Arkiv

Archive for the ‘allmänt’ Category

Klimatrapporteringens utmaningar

26 oktober 2015 Kommentering av

I dag publiceras den andra artikeln i samarbetet mellan Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö. Den rör medier och samspelet med både politik och vetenskap och den är skriven av mig och Miyase Christensen.

Kategorier:allmänt

En ny humanism för en ny värld

19 oktober 2015 Kommentering av

I dag börjar ett samarbete mellan DN Kultur och Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö. I en rad artiklar kommer tongivande forskare att skriva om klimatkrisen från ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv. Vi kan kalla det miljöns humaniora – environmental humanities. Först ut är en artikel om migration av Andrew Baldwin, Ethemcan Turhan och Marco Armiero.

Kategorier:allmänt

Vetenskapliga paradigm – för mycket eller för lite kunskap?

20 november 2014 1 kommentar

Jag har alltid varit fascinerad av idén om att saker kunde ha hänt innan de hände. Det vill säga att vi kunde ha legat före i vår ”utveckling” om det och det hade hänt. Och i morse vaknade jag till just en sådan nyhet. Vetenskapsradion hade intervjuat årets nobelpristagare i kemi, Stefan Hell, som hävdar att det mikroskop som han uppfann i mitten av 1990-talet borde ha kunnat uppfinnas redan på 1960-talet.

De dyker upp ibland, uttalanden av den typen. Jag har skrivit om det i en liten uppsats i en bok som Arne Jernelöv och Joakim Palme redigerade 2007 med titeln Oväntade framtider. Mitt bidrag hette ”Kunde vi ha legat före?”. Inte sällan bygger dessa idéer på att vi borde ha vetat något, eller om bara den lilla pusselbiten också hade funnits, så skulle vi ha lyckats med X si och så många år innan vi faktiskt gjorde det.

Hells poäng kan tyckas vara helt den motsatta. Rubriken på inslaget är ”Nobelpristagare: Forskarvärlden måste våga tänka nytt” men en huvudpoäng är att denna ”forskarvärld” har en viss kunskap som är begränsande. Det är inget annat än Kuhns gamla hederliga paradigmresonemang. De flesta forskare bedriver helt enkelt normalvetenskap inom ramarna för etablerade kunskapssystem. De tänker faktiskt nytt, men inom vissa givna ramar. Men då och då kliver någon utanför och gör nytt. Det går inte ihop med vad som just då tros vara möjligt. I teknik spelar inte det så stor roll, för fungerar det så fungerar det. I vetenskapen kan det ta längre tid att få genomslag; på det finns det många exempel i historien.

Hells avslutande poäng i inslaget är att okunskap kan vara en hjälp. Det leder tanken lite fel menar jag. De som lyckas kliva utanför har ofta mycket stor kunskap, men de förstår att ifrågasätta och tänja den.

Kategorier:allmänt

Om skiftnyckeln

17 september 2014 Kommentering av

I dag sändes Kulturradion Klassikern om skiftnyckeln. ”Teknikhistorikern Nina Wormbs” är intervjuad. Lyssna på Mattias Bergs 10 minuters radioprogram.

Kategorier:allmänt

Den känsliga frågan om artificiell intelligens: Från HAL till Her

01 mars 2014 Kommentering av

Människa-datorinteraktion. Det är ju ett akademiskt ämne. Men också sedan ganska länge ett ämne för filmskapare. Min favorit är och kommer förmodligen länge vara 2001 – ett rymdäventyr, Kubricks mästerverk från 1968 med stordatorn HAL, där den sista besättningsmannen till slut kopplar ur den artificiella intelligensen för att själv överleva maskinen. Kanske är det ofta så, att vi har vissa referenspunkter för hur vi ser på och förstår annat som liknar det.

