Skönhet kommer inifrån, bildligt talat

En artikel om hur användningen av botox har ökat pryder hela Dagens Nyheters förstasida. Och jag blir en aning beklämd. Inte för DNs nyhetsvärdering utan för att människor lägger sina pengar på att få färre, mindre och grundare rynkor. Ett tag. För effekten är bara temporär. Jag tycker det är sorgligt. Viss finns det användning som är medicinsk, och i artikeln intervjuas en kvinna som hade en rynka som gjorde att folk trodde att hon var konstant sur. Det är klart att det var skönt att få bort den. Men de flesta vill bli av med sina rynkor för att de inte upplevs som vackra eller värdefulla på annat sätt. Det är det som gör mig lite ledsen.

Det är inte så att jag själv är helt omedveten om utseende, att jag inte bryr mig om hur jag klär mig eller känner visst missnöje över en näsa som efter tre veckors förkylning antagit en rosa ton. Alls icke så. I dag har min fåfänga också uttryckt sig i stövlar på fötterna, som visserligen värmde men visade sig mindre lämpliga för snöpulsning i 20 minuter (ett resultat av att SL ställde in bussarna i vårt område i morse och alla fick vackert vandra ner till motorvägen och vidare). Kängorna hade nog varit bättre, men inte lika fina till min kjol.

Var går då gränsen undrar den filosofiskt lagde. Jag vet inte. Den är förstås personlig. Jag bryr mig inte så mycket om riskerna. Botox spelar visserligen i en annan liga än de kvicksilverbemängda färgämnen som egyptierna smyckade sig med, men det är inte ofarligt att spruta nervgift i ansiktet. Nej, min gräns har med något annat att göra. Och den flyttar sig förmodligen med tiden. Men när det gäller rynkor tycker jag helt enkelt inte att de är ett skönhetsproblem. Jag tycker tvärt om att de kan vara riktigt vackra! Tänk bara på skrattrynkorna runt ögonen och munnen. De berättar om ett liv av leenden. Och fårorna i pannan, eller ränderna, som ett av mina barn sa en gång och ville pröva om det gick att köra en leksaksbil i spåren. De berättar att vi har erfarenhet, att vi haft något att grubbla på eller förvånas över. De visar att våra liv har haft innehåll. Kanske speglar de till och med vår klokhet och visdom.

Skönhet kommer inifrån säger man ibland, och då menar man inte att botox verkar på nervändarna.

Vackra vargavinter och viktiga verktyg

Att grått kan gå i olika nyanser är känt, men att också vitt kan träda fram i skiftningar känns inte lika självklart. Rent fysikaliskt verkar det rent av omöjligt. Vitt är vitt. Och ändå är det i olika nyanser av vitt som naturen nu visar sig. Till och med himlen är vit. Det är oerhört vackert. Jag har alltid tyckt om vintern, när den är vinter på riktigt, men det här är något alldeles särskilt. Gång på gång måste jag hejda mina steg och bara titta. Andas. Njuta.

Kylan kan visserligen vara ett problem. I förra veckan befann jag mig i Härjedalsfjällen (närmare bestämt i Lofsdalen) för att åka skidor, utför. Första dagen hade vi -8 på morgonen, vilket är en alldeles lagom temperatur för slalomåkning, men redan på kvällen stod termometern på -22. Och där höll det sig resten av veckan. Men vi kunde till vår förvåning åka varje dag ändå, även om dagarna och passen inte blev så långa. Ett skäl var tveklöst att vi hade bra kläder. Utvecklingen av material för kläder de senaste årtiondena, framför allt för olika typer av fysisk aktivitet, är helt fantastisk. Denna utvecklings relation till olika subkulturer och hållbar utveckling gör den inte mindre intressant. Här finns ett område värt studium.

Att det var så kallt berodde delvis på att det var klart, till skillnad från Stockholmshimlen som de senaste dagarna varit just vit. I denna klara och kalla luft gnistrar iskristallerna och himlavalvet tycks oändligt, precis som när man befinner sig ute en stjärnklar natt. Och jag fick också glädjen att få se ett halofenomen. På var sin sida av solen fanns delar av en cirkel med regnbågens färger och under solen framträdde senare en massiv vertikalpelare. Det här är andra gången jag ser ett så tydligt halofenomen, första var i Stockholm i slutet av 1990-talet, även då på vintern. Det mest kända svenska halofenomenet är nog det som finns avbildat i Storkyrkan i Stockholm och som kallas Vädersolstavlan, men så ser de inte ut i verkligheten, utan det är en konstnärlig tolkning. Likväl fick fenomenet betydelse eftersom det tolkades som ett järtecken.

Att tolkningen av det vi ser på himlen kan få direkt betydelse på jorden är förstås ingen nyhet. Ibland blir observationerna och deras tolkningar helt omstörtande. Som med Galileo. Nu är det bara några dagar kvar på Nobelmuseets utställning om Galileos teleskop så vill man få en skymt av detta instrument ska man skynda sig till Stortorget. Det är inget Hubble precis utan ett litet vackert rör, men så ligger storhet inte alltid i storlek.

Grattis Ostrom!

Grattis Ostrom!

Äntligen! Äntligen vet jag något mer än det jag läser i tidningarna om den forskning som belönas med Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Jag har läst böcker av denna pristagare! Jag lånade först Governing the Commons av Arne Kaijser (som talat sig varm för Ostrom länge) men sen gick jag och köpte mitt eget exemplar. Jag har också använt hennes teorier i min egen forskning. Min senast konferenspresentation hade som del av titeln ”an Ostromian perspective”. (Jag har till och med haft ett e-mail från henne i min inbox, som svar på en liten fråga.) Det är roligt!

Roligt är också att vi äntligen får en ekonomipristagare som är kvinna. Det är obegripligt att hon är den första.

Slutligen är det roligt eftersom hennes forskning är så konstruktiv. Här är en artikel av Sverker Sörlin med det perspektivet.) Hon har omkullkastat en av de tråkigaste föreställningarna om människan jag vet, nämligen att vi inte kan ta vara på gemensamma resurser. Tvärt om har hon visat att vi kan organisera institutioner enligt vissa principer som möjliggör ett hållbart nyttjande av allmänningar (så kallade common-pool resources, CPR).

Själv har jag alltså försökt att använda Ostrom för att förstå fördelningen och användningen av radiospektrum historiskt. Min empiri hittills gäller fördelningen av frekvenser för rundradio på lång- och mellanvågsbandet i Europa på 1920- och 1930-talen. Ett argument för att applicera Ostrom på ett sånt material är att det inte är en CPR som förekommer särskilt frekvent i litteraturen och att den är starkt teknikberoende, ett område där teorin skulle kunna förfinas. Ytterligare ett argument är att vi nu har gått in i en annan spektrumregim och att vi då behöver förstå den förra. Jag kanske skulle försöka att äntligen publicera det.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det  Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att  jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Självmotsägelse

Det här är min teknikhistoriska blogg. Är en teknikhistorisk blogg egentligen en självmotsägelse?

Planen  med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag  också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.