Kategori: allmänt

I förra veckan publicerade jag och mina kollegor Miya Christensen och Annika E Nilsson en artikel i Le Monde Diplomatique. Den finns att läsa här. Vill man se bilder får man köpa tidningen.

I min förra post skrev jag om sport och teknik. För dem som känner mig var detta möjligen ett lite ovanligt och förvånande ämne. De som å andra sidan läste posten kände förmodligen igen mig eftersom det var mer strumpor än prestation.

Någon som fördjupat sig i prestation är Sverker Sörlin. Strax före jul kom boken Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse i både Sverige och Norge. Sverker gästade Skavlan och startade sin egen skidblogg. Sedan har det rullat på. Det verkar inte finnas en dagstidning i detta land som inte har recenserat boken, eller har honom i en stort uppslagen artikel mitt i. Han intervjuas i Studio Ett i P1 och signerar böcker i bokhandeln. När jag tidigare i dag gick förbi Hedengrens var ett helt fönster fullt med böckerna inför morgondagens signering. Nu har boken också seglat upp som en av de bästa just nu på DN:s lista. Det är verkligen jätteroligt! Grattis Sverker!

Det är uppenbart att Sverker har skrivit om något intressant och angeläget på ett fängslande sätt. Och av recensionerna att döma (här och här till exempel) handlar det kanske ändå inte främst om prestationer utan möjligen om existens, som vi ibland så olyckligt förväxlar med varandra. Jag får återkomma i frågan, för nu har även jag ett exemplar som jag ska läsa.

För en månad sedan var jag på besök på University of Illinois Urbana Champaign där jag bland annat träffade Rayvon Fouché som är teknik- och vetenskapshistoriker. Hans senaste projekt rör teknikutveckling i olika sporter och hur föreställningar om vilken teknik som ska tillåtas formas. I vissa sporter har man ogiltigförklarat en del rekord satta med hjälp av viss teknik, och just gränsen för vad som anses en godkänd förlängning och förbättring av den mänskliga prestationen är spännande.

Tanken på Rays forskning kom till mig i liften i Idre fjäll. Inte för att jag ämnade sätta några nya rekord, men för att teknologiseringen av fjället är slående när man ser sig omkring i system som Idre. Liftarna går kors och tvärs, längs pisterna står snökanoner av olika modell och storlek och installationerna för sittliftarna är hela hus. Inget är direkt nytt, men i jämförelse med hur det såg ut när jag var barn är ändå skillnaderna stora. Med små förändringar har kapaciteten i systemen ökat avsevärt.

Men teknologiseringen finns även på oss, vi som åker. Till att börja med är det kläderna. En jullovsvecka i Idre är kall, blåsig och alldeles underbar – om man är rätt klädd. Därför kom tomten denna jul, liksom tidigare jular, med en del mjuka klappar.

Jag fick två par väldigt fina yllestrumpor med särskild vaddering under och på frambenet. Barnen fick nya och extra tjocka fliskoftor och min man en duntröja. Väldigt gosigt och varmt alltihop. Lägger man därtill underställen av syntet eller ull (inte bomull som jag hade när jag var barn – jag kan inte förstå hur det ens var möjligt), några extra lager på kroppen, tunna extravantar under de rejäla tumvantarna, rånarluvor, hads och hjälmar samt goggles så är man ganska väl förberedd även för envis sidvind i sittliften. Delar av detta är gammal kunskap om vilka material som fungerar i kyla och fukt, men annat är nytt. Och lätt.

Och på fötterna sitter förstås nya skidor. Min långa smala vita Rossignol med mintgrön och rosa text samt vibrationsdämpare längst fram står i garaget för vidare transport till kommunens lokala sopstation. Mina nya carvingskidor (bättre begagnade) är av annat material, kortare och bredare. (Säkert lika skrattretande omoderna i sin formgivning om 20 år.)

Men ny teknik kräver ny teknik. Det är inte som att sätta på sig ett par nya strumpor. Hela veckan har jag övat mig på att svänga på nytt. Det är rätt svårt. I alla fall när det blir lite brantare. Då är jag snabbt tillbaka i min gamla vanliga teknik. Men det är kul också. Och roligast är när de mindre individerna i vår familj, som stod på skidor för första gången för tre år sedan, kan ge mig ett och annat råd om hur man kan öva sina carvingsvängar.