Jag tänker på det när jag diskuterar filmen Her (Spike Jonze) med min arbetskamrat Anna. Hon påpekar att den slutar ju i alla fall lyckligt på något sätt och jag inser att hon har helt rätt, och att det förvånar mig. Min referens när det gäller artificiell intelligens är den styrande och kontrollerande övermaskinen som tar över och regerar människan, inte för hennes eget bästa. Det är inte alls storyn i Her. De OS (operativsystem) som sluter sig samman drivs av egna önskemål som emellertid inte går ut över människorna, annat än en och annan kärleksrelations slut kanske. Den nya artificiella intelligensen som lär sig och utvecklas gör inte det mot ett mål som är hotande för mänskligheten. I alla fall inte så långt filmen sträcker sig. Och när vi går ut ur salongen så inser jag att jag har suttit och förväntat mig det hela tiden, att datorerna ska vända sig mot människorna. Så kraftfull är min föreställning om det som dominerande berättelse om AI.

Her, eller Samantha som hon har valt att kalla sig, och HAL är förstås olika på andra sätt också. Samantha är en hon och endast ett operativsystem, HAL är en han och refereras till som en dator av typen 9000. Samantha är – förstås – uppkopplad i ett nät medan HAL har instruktioner som är givna honom från början; i den mån det finns någon kontakt är det med en punkt på jorden. De är båda barn av sin tid, så att säga. HAL såg ut som han gjorde eftersom datorer i slutet av 60-talet var stordatorer och näten få. Samantha är bara nästa version av en viss del av datorn som konsumenterna skaffar sig och ändrar för att passa den egna smaken bättre. Fast mer avancerad än i dag förstås. Det gäller båda och är väl poängen med science fiction, att utmana vår fantasi.

Den senaste Star Trek-filmen, Into Darkness, som kom förra året och som jag inte lyckats se förrän just precis utmanar kanske inte riktigt fantasin. Och inte hade jag väl förväntat mig det heller. Jag är ingen trekkie, alls, men har inget emot rymdäventyr, snarare tvärt om, och denna gång ville jag gärna se Benedict Cumberbatch i en annan roll än Sherlock, nämligen som den hyperintelligente skurken Kahn som verkar vara gjord av stamceller. Det hela utspelar sig 2259, vilket är ett försvarligt steg framåt. London ser ut som i Star Wars episode II medan Manhattan är omisskännligt och bara tätare och mer. Men det mesta utspelar sig förstås på Enterprise eller något annat rymdskepp eller en planet. Här finns, intressant nog, inte någon artificiell intelligens som tar form och får karaktär. Data, som annars gärna figurerar i flera av Star Trek-filmerna och där just hans avsaknad av känslor respektive hans installerade eller inhiberade känslochip tar en del plats, är inte med här. I stället är det Spock som får tjäna som den mot vilken man kan ställa det mänskliga: känsla. Spock, som är halv-Vulcan, kan inte ljuga och inte bryta instruktioner. Hans modus är det alltigenom logiskt och på det viset inte bara påminner han om en dator (trots att han till hälften är människa) utan han har som utgångspunkt att agera som en. Men han lär sig att bli mer mänsklig, vilket gör hans flickvän lycklig, och han bryter mot protokollet och i slutet av filmen gråter han vid förlusten av en nära vän.

I Her står också känslorna centralt placerade, men jag är inte säker på vad Jonze vill säga, vilket kanske är ett gott betyg. Den manliga huvudpersonen blir verkligen förälskad i Samantha, och hans känslor verkar vara besvarade. Att hon inte har någon fysisk form – utöver kisel och andra metaller och kopplingar som vi kan kalla det det digitalas materialitet – framställs som något av ett hinder som måste övervinnas, på kreativa vägar, med det verkar inte vara det verkliga problemet med Samantha och hennes känslor. Det viktiga är istället att hennes kapaciteter är andra än hans, hon kan ha flera (hundratals) djupa kärleksrelationer samtidigt; hon har en förmåga att partitionera inte bara sin hårddisk kanske man kan säga, utan även sitt känsloliv. Det är inte förmågan att känna som är problemet i denna människa-datorinteraktion, inte heller förmågan att bete sig irrationellt, kanske skulle vi kunna säga ”känslomässigt”. Utan det är när han, människan, upptäcker att han inte är den enda, det är då det blir problem. Han kanske är unik för henne, men i hans värld kan man inte vara en av hundratals unika relationer, det blir en paradox.

