Arkiv

Archive for the ‘energi’ Category

Vi behöver mer än teknik och vetenskap

13 mars 2009 1 kommentar

Jag blev inbjuden till Vetenskapsradion Klotets bloggstafett för att göra ett inlägg under rubriken Vilka är de smartaste energilösningarna för ett framtida fossilfritt samhälle?

När vi talar om energi, om jordens resurser och om vår framtid så är det ofta stort fokus just på de tekniska lösningarna och den vetenskapliga kunskapen. Men det hjälper inte hur avancerad teknik vi än kan ta fram, om vi inte också använder den. Det kan verka trivialt, men steget från uppfinning till utvecklad och väl använd innovation är ofta stort och kräver långt mer än teknik och vetenskap.

Det är utmärkt att stora resurser satsas på forskning och utveckling av ny energiteknik och på att göra de system vi har i dag säkrare och effektivare. Det finns en rad stora utmaningar på det teknovetenskapliga området när det gäller energifrågan och det är viktigt att kunskapen breddas och fördjupas. Men jag påstår att även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän och -kvinnor verkligen måste brottas med, så är den stora utmaningen för ett fossilfritt samhälle en annan. Det riktigt svåra är att enas om en vision för detta samhälle och gemensamt bestämma att vi vill dit, med alla medel.

För det är svårt med förändring. Alla som ägnat sig åt nyårslöften vet hur knepigt det kan vara. Nog så vällovliga föresatser krymper ihop och blir till intet. Träningskort blir liggande, äpplena på fruktfatet skrumpnar och ambitionen att ringa oftare till mormor stannar vid en god idé. Jämförelsen haltar förstås, men det tydliggör ändå att det krävs vilja och vision för att förändra.

Vad som är en stor utmaning i en energiomställning är trögheten i de system som redan finns. Jag har tidigare argumenterat för att man inte ska underskatta de resurser som har investerats och fortsättningsvis investeras i befintlig teknik. Det är ett misstag att döma ut en gammal teknik som dålig bara för att den först började användas för 50 år sedan. Tvärtom finns det mycket som talar för att teknik som utvecklats under lång tid blivit mycket bättre än den ursprungligen var. Det betyder inte, märk väl, att vissa saker med tekniken inte fortfarande är dåliga. Det är dåligt att bensinbilen släpper ut avgaser. Det är dåligt att kärnkraften lämnar farligt avfall som vi inte vet vad vi ska göra med.

Poängen med att synliggöra existerande investeringar, och inte avfärda viss teknik som omodern för att den är gammal, är att vi lättare kan skapa en hållbar strategi för förändring. Vi måste erkänna och förstå hur mycket resurser som är bundna i dagens teknik för att vi ska kunna byta teknik till i morgon.

För byta måste vi. Och det är här politiken och de stora aktörerna kommer in. Vissa lösningar är distribuerade och kräver ingen central samordning. Kanske räcker lite ekonomiska styrmedel. Andra lösningar däremot kanske bara kan lyckas genom planekonomiska centraliserade åtgärder eftersom de initiala investeringarna är så stora. Då måste det finnas en tydlig vision att samlas kring.

Och det finns tecken som talar för att det nu växer fram en stark och gemensam vilja till förändring, en bild som bekräftades av Energimyndighetens generaldirektör i onsdagens Klotet. Människor engagerar sig, debatterar, bloggar, föreläser och skriver böcker. Det senaste bidraget är Klas Eklunds Vårt klimat: ekonomi, politik, energi, som förespråkar en bukett av samtidiga lösningar och som andas hoppfullhet. Det behöver vi också.

Kärnkraft: gårdagens hopp

08 februari 2009 1 kommentar

Centerns omsvängning i kärnkraftsfrågan har fått många att förundras och fundera. En stor del av inläggen hanterar detta som en politisk sak och analyserar det taktiska i överenskommelse. Men det finns också de som vill återgå till vad som borde vara kärnfrågan, kärnkraften som energiteknik. Denna teknik följer en ganska vanlig utvecklingsbana. Det råder stor osäkerhet i början, men med investeringar, utveckling och användning – allt som tar tid – når tekniken en viss institutionell stabilitet. Den byggs in i större system och kan bli svår att ändra eller ta bort. Förändring kräver starka ekonomiska, politiska eller ideologiska incitament.

Vad som framför allt skiljer ut kärnkraften från annan storskalig teknik är att den är farlig och att den varit världsbildsbildande, för att tänja ett begrepp från Svante Beckman. Vissa tekniker har haft den kraften, att de förmått stimulera vår fantasi så att vi tänkt oss att världen ska förändras med dem. Järnvägen är ett annat exempel, och IT det senaste.

Men den tid när en teknik kan skapa världsbilder sammanfaller sällan med den tid när tekniken är väl utvecklad, eller mogen. Det är alltid, vågar jag påstå, lång tid mellan dessa två perioder. När Sverker Sörlin i DN häromdagen under rubriken Gårdagens industri skrev att

”Denna tekniks höjdpunkt inföll redan på 1950-talet, med Eisenhowers Atoms for Peace och Buckminster Fullers visioner av evigt gröna städer under ostkupeglas.”

är det höjdpunkten för den världsbildsbildande förmågan han tänker på. Inte den för själva kraftverken som förmår producera mer och mer energi och håller längre och längre. Att det skett en förändring i den förmågan visar inte minst den svenska utvecklingen som ju hamnat i ett sorts moment 22. Folkomröstningen innebar att de reaktorer som fanns skulle få verka under sin ”tekniska livslängd”. År 1980 ansågs de svenska kärnkraftsverken ha en ”teknisk livslängd” på 25 år, men genom underhåll som syftat till att bevara säkerheten så har livslängden ökat till närmare 40 år.

Och när en teknik nått en viss utveckling så ökar också investeringarna i den och användningen av den. En snabb titt på IAEAs hemsida med information om kraftverk världen över visar också att det är långt fler som tas i bruk än som stängs ner. Inte mindre än tio kraftverk började byggas förra året, sex i Kina, två i Ryssland och två i Korea. Trenden är tydlig. Det är i Ryssland och Asien som de nya kraftverken byggs och i Väst som de stängs, med Frankrike som undantag. (Bland de som stängts på senare år märks till exempel Barsebäck 2 och Ignalina 1.)

Därför är Sörlins beteckning gårdagens industri mer en önskan än en beskrivning. Investeringsnivåerna och användningen av kärnkraften visar att den tillhör dagens industri. Det har inget att göra med kärnkraftens faror eller förtjänster, ingenting med dess aura eller brist på modernitet, utan bara med investeringarna och användning.

Varför vill jag göra denna åtskillnad? Jo, för att jag tror att det är en viktig insikt när man vill försöka förändra vår energistruktur. Det finns mycket starka krafter som vill bevara kärnkraften därför att enorma kapital är låsta i tekniken. Kärnkraften är, tyvärr, dagens industri, och gårdagens hopp. Sol, vind, vatten och bio är dagens hopp, och morgondagens industri.

Det sägs ju att man ska leva i nuet, men i det här frågan längtar jag efter i morgon.