Den känsliga frågan om artificiell intelligens: Från HAL till Her

Människa-datorinteraktion. Det är ju ett akademiskt ämne. Men också sedan ganska länge ett ämne för filmskapare. Min favorit är och kommer förmodligen länge vara 2001 – ett rymdäventyr, Kubricks mästerverk från 1968 med stordatorn HAL, där den sista besättningsmannen till slut kopplar ur den artificiella intelligensen för att själv överleva maskinen. Kanske är det ofta så, att vi har vissa referenspunkter för hur vi ser på och förstår annat som liknar det.

Jag tänker på det när jag diskuterar filmen Her (Spike Jonze) med min arbetskamrat Anna. Hon påpekar att den slutar ju i alla fall lyckligt på något sätt och jag inser att hon har helt rätt, och att det förvånar mig. Min referens när det gäller artificiell intelligens är den styrande och kontrollerande övermaskinen som tar över och regerar människan, inte för hennes eget bästa. Det är inte alls storyn i Her. De OS (operativsystem) som sluter sig samman drivs av egna önskemål som emellertid inte går ut över människorna, annat än en och annan kärleksrelations slut kanske. Den nya artificiella intelligensen som lär sig och utvecklas gör inte det mot ett mål som är hotande för mänskligheten. I alla fall inte så långt filmen sträcker sig. Och när vi går ut ur salongen så inser jag att jag har suttit och förväntat mig det hela tiden, att datorerna ska vända sig mot människorna. Så kraftfull är min föreställning om det som dominerande berättelse om AI.

Her, eller Samantha som hon har valt att kalla sig, och HAL är förstås olika på andra sätt också. Samantha är en hon och endast ett operativsystem, HAL är en han och refereras till som en dator av typen 9000. Samantha är – förstås – uppkopplad i ett nät medan HAL har instruktioner som är givna honom från början; i den mån det finns någon kontakt är det med en punkt på jorden. De är båda barn av sin tid, så att säga. HAL såg ut som han gjorde eftersom datorer i slutet av 60-talet var stordatorer och näten få. Samantha är bara nästa version av en viss del av datorn som konsumenterna skaffar sig och ändrar för att passa den egna smaken bättre. Fast mer avancerad än i dag förstås. Det gäller båda och är väl poängen med science fiction, att utmana vår fantasi.

Den senaste Star Trek-filmen, Into Darkness, som kom förra året och som jag inte lyckats se förrän just precis utmanar kanske inte riktigt fantasin. Och inte hade jag väl förväntat mig det heller. Jag är ingen trekkie, alls, men har inget emot rymdäventyr, snarare tvärt om, och denna gång ville jag gärna se Benedict Cumberbatch i en annan roll än Sherlock, nämligen som den hyperintelligente skurken Kahn som verkar vara gjord av stamceller. Det hela utspelar sig 2259, vilket är ett försvarligt steg framåt. London ser ut som i Star Wars episode II medan Manhattan är omisskännligt och bara tätare och mer. Men det mesta utspelar sig förstås på Enterprise eller något annat rymdskepp eller en planet. Här finns, intressant nog, inte någon artificiell intelligens som tar form och får karaktär. Data, som annars gärna figurerar i flera av Star Trek-filmerna och där just hans avsaknad av känslor respektive hans installerade eller inhiberade känslochip tar en del plats, är inte med här. I stället är det Spock som får tjäna som den mot vilken man kan ställa det mänskliga: känsla. Spock, som är halv-Vulcan, kan inte ljuga och inte bryta instruktioner. Hans modus är det alltigenom logiskt och på det viset inte bara påminner han om en dator (trots att han till hälften är människa) utan han har som utgångspunkt att agera som en. Men han lär sig att bli mer mänsklig, vilket gör hans flickvän lycklig, och han bryter mot protokollet och i slutet av filmen gråter han vid förlusten av en nära vän.