I en värld av serietillverkade datorer och prylar som vi försöker individualisera genom färger, klistermärken, ljud och omslag ställer Her föreställningen om det unika på ända. Vi utgår från att datorer ska vara desamma i sin grundform och det är det fysiska som vi försöker individualisera. Men när datorerna, vars självbild här är förment icke-fysisk, vägrar individualisera oss, och istället ser användarna som bara en av många förskjuts balansen. Människan vill gärna vara unik och bekräftad som sådan. Eller som i Monthy Pythons Life of Brian: We are all individuals…

Le Monde Diplomatique

12 november 2013 Kommentering av

I förra veckan publicerade jag och mina kollegor Miya Christensen och Annika E Nilsson en artikel i Le Monde Diplomatique. Den finns att läsa här. Vill man se bilder får man köpa tidningen.

Kategorier:allmänt

Kroppens geni

25 januari 2011 Kommentering av

I min förra post skrev jag om sport och teknik. För dem som känner mig var detta möjligen ett lite ovanligt och förvånande ämne. De som å andra sidan läste posten kände förmodligen igen mig eftersom det var mer strumpor än prestation.

Någon som fördjupat sig i prestation är Sverker Sörlin. Strax före jul kom boken Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse i både Sverige och Norge. Sverker gästade Skavlan och startade sin egen skidblogg. Sedan har det rullat på. Det verkar inte finnas en dagstidning i detta land som inte har recenserat boken, eller har honom i en stort uppslagen artikel mitt i. Han intervjuas i Studio Ett i P1 och signerar böcker i bokhandeln. När jag tidigare i dag gick förbi Hedengrens var ett helt fönster fullt med böckerna inför morgondagens signering. Nu har boken också seglat upp som en av de bästa just nu på DN:s lista. Det är verkligen jätteroligt! Grattis Sverker!

Det är uppenbart att Sverker har skrivit om något intressant och angeläget på ett fängslande sätt. Och av recensionerna att döma (här och här till exempel) handlar det kanske ändå inte främst om prestationer utan möjligen om existens, som vi ibland så olyckligt förväxlar med varandra. Jag får återkomma i frågan, för nu har även jag ett exemplar som jag ska läsa.

Kategorier:allmänt

Sport och ny teknik

09 januari 2011 1 kommentar

För en månad sedan var jag på besök på University of Illinois Urbana Champaign där jag bland annat träffade Rayvon Fouché som är teknik- och vetenskapshistoriker. Hans senaste projekt rör teknikutveckling i olika sporter och hur föreställningar om vilken teknik som ska tillåtas formas. I vissa sporter har man ogiltigförklarat en del rekord satta med hjälp av viss teknik, och just gränsen för vad som anses en godkänd förlängning och förbättring av den mänskliga prestationen är spännande.

Tanken på Rays forskning kom till mig i liften i Idre fjäll. Inte för att jag ämnade sätta några nya rekord, men för att teknologiseringen av fjället är slående när man ser sig omkring i system som Idre. Liftarna går kors och tvärs, längs pisterna står snökanoner av olika modell och storlek och installationerna för sittliftarna är hela hus. Inget är direkt nytt, men i jämförelse med hur det såg ut när jag var barn är ändå skillnaderna stora. Med små förändringar har kapaciteten i systemen ökat avsevärt.

Men teknologiseringen finns även på oss, vi som åker. Till att börja med är det kläderna. En jullovsvecka i Idre är kall, blåsig och alldeles underbar – om man är rätt klädd. Därför kom tomten denna jul, liksom tidigare jular, med en del mjuka klappar.

