Arkiv

Archive for the ‘miljö’ Category

Vatten – flera nyanser av grått

21 juli 2020 4 kommentarer

Jag funderar mycket på kunskap just nu, vilket delvis beror på att ett av mina forskningsprojekt lite förvånande har kommit att handla om det. Jag har varit inblandad i andra projekt som också rör kunskap och kunskapscirkulation, men den här gången är det lite annorlunda. Det är i projektet Legitimeringsprocesser för ickehandling i klimatfrågan som jag driver med Maria Wolrath Söderberg och som har pengar av Riksbankens Jubileumsfond som kunskap dyker upp. Många av dem som svarat på frågan varför de ändrat beteende på grund av klimatet säger nämligen att det beror på ökad kunskap. Samtidigt har nästan alla svenskar i snart tjugo års tid uppgivit att de tror att klimatförändringarna kommer att påverka Sverige enligt en rapport från Naturvårdsverket. De verkar ha kunskap, men ändå händer så lite. Här är det något som skevar. Vad är det egentligen för kunskap som kan bidra till förändring?

Ett svar kommer till mig denna sommar när jag kånkar vatten i hinkar från sjön. För tredje året i rad har vår ganska grunda brunn sinat i östra delen av Östergötland där jag numera huserar på sommaren. Det är ett område i Sverige som utmanas av sjunkande grundvattennivåer och när brunnspumpen slog av för några veckor sedan var det inte ett elfel som vi hade hoppats på. Vi lade oss på knä och såg ner i en tom brunn och fick istället gå över till att diska, vattna och delvis laga mat med regnvatten istället. Dricksvatten har vi en särskild ordning för och hämtar för närvarande i dunk.

När man har en viss begränsad mängd vatten att röra sig med blir det väldigt tydligt hur mycket som går åt. Varenda hink jag tar ur den stora tunnan vid husknuten är en påminnelse om denna resurs. Dels väger vattnet i mina händer, dels ser jag hur nivån i tunnan sjunker. Det är tydligt och konkret; jag känner i kroppen och ser med mina ögon. Det blir också en del av min dag, att tänka på vatten. När väderleksprognosen säger att det kommer att vara varmt länge ökar oron för att vattnet ska ta slut i våra tunnor.

Vi utarbetar elaborerade system för att spara. Disken är en aktivitet som lånar sig till utveckling. Inte bara två kärl tas i bruk utan vi lägger först i blöt i en hink, där vi sedan delvis kan diska av. Går det tid mellan gångerna kan man ha flera kärl för blötläggning av olika disk. Sedan har vi en diskbalja med miljövänligt diskmedel. Genom att nog följa husmorstips för diskning – det renaste först, det vill säga glas, och sedan i ordning med kastruller sist – kan detta vatten räcka mycket långt. Sist förstås en sköljbalja. När vi är färdiga kan en del av vattnet i de olika kärlen användas igen. Det som vi blötlagt i kan i vissa fall silas för att användas till tomater och blommor. Diskvattnet bör hällas genom stenkistan. Men sköljvattnet kan utgöra ny bas för blötläggning. På så sätt har vi olika nyanser av grått vatten med olika användningsområde.

En dag är även regnvattentunnorna tomma och vi får bära från sjön. Det blir en kollektiv angelägenhet förstås, men också en syssla som inte kräver någon särskild instruktion och som kan utföras även av ungdomar som inte hoppar jämfota av utsikten att få diska men ändå kan tänka sig att hjälpa till. Första dagen bär jag mina två hinkar på stigen och uppför backen som ett par matkassar. Men den andra märker jag hur det stramar lite i nacken och axlarna. Och tredje dagen får jag stanna flera gånger. När regnet faller är det en lättnad på flera sätt.

Men det är också en glädje när det strilar, droppar, rinner, faller och öser från himlen ner i de kärl som vi har placerat ut. ”Vackert väder” får en annan innebörd för den som är beroende av omväxling. De som lever av jorden har alltid vetat detta, men de flesta av oss har glömt hur det är att leva av jorden. Vi som tillhör den halva del av jordens befolkning som framför allt lever i städer, där regn är ett problem, har delvis förlorat kontakten med dessa växlingar. Vi plockar våra tomater i en grönsaksavdelning; allt arbete och alla resurser som gått åt för att få dem dit är osynligt. Kvar finns bara en prislapp, och kanske ett ursprungsland. Den planta jag själv dragit upp från frö i fönster till stor kruka ute har fått nästan daglig omsorg. Och utan vatten hade den varit förlorad.

Det helt normala i Sverige i dag är att vattenkonsumtionen är helt osynlig. Det rinner rent dricksvatten ur kranar som man vrider på. Att spara på regnvatten eller bära i hinkar från sjön gör min latenta kunskap om vatten mycket mer konkret och gripbar. Jag förstår på ett annat sätt vad denna resurs är när jag har känt och erfarit dess vikt och påmints om vad som händer när det tar slut.

Det finns saker som tyder på att erfarenhet av klimatförändringar kan leda till en större benägenhet att ändra beteende. Kunskapen blir verklig och ger insikter som i sin tur kan göras om till handling. Den som varit med om brist kan förstå ändlighet. Vi sparade på brunnsvattnet redan på försommaren, medvetna om vad som skulle kunna ske. Nu är jag så tacksam för att regnet faller och fyller våra lokala reserver.

Tyvärr är inte klimatförändringarna något som försvinner med en regnskur, lika lite som den höjer grundvattennivån i Östergötland. Men medvetenheten ökar, och känslan av livets skörhet förstärks.

Kategorier:allmänt, klimat, miljö

Om resande

23 februari 2020 1 kommentar

Det här med mobilitet är knepigt. Visar det sig. I alla fall om man lever i människans tidsålder, och det gör vi ju faktiskt allihop, även om vi kanske inte gillar vare sig det eller ordet. Problemet är förstås att transporterna står för en mycket stor del av de utsläpp som har gjort att vi befinner oss i en klimatkris och att vi måste begränsa dessa utsläpp för att kunna nå uppsatta klimatmål. Eftersom teknisk förändring är långsam och beteendeförändring kan vara snabb är den enda möjligheten att parallellt med teknisk förändring också ändra beteende.

I Sverige är just transporter ett område som varit i fokus en tid. Det har flera orsaker. Men en är att för en individ som tycker att omställningen till ett hållbart samhälle går för långsamt så är det lätt att själv bidra genom att exempelvis dra ner på sitt flygande. Flyget släpper nämligen ut väldigt mycket växthusgaser. En rapport från Chalmers fick stor uppmärksamhet när den publicerades 2016 och där forskarna kunde visa att utsläppen kan jämföras med dem från bilåkande i Sverige. 80 % av flygandet i Sverige är privat, främst för semester, och det innebär också att man som individ kan påverka.

Inom ramen för ett forskningsprojekt som jag driver tillsammans med min kollega Maria Wolrath Söderberg på Södertörns högskola gjorde vi en studie av just människor som har slutat flyga av klimatskäl. Det var en kvalitativ studie där vi var intresserade av hur dessa människor resonerade, vilka skäl de angav och vilka argument de hade