Jag har länge intresserat mig för bildningsbegreppet. För någon som försöker ägna sig åt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning på ett tekniskt universitet hamnar man inte sällan i diskussioner om bildning, vad det är och vad det kan vara bra till. Ibland talas det också om teknisk bildning, som en sorts prefix-bildning för de kunskapsområden som närmare berör verksamheten på KTH. På sätt och vis har begreppet sina förtjänster, det är lite intuitivt och kan enkelt  associeras till ambitionen att överbrygga de två kulturerna. Men även om jag ibland själv har använt det så tror jag egentligen inte att det är särskilt bra. Faktum är att jag tror att det i  många stycken kan vara kontraproduktivt eftersom det just målar upp en sorts specialbildning när bildning egentligen är raka motsatsen, det breda och vittomfamnande.

För snart ett år sedan kom boken På spaning efter teknisk bildning (Liber förlag, 255 s.), redigerad av Åke Ingerman, Karin Wagner och Ann-Sofie Axelsson. Den övergripande ambitionen var att diskutera teknisk bildning som begrepp, att utröna var den finns och hur den kan främjas. Jag började läsa bidragen med stort intresse, men blev på det hela taget besviken. Boken gjorde inte vad jag hade förväntat mig, vilket kanske berodde på att de flesta bidragsgivarna, om inte alla, hade andra intressen och ambitioner än jag.

Bland de författare vars bidrag jag uppskattade fanns Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också diskuterade och prövade begreppet teknisk bildning som få andra bidrag i boken. En som också gjorde det var Åke Ingerman i ett av de inledande avsnitten. Ingerman föreslog också en ny förståelse av teknisk bildning, inte som en färdighet som man kan ha som individ, utan en egenskap hos ett kollektiv. Det flyttar ansvar för teknisk bildning på ett utmanande sätt. Det är inte längre vars och ens uppgift att lära sig, utan detta ligger utanför, även hos andra, i samspel. För att detta ska fungera krävs kunskaper, engagemang och handlingar enligt Ingerman. Här fanns förstås en spänning mellan det kollektiva och det individuella, som även Ingerman tog upp i sitt bidrag. Men det fanns även en annan spänning som ibland syntes i exemplen, men inte artikulerades i diskussionen av begreppet, och det var relationen mellan teknik och den övriga världen.

Och det var här jag började fundera på det fruktbara i att försöka urskilja en särskild sorts bildning och sedermera kom fram till att det egentligen var kontraproduktivt. Genom att tala om teknisk bildning förstärker vi föreställningen om att teknik och vetenskap är något särskilt, och inte, som de senaste decenniernas teknik- och vetenskapsstudier försökt visa, en mänsklig verksamhet bland andra.

Jag får väl erkänna att jag också blev en aning provocerad av det sätt som historia avhandlades i boken. Trots att Björck, idéhistoriker med en rad studier av ingenjörsyrkets och de tekniska högskoleutbildningarnas historia bakom sig, medverkade med två bidrag som placerades först och sist så fick hans diskussioner en märkligt undanskymd plats. Det gav ett intryck av att historisk kunskap mer sågs som fernissa än något som kan ge fördjupad förståelse av de problem som togs upp i boken, något som också illustrerades av Ingermans hänvisning till två översiktsverk i teknikhistoria där man kunde få sig ”en dos”, som om det gällde ett läkemedel med tidsbegränsad verkan.

Jag skrev en diskussion som var tänkt för Under strecket men de tog inte in den. Istället skrev jag om den som en artikel om bildning som publicerades i Göteborgs-Postens kulturdel för snart två veckor sedan. Den var en av tre artiklar som behandlade bildning och finns att läsa här. GP Wormbs 11 juli

En artikel om hur användningen av botox har ökat pryder hela Dagens Nyheters förstasida. Och jag blir en aning beklämd. Inte för DNs nyhetsvärdering utan för att människor lägger sina pengar på att få färre, mindre och grundare rynkor. Ett tag. För effekten är bara temporär. Jag tycker det är sorgligt. Viss finns det användning som är medicinsk, och i artikeln intervjuas en kvinna som hade en rynka som gjorde att folk trodde att hon var konstant sur. Det är klart att det var skönt att få bort den. Men de flesta vill bli av med sina rynkor för att de inte upplevs som vackra eller värdefulla på annat sätt. Det är det som gör mig lite ledsen.