I Her står också känslorna centralt placerade, men jag är inte säker på vad Jonze vill säga, vilket kanske är ett gott betyg. Den manliga huvudpersonen blir verkligen förälskad i Samantha, och hans känslor verkar vara besvarade. Att hon inte har någon fysisk form – utöver kisel och andra metaller och kopplingar som vi kan kalla det det digitalas materialitet – framställs som något av ett hinder som måste övervinnas, på kreativa vägar, med det verkar inte vara det verkliga problemet med Samantha och hennes känslor. Det viktiga är istället att hennes kapaciteter är andra än hans, hon kan ha flera (hundratals) djupa kärleksrelationer samtidigt; hon har en förmåga att partitionera inte bara sin hårddisk kanske man kan säga, utan även sitt känsloliv. Det är inte förmågan att känna som är problemet i denna människa-datorinteraktion, inte heller förmågan att bete sig irrationellt, kanske skulle vi kunna säga ”känslomässigt”. Utan det är när han, människan, upptäcker att han inte är den enda, det är då det blir problem. Han kanske är unik för henne, men i hans värld kan man inte vara en av hundratals unika relationer, det blir en paradox.

I en värld av serietillverkade datorer och prylar som vi försöker individualisera genom färger, klistermärken, ljud och omslag ställer Her föreställningen om det unika på ända. Vi utgår från att datorer ska vara desamma i sin grundform och det är det fysiska som vi försöker individualisera. Men när datorerna, vars självbild här är förment icke-fysisk, vägrar individualisera oss, och istället ser användarna som bara en av många förskjuts balansen. Människan vill gärna vara unik och bekräftad som sådan. Eller som i Monthy Pythons Life of Brian: We are all individuals…

Kroppens geni

I min förra post skrev jag om sport och teknik. För dem som känner mig var detta möjligen ett lite ovanligt och förvånande ämne. De som å andra sidan läste posten kände förmodligen igen mig eftersom det var mer strumpor än prestation.

Någon som fördjupat sig i prestation är Sverker Sörlin. Strax före jul kom boken Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse i både Sverige och Norge. Sverker gästade Skavlan och startade sin egen skidblogg. Sedan har det rullat på. Det verkar inte finnas en dagstidning i detta land som inte har recenserat boken, eller har honom i en stort uppslagen artikel mitt i. Han intervjuas i Studio Ett i P1 och signerar böcker i bokhandeln. När jag tidigare i dag gick förbi Hedengrens var ett helt fönster fullt med böckerna inför morgondagens signering. Nu har boken också seglat upp som en av de bästa just nu på DN:s lista. Det är verkligen jätteroligt! Grattis Sverker!

Det är uppenbart att Sverker har skrivit om något intressant och angeläget på ett fängslande sätt. Och av recensionerna att döma (här och här till exempel) handlar det kanske ändå inte främst om prestationer utan möjligen om existens, som vi ibland så olyckligt förväxlar med varandra. Jag får återkomma i frågan, för nu har även jag ett exemplar som jag ska läsa.

Sport och ny teknik

För en månad sedan var jag på besök på University of Illinois Urbana Champaign där jag bland annat träffade Rayvon Fouché som är teknik- och vetenskapshistoriker. Hans senaste projekt rör teknikutveckling i olika sporter och hur föreställningar om vilken teknik som ska tillåtas formas. I vissa sporter har man ogiltigförklarat en del rekord satta med hjälp av viss teknik, och just gränsen för vad som anses en godkänd förlängning och förbättring av den mänskliga prestationen är spännande.

Tanken på Rays forskning kom till mig i liften i Idre fjäll. Inte för att jag ämnade sätta några nya rekord, men för att teknologiseringen av fjället är slående när man ser sig omkring i system som Idre. Liftarna går kors och tvärs, längs pisterna står snökanoner av olika modell och storlek och installationerna för sittliftarna är hela hus. Inget är direkt nytt, men i jämförelse med hur det såg ut när jag var barn är ändå skillnaderna stora. Med små förändringar har kapaciteten i systemen ökat avsevärt.

Men teknologiseringen finns även på oss, vi som åker. Till att börja med är det kläderna. En jullovsvecka i Idre är kall, blåsig och alldeles underbar – om man är rätt klädd. Därför kom tomten denna jul, liksom tidigare jular, med en del mjuka klappar.

