademiker framför allt från USA men också övriga världen. Jag har ägnat en hel del tid åt att fråga hur de hanterar den politiska situationen. Är det tystare och vad beror det på? Jag har förstås bara anekdotiska bevis, men dessa talar alla i samma riktning. Varenda en som jag har talat med är fortsatt arg, besviken, upprörd, orolig, frustrerad och kanske till och med deprimerad. En kvinna nämnde i en bisats att det var flera hon inte kände igen på konferensen eftersom de antingen har gått upp eller ner, beroende på hur de har hanterat sin depression efter valet. Samtidigt tycks en trötthet ha spridit sig. En kontinuerlig diskussion om vad som borde göras, förutom det konstanta flödet i media och på twitter, bedrivs av dessa akademiker, och framför allt funderar man över vilka handlingar som kan ha effekt.

Hur hanterar vi en verklighet som plötsligt fungerar annorlunda än vi förväntar oss? Vad ska vi göra om ord ändrar mening inför våra ögon, om sanningar byts ut utan argument och om våra samtal imploderar i en lång rad skrikande monologer?

Efter över nio månader med Trump som president ställs amerikanska akademiker inför utmaningen att hitta de funktionella sätten att försvara sin demokrati. På detta tar de inte lätt. Tvärt om. De samtal jag hade talar alla sitt tydliga språk: detta går djupt hos de intellektuella i USA.

Detsamma gäller de akademiska sammanhang jag själv tillhör i Sverige och Europa. Diskussionen är kontinuerlig. Ett möte genomförs inte utan att den politiska situationen i USA berörs, vare sig dessa möten sker i Aten eller Luxembourg. Jag känner helt enkelt inte igen bilden av tysta eller gäspande professorer, om nu inte gäspningen beror på den sömnbrist som kommer av att ägna ytterligare tid av det redan pressade dygnet åt politisk aktivism.

Det finns heller inget – i dessa diskussioner – som antyder att vetenskapen skulle ha större problem som system än den hade för ett antal år sedan. Och detta är viktigt. Det finns exempel på vetenskapsförnekelse i Sverige, och har funnits länge. Men vi har också en djupt rotad tilltro till vetenskapen där akademiker och särskilt professorer har utomordentligt hög trovärdighet i det offentliga samtalet. Förändring är svårt att säga något om på en generell nivå. Vetenskapen själv har förstås en lång rad problem, en del gamla och många nya. Men alla hänger inte ihop med Trump. Och trots problemen produceras kunskap som gör att vårt vetande växer.

Ändå talas det nu vitt och brett om att vetenskapen har problem. Det i sig är problematiskt. Diskussionen utgår ibland från intryck, påståenden och önskemål som framförs som om de vore fakta. Det är lite ironiskt att samtal som i många stycken tar sin energi från gränslöst upprörande utsagor från människor som har ett personligt förhållande till sanningen– utan någon jämförelse i övrigt förstås – också förhåller sig lite slarvigt till densamma.

Det är problematiskt att argumenten för denna förändring är luddiga och svepande. Visst hänger mycket ihop, och vi bör kunna föra komplicerade samtal och flera ting samtidigt, men vad som har hänt på sistone är att vår oro efter Trump har blivit en hink där vi häller ner väldigt många saker samtidigt och i vår argumentation för något plockar upp olika saker, till synes planlöst, eftersom vi verkar tycka att de hänger ihop. I själv verket är kanske den enda sammanbindande egenskapen att de alla är förskräckliga.

Att gång på gång säga att vi har ett problem med sanningar och vetenskapliga sanningar, utan att argumentera väl för var dessa problem finns och hur de ser ut, skapar istället ett ifrågasättande av vetenskapen som system. När rektorn för en högskola säger att ”vetenskapen som institution [..] nu ifrågasätts från så många håll” är steget inte långt till att hävda att vetenskapen som institution är ifrågasatt och därifrån till att säga att vetenskapen har problem och vi kan inte lita på vetenskapen. Jag har sett denna meningsbyggande verksamhet, detta glidande, från fråga till påstående till försanthållande, och jag menar att den är mycket problematisk eftersom den faktiskt motverkar vad jag tror är syftet, nämligen att slå vakt om vetenskapen.

Min poäng är inte att vetenskapen inte bör granskas av en rad skäl, tvärt om. Att granska vetenskapen i alla dess stadier är en av de centrala uppgifterna för teknik- och vetenskapsstudier, det fält jag själv verkar i. Min poäng är att ett ständigt upprepande av att vetenskapen är utsatt för kritik, och upprepa detta löst kopplat till andra saker som vi oroar oss för, riskerar att etablera en bild av att vetenskapen inte fungerar. För att kunna säga något så långtgående behöver vi betydligt fler belägg än de jag hittills har sett.

Opinionsbildande texter ska bygga på både intryck, värderingar, moral och ideologi; det offentliga samtalet kan inte vara evidensbaserat. Men vi bör ändå vara försiktiga med våra ord. Vi måste vara uppmärksamma på hur våra centrala institutioner utmanas och passa på de förändringar som är till det sämre. Men låt oss samtidigt försöka undvika förenklingar som faktiskt kan motverka det vi vill åstadkomma.

Demokratin och det nya offentliga samtalet

I förra veckan deltog jag i ett arrangemang av Institutet för Framtidsstudier och RIFO, Föreningen Riksdagsmän och forskare i Förstakammarsalen. Rubriken var ”Demokratin och det nya offentliga samtalet – om nya mediavanor, ökad polarisering och förändrade maktförhållanden”, och talare Anders Ekström, Uppsala universitet, Björn Wiman, Dagens Nyheter, och jag själv. Inspelningen finns här.

Tyvärr ser man inte mina  bilder och delar av presentationen byggde verkligen på dem. Men de kan beskådas i den artikel jag talar om som finns här.