Det är inte så att jag själv är helt omedveten om utseende, att jag inte bryr mig om hur jag klär mig eller känner visst missnöje över en näsa som efter tre veckors förkylning antagit en rosa ton. Alls icke så. I dag har min fåfänga också uttryckt sig i stövlar på fötterna, som visserligen värmde men visade sig mindre lämpliga för snöpulsning i 20 minuter (ett resultat av att SL ställde in bussarna i vårt område i morse och alla fick vackert vandra ner till motorvägen och vidare). Kängorna hade nog varit bättre, men inte lika fina till min kjol.

Var går då gränsen undrar den filosofiskt lagde. Jag vet inte. Den är förstås personlig. Jag bryr mig inte så mycket om riskerna. Botox spelar visserligen i en annan liga än de kvicksilverbemängda färgämnen som egyptierna smyckade sig med, men det är inte ofarligt att spruta nervgift i ansiktet. Nej, min gräns har med något annat att göra. Och den flyttar sig förmodligen med tiden. Men när det gäller rynkor tycker jag helt enkelt inte att de är ett skönhetsproblem. Jag tycker tvärt om att de kan vara riktigt vackra! Tänk bara på skrattrynkorna runt ögonen och munnen. De berättar om ett liv av leenden. Och fårorna i pannan, eller ränderna, som ett av mina barn sa en gång och ville pröva om det gick att köra en leksaksbil i spåren. De berättar att vi har erfarenhet, att vi haft något att grubbla på eller förvånas över. De visar att våra liv har haft innehåll. Kanske speglar de till och med vår klokhet och visdom.

Skönhet kommer inifrån säger man ibland, och då menar man inte att botox verkar på nervändarna.

Att grått kan gå i olika nyanser är känt, men att också vitt kan träda fram i skiftningar känns inte lika självklart. Rent fysikaliskt verkar det rent av omöjligt. Vitt är vitt. Och ändå är det i olika nyanser av vitt som naturen nu visar sig. Till och med himlen är vit. Det är oerhört vackert. Jag har alltid tyckt om vintern, när den är vinter på riktigt, men det här är något alldeles särskilt. Gång på gång måste jag hejda mina steg och bara titta. Andas. Njuta.

Kylan kan visserligen vara ett problem. I förra veckan befann jag mig i Härjedalsfjällen (närmare bestämt i Lofsdalen) för att åka skidor, utför. Första dagen hade vi -8 på morgonen, vilket är en alldeles lagom temperatur för slalomåkning, men redan på kvällen stod termometern på -22. Och där höll det sig resten av veckan. Men vi kunde till vår förvåning åka varje dag ändå, även om dagarna och passen inte blev så långa. Ett skäl var tveklöst att vi hade bra kläder. Utvecklingen av material för kläder de senaste årtiondena, framför allt för olika typer av fysisk aktivitet, är helt fantastisk. Denna utvecklings relation till olika subkulturer och hållbar utveckling gör den inte mindre intressant. Här finns ett område värt studium.

Att det var så kallt berodde delvis på att det var klart, till skillnad från Stockholmshimlen som de senaste dagarna varit just vit. I denna klara och kalla luft gnistrar iskristallerna och himlavalvet tycks oändligt, precis som när man befinner sig ute en stjärnklar natt. Och jag fick också glädjen att få se ett halofenomen. På var sin sida av solen fanns delar av en cirkel med regnbågens färger och under solen framträdde senare en massiv vertikalpelare. Det här är andra gången jag ser ett så tydligt halofenomen, första var i Stockholm i slutet av 1990-talet, även då på vintern. Det mest kända svenska halofenomenet är nog det som finns avbildat i Storkyrkan i Stockholm och som kallas Vädersolstavlan, men så ser de inte ut i verkligheten, utan det är en konstnärlig tolkning. Likväl fick fenomenet betydelse eftersom det tolkades som ett järtecken.

Att tolkningen av det vi ser på himlen kan få direkt betydelse på jorden är förstås ingen nyhet. Ibland blir observationerna och deras tolkningar helt omstörtande. Som med Galileo. Nu är det bara några dagar kvar på Nobelmuseets utställning om Galileos teleskop så vill man få en skymt av detta instrument ska man skynda sig till Stortorget. Det är inget Hubble precis utan ett litet vackert rör, men så ligger storhet inte alltid i storlek.

Det här är min teknikhistoriska blogg. Är en teknikhistorisk blogg egentligen en självmotsägelse?

Planen  med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag  också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.