Jag fick två par väldigt fina yllestrumpor med särskild vaddering under och på frambenet. Barnen fick nya och extra tjocka fliskoftor och min man en duntröja. Väldigt gosigt och varmt alltihop. Lägger man därtill underställen av syntet eller ull (inte bomull som jag hade när jag var barn – jag kan inte förstå hur det ens var möjligt), några extra lager på kroppen, tunna extravantar under de rejäla tumvantarna, rånarluvor, hads och hjälmar samt goggles så är man ganska väl förberedd även för envis sidvind i sittliften. Delar av detta är gammal kunskap om vilka material som fungerar i kyla och fukt, men annat är nytt. Och lätt.

Och på fötterna sitter förstås nya skidor. Min långa smala vita Rossignol med mintgrön och rosa text samt vibrationsdämpare längst fram står i garaget för vidare transport till kommunens lokala sopstation. Mina nya carvingskidor (bättre begagnade) är av annat material, kortare och bredare. (Säkert lika skrattretande omoderna i sin formgivning om 20 år.)

Men ny teknik kräver ny teknik. Det är inte som att sätta på sig ett par nya strumpor. Hela veckan har jag övat mig på att svänga på nytt. Det är rätt svårt. I alla fall när det blir lite brantare. Då är jag snabbt tillbaka i min gamla vanliga teknik. Men det är kul också. Och roligast är när de mindre individerna i vår familj, som stod på skidor för första gången för tre år sedan, kan ge mig ett och annat råd om hur man kan öva sina carvingsvängar.

Bildning i Göteborgs-Posten

Jag har länge intresserat mig för bildningsbegreppet. För någon som försöker ägna sig åt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning på ett tekniskt universitet hamnar man inte sällan i diskussioner om bildning, vad det är och vad det kan vara bra till. Ibland talas det också om teknisk bildning, som en sorts prefix-bildning för de kunskapsområden som närmare berör verksamheten på KTH. På sätt och vis har begreppet sina förtjänster, det är lite intuitivt och kan enkelt  associeras till ambitionen att överbrygga de två kulturerna. Men även om jag ibland själv har använt det så tror jag egentligen inte att det är särskilt bra. Faktum är att jag tror att det i  många stycken kan vara kontraproduktivt eftersom det just målar upp en sorts specialbildning när bildning egentligen är raka motsatsen, det breda och vittomfamnande.

För snart ett år sedan kom boken På spaning efter teknisk bildning (Liber förlag, 255 s.), redigerad av Åke Ingerman, Karin Wagner och Ann-Sofie Axelsson. Den övergripande ambitionen var att diskutera teknisk bildning som begrepp, att utröna var den finns och hur den kan främjas. Jag började läsa bidragen med stort intresse, men blev på det hela taget besviken. Boken gjorde inte vad jag hade förväntat mig, vilket kanske berodde på att de flesta bidragsgivarna, om inte alla, hade andra intressen och ambitioner än jag.

Bland de författare vars bidrag jag uppskattade fanns Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också diskuterade och prövade begreppet teknisk bildning som få andra bidrag i boken. En som också gjorde det var Åke Ingerman i ett av de inledande avsnitten. Ingerman föreslog också en ny förståelse av teknisk bildning, inte som en färdighet som man kan ha som individ, utan en egenskap hos ett kollektiv. Det flyttar ansvar för teknisk bildning på ett utmanande sätt. Det är inte längre vars och ens uppgift att lära sig, utan detta ligger utanför, även hos andra, i samspel. För att detta ska fungera krävs kunskaper, engagemang och handlingar enligt Ingerman. Här fanns förstås en spänning mellan det kollektiva och det individuella, som även Ingerman tog upp i sitt bidrag. Men det fanns även en annan spänning som ibland syntes i exemplen, men inte artikulerades i diskussionen av begreppet, och det var relationen mellan teknik och den övriga världen.

