Grattis Ostrom!

Grattis Ostrom!

Äntligen! Äntligen vet jag något mer än det jag läser i tidningarna om den forskning som belönas med Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Jag har läst böcker av denna pristagare! Jag lånade först Governing the Commons av Arne Kaijser (som talat sig varm för Ostrom länge) men sen gick jag och köpte mitt eget exemplar. Jag har också använt hennes teorier i min egen forskning. Min senast konferenspresentation hade som del av titeln ”an Ostromian perspective”. (Jag har till och med haft ett e-mail från henne i min inbox, som svar på en liten fråga.) Det är roligt!

Roligt är också att vi äntligen får en ekonomipristagare som är kvinna. Det är obegripligt att hon är den första.

Slutligen är det roligt eftersom hennes forskning är så konstruktiv. Här är en artikel av Sverker Sörlin med det perspektivet.) Hon har omkullkastat en av de tråkigaste föreställningarna om människan jag vet, nämligen att vi inte kan ta vara på gemensamma resurser. Tvärt om har hon visat att vi kan organisera institutioner enligt vissa principer som möjliggör ett hållbart nyttjande av allmänningar (så kallade common-pool resources, CPR).

Själv har jag alltså försökt att använda Ostrom för att förstå fördelningen och användningen av radiospektrum historiskt. Min empiri hittills gäller fördelningen av frekvenser för rundradio på lång- och mellanvågsbandet i Europa på 1920- och 1930-talen. Ett argument för att applicera Ostrom på ett sånt material är att det inte är en CPR som förekommer särskilt frekvent i litteraturen och att den är starkt teknikberoende, ett område där teorin skulle kunna förfinas. Ytterligare ett argument är att vi nu har gått in i en annan spektrumregim och att vi då behöver förstå den förra. Jag kanske skulle försöka att äntligen publicera det.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det  Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att  jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Självmotsägelse

Det här är min teknikhistoriska blogg. Är en teknikhistorisk blogg egentligen en självmotsägelse?

Planen  med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag  också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.