Jag fick två par väldigt fina yllestrumpor med särskild vaddering under och på frambenet. Barnen fick nya och extra tjocka fliskoftor och min man en duntröja. Väldigt gosigt och varmt alltihop. Lägger man därtill underställen av syntet eller ull (inte bomull som jag hade när jag var barn – jag kan inte förstå hur det ens var möjligt), några extra lager på kroppen, tunna extravantar under de rejäla tumvantarna, rånarluvor, hads och hjälmar samt goggles så är man ganska väl förberedd även för envis sidvind i sittliften. Delar av detta är gammal kunskap om vilka material som fungerar i kyla och fukt, men annat är nytt. Och lätt.

Och på fötterna sitter förstås nya skidor. Min långa smala vita Rossignol med mintgrön och rosa text samt vibrationsdämpare längst fram står i garaget för vidare transport till kommunens lokala sopstation. Mina nya carvingskidor (bättre begagnade) är av annat material, kortare och bredare. (Säkert lika skrattretande omoderna i sin formgivning om 20 år.)

Men ny teknik kräver ny teknik. Det är inte som att sätta på sig ett par nya strumpor. Hela veckan har jag övat mig på att svänga på nytt. Det är rätt svårt. I alla fall när det blir lite brantare. Då är jag snabbt tillbaka i min gamla vanliga teknik. Men det är kul också. Och roligast är när de mindre individerna i vår familj, som stod på skidor för första gången för tre år sedan, kan ge mig ett och annat råd om hur man kan öva sina carvingsvängar.

Kategorier:allmänt

Bildning i Göteborgs-Posten

24 juli 2010 3 kommentarer

Jag har länge intresserat mig för bildningsbegreppet. För någon som försöker ägna sig åt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning på ett tekniskt universitet hamnar man inte sällan i diskussioner om bildning, vad det är och vad det kan vara bra till. Ibland talas det också om teknisk bildning, som en sorts prefix-bildning för de kunskapsområden som närmare berör verksamheten på KTH. På sätt och vis har begreppet sina förtjänster, det är lite intuitivt och kan enkelt  associeras till ambitionen att överbrygga de två kulturerna. Men även om jag ibland själv har använt det så tror jag egentligen inte att det är särskilt bra. Faktum är att jag tror att det i  många stycken kan vara kontraproduktivt eftersom det just målar upp en sorts specialbildning när bildning egentligen är raka motsatsen, det breda och vittomfamnande.

För snart ett år sedan kom boken På spaning efter teknisk bildning (Liber förlag, 255 s.), redigerad av Åke Ingerman, Karin Wagner och Ann-Sofie Axelsson. Den övergripande ambitionen var att diskutera teknisk bildning som begrepp, att utröna var den finns och hur den kan främjas. Jag började läsa bidragen med stort intresse, men blev på det hela taget besviken. Boken gjorde inte vad jag hade förväntat mig, vilket kanske berodde på att de flesta bidragsgivarna, om inte alla, hade andra intressen och ambitioner än jag.

Bland de författare vars bidrag jag uppskattade fanns Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också diskuterade och prövade begreppet teknisk bildning som få andra bidrag i boken. En som också gjorde det var Åke Ingerman i ett av de inledande avsnitten. Ingerman föreslog också en ny förståelse av teknisk bildning, inte som en färdighet som man kan ha som individ, utan en egenskap hos ett kollektiv. Det flyttar ansvar för teknisk bildning på ett utmanande sätt. Det är inte längre vars och ens uppgift att lära sig, utan detta ligger utanför, även hos andra, i samspel. För att detta ska fungera krävs kunskaper, engagemang och handlingar enligt Ingerman. Här fanns förstås en spänning mellan det kollektiva och det individuella, som även Ingerman tog upp i sitt bidrag. Men det fanns även en annan spänning som ibland syntes i exemplen, men inte artikulerades i diskussionen av begreppet, och det var relationen mellan teknik och den övriga världen.