Och det var här jag började fundera på det fruktbara i att försöka urskilja en särskild sorts bildning och sedermera kom fram till att det egentligen var kontraproduktivt. Genom att tala om teknisk bildning förstärker vi föreställningen om att teknik och vetenskap är något särskilt, och inte, som de senaste decenniernas teknik- och vetenskapsstudier försökt visa, en mänsklig verksamhet bland andra.

Jag får väl erkänna att jag också blev en aning provocerad av det sätt som historia avhandlades i boken. Trots att Björck, idéhistoriker med en rad studier av ingenjörsyrkets och de tekniska högskoleutbildningarnas historia bakom sig, medverkade med två bidrag som placerades först och sist så fick hans diskussioner en märkligt undanskymd plats. Det gav ett intryck av att historisk kunskap mer sågs som fernissa än något som kan ge fördjupad förståelse av de problem som togs upp i boken, något som också illustrerades av Ingermans hänvisning till två översiktsverk i teknikhistoria där man kunde få sig ”en dos”, som om det gällde ett läkemedel med tidsbegränsad verkan.

Jag skrev en diskussion som var tänkt för Under strecket men de tog inte in den. Istället skrev jag om den som en artikel om bildning som publicerades i Göteborgs-Postens kulturdel för snart två veckor sedan. Den var en av tre artiklar som behandlade bildning och finns att läsa här. GP Wormbs 11 juli

Skönhet kommer inifrån, bildligt talat

En artikel om hur användningen av botox har ökat pryder hela Dagens Nyheters förstasida. Och jag blir en aning beklämd. Inte för DNs nyhetsvärdering utan för att människor lägger sina pengar på att få färre, mindre och grundare rynkor. Ett tag. För effekten är bara temporär. Jag tycker det är sorgligt. Viss finns det användning som är medicinsk, och i artikeln intervjuas en kvinna som hade en rynka som gjorde att folk trodde att hon var konstant sur. Det är klart att det var skönt att få bort den. Men de flesta vill bli av med sina rynkor för att de inte upplevs som vackra eller värdefulla på annat sätt. Det är det som gör mig lite ledsen.

Det är inte så att jag själv är helt omedveten om utseende, att jag inte bryr mig om hur jag klär mig eller känner visst missnöje över en näsa som efter tre veckors förkylning antagit en rosa ton. Alls icke så. I dag har min fåfänga också uttryckt sig i stövlar på fötterna, som visserligen värmde men visade sig mindre lämpliga för snöpulsning i 20 minuter (ett resultat av att SL ställde in bussarna i vårt område i morse och alla fick vackert vandra ner till motorvägen och vidare). Kängorna hade nog varit bättre, men inte lika fina till min kjol.

Var går då gränsen undrar den filosofiskt lagde. Jag vet inte. Den är förstås personlig. Jag bryr mig inte så mycket om riskerna. Botox spelar visserligen i en annan liga än de kvicksilverbemängda färgämnen som egyptierna smyckade sig med, men det är inte ofarligt att spruta nervgift i ansiktet. Nej, min gräns har med något annat att göra. Och den flyttar sig förmodligen med tiden. Men när det gäller rynkor tycker jag helt enkelt inte att de är ett skönhetsproblem. Jag tycker tvärt om att de kan vara riktigt vackra! Tänk bara på skrattrynkorna runt ögonen och munnen. De berättar om ett liv av leenden. Och fårorna i pannan, eller ränderna, som ett av mina barn sa en gång och ville pröva om det gick att köra en leksaksbil i spåren. De berättar att vi har erfarenhet, att vi haft något att grubbla på eller förvånas över. De visar att våra liv har haft innehåll. Kanske speglar de till och med vår klokhet och visdom.

Skönhet kommer inifrån säger man ibland, och då menar man inte att botox verkar på nervändarna.

Vackra vargavinter och viktiga verktyg

Att grått kan gå i olika nyanser är känt, men att också vitt kan träda fram i skiftningar känns inte lika självklart. Rent fysikaliskt verkar det rent av omöjligt. Vitt är vitt. Och ändå är det i olika nyanser av vitt som naturen nu visar sig. Till och med himlen är vit. Det är oerhört vackert. Jag har alltid tyckt om vintern, när den är vinter på riktigt, men det här är något alldeles särskilt. Gång på gång måste jag hejda mina steg och bara titta. Andas. Njuta.

Kylan kan visserligen vara ett problem. I förra veckan befann jag mig i Härjedalsfjällen (närmare bestämt i Lofsdalen) för att åka skidor, utför. Första dagen hade vi -8 på morgonen, vilket är en alldeles lagom temperatur för slalomåkning, men redan på kvällen stod termometern på -22. Och där höll det sig resten av veckan. Men vi kunde till vår förvåning åka varje dag ändå, även om dagarna och passen inte blev så långa. Ett skäl var tveklöst att vi hade bra kläder. Utvecklingen av material för kläder de senaste årtiondena, framför allt för olika typer av fysisk aktivitet, är helt fantastisk. Denna utvecklings relation till olika subkulturer och hållbar utveckling gör den inte mindre intressant. Här finns ett område värt studium.

Att det var så kallt berodde delvis på att det var klart, till skillnad från Stockholmshimlen som de senaste dagarna varit just vit. I denna klara och kalla luft gnistrar iskristallerna och himlavalvet tycks oändligt, precis som när man befinner sig ute en stjärnklar natt. Och jag fick också glädjen att få se ett halofenomen. På var sin sida av solen fanns delar av en cirkel med regnbågens färger och under solen framträdde senare en massiv vertikalpelare. Det här är andra gången jag ser ett så tydligt halofenomen, första var i Stockholm i slutet av 1990-talet, även då på vintern. Det mest kända svenska halofenomenet är nog det som finns avbildat i Storkyrkan i Stockholm och som kallas Vädersolstavlan, men så ser de inte ut i verkligheten, utan det är en konstnärlig tolkning. Likväl fick fenomenet betydelse eftersom det tolkades som ett järtecken.

Att tolkningen av det vi ser på himlen kan få direkt betydelse på jorden är förstås ingen nyhet. Ibland blir observationerna och deras tolkningar helt omstörtande. Som med Galileo. Nu är det bara några dagar kvar på Nobelmuseets utställning om Galileos teleskop så vill man få en skymt av detta instrument ska man skynda sig till Stortorget. Det är inget Hubble precis utan ett litet vackert rör, men så ligger storhet inte alltid i storlek.

Grattis Ostrom!

Grattis Ostrom!

Äntligen! Äntligen vet jag något mer än det jag läser i tidningarna om den forskning som belönas med Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Jag har läst böcker av denna pristagare! Jag lånade först Governing the Commons av Arne Kaijser (som talat sig varm för Ostrom länge) men sen gick jag och köpte mitt eget exemplar. Jag har också använt hennes teorier i min egen forskning. Min senast konferenspresentation hade som del av titeln ”an Ostromian perspective”. (Jag har till och med haft ett e-mail från henne i min inbox, som svar på en liten fråga.) Det är roligt!

Roligt är också att vi äntligen får en ekonomipristagare som är kvinna. Det är obegripligt att hon är den första.

Slutligen är det roligt eftersom hennes forskning är så konstruktiv. Här är en artikel av Sverker Sörlin med det perspektivet.) Hon har omkullkastat en av de tråkigaste föreställningarna om människan jag vet, nämligen att vi inte kan ta vara på gemensamma resurser. Tvärt om har hon visat att vi kan organisera institutioner enligt vissa principer som möjliggör ett hållbart nyttjande av allmänningar (så kallade common-pool resources, CPR).

Själv har jag alltså försökt att använda Ostrom för att förstå fördelningen och användningen av radiospektrum historiskt. Min empiri hittills gäller fördelningen av frekvenser för rundradio på lång- och mellanvågsbandet i Europa på 1920- och 1930-talen. Ett argument för att applicera Ostrom på ett sånt material är att det inte är en CPR som förekommer särskilt frekvent i litteraturen och att den är starkt teknikberoende, ett område där teorin skulle kunna förfinas. Ytterligare ett argument är att vi nu har gått in i en annan spektrumregim och att vi då behöver förstå den förra. Jag kanske skulle försöka att äntligen publicera det.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det  Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att  jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.