Och det var här jag började fundera på det fruktbara i att försöka urskilja en särskild sorts bildning och sedermera kom fram till att det egentligen var kontraproduktivt. Genom att tala om teknisk bildning förstärker vi föreställningen om att teknik och vetenskap är något särskilt, och inte, som de senaste decenniernas teknik- och vetenskapsstudier försökt visa, en mänsklig verksamhet bland andra.

Jag får väl erkänna att jag också blev en aning provocerad av det sätt som historia avhandlades i boken. Trots att Björck, idéhistoriker med en rad studier av ingenjörsyrkets och de tekniska högskoleutbildningarnas historia bakom sig, medverkade med två bidrag som placerades först och sist så fick hans diskussioner en märkligt undanskymd plats. Det gav ett intryck av att historisk kunskap mer sågs som fernissa än något som kan ge fördjupad förståelse av de problem som togs upp i boken, något som också illustrerades av Ingermans hänvisning till två översiktsverk i teknikhistoria där man kunde få sig ”en dos”, som om det gällde ett läkemedel med tidsbegränsad verkan.

Jag skrev en diskussion som var tänkt för Under strecket men de tog inte in den. Istället skrev jag om den som en artikel om bildning som publicerades i Göteborgs-Postens kulturdel för snart två veckor sedan. Den var en av tre artiklar som behandlade bildning och finns att läsa här. GP Wormbs 11 juli

Kategorier:allmänt

Skönhet kommer inifrån, bildligt talat

28 januari 2010 Kommentering av

En artikel om hur användningen av botox har ökat pryder hela Dagens Nyheters förstasida. Och jag blir en aning beklämd. Inte för DNs nyhetsvärdering utan för att människor lägger sina pengar på att få färre, mindre och grundare rynkor. Ett tag. För effekten är bara temporär. Jag tycker det är sorgligt. Viss finns det användning som är medicinsk, och i artikeln intervjuas en kvinna som hade en rynka som gjorde att folk trodde att hon var konstant sur. Det är klart att det var skönt att få bort den. Men de flesta vill bli av med sina rynkor för att de inte upplevs som vackra eller värdefulla på annat sätt. Det är det som gör mig lite ledsen.

Det är inte så att jag själv är helt omedveten om utseende, att jag inte bryr mig om hur jag klär mig eller känner visst missnöje över en näsa som efter tre veckors förkylning antagit en rosa ton. Alls icke så. I dag har min fåfänga också uttryckt sig i stövlar på fötterna, som visserligen värmde men visade sig mindre lämpliga för snöpulsning i 20 minuter (ett resultat av att SL ställde in bussarna i vårt område i morse och alla fick vackert vandra ner till motorvägen och vidare). Kängorna hade nog varit bättre, men inte lika fina till min kjol.

Var går då gränsen undrar den filosofiskt lagde. Jag vet inte. Den är förstås personlig. Jag bryr mig inte så mycket om riskerna. Botox spelar visserligen i en annan liga än de kvicksilverbemängda färgämnen som egyptierna smyckade sig med, men det är inte ofarligt att spruta nervgift i ansiktet. Nej, min gräns har med något annat att göra. Och den flyttar sig förmodligen med tiden. Men när det gäller rynkor tycker jag helt enkelt inte att de är ett skönhetsproblem. Jag tycker tvärt om att de kan vara riktigt vackra! Tänk bara på skrattrynkorna runt ögonen och munnen. De berättar om ett liv av leenden. Och fårorna i pannan, eller ränderna, som ett av mina barn sa en gång och ville pröva om det gick att köra en leksaksbil i spåren. De berättar att vi har erfarenhet, att vi haft något att grubbla på eller förvånas över. De visar att våra liv har haft innehåll. Kanske speglar de till och med vår klokhet och visdom.

Skönhet kommer inifrån säger man ibland, och då menar man inte att botox verkar på nervändarna.

Kategorier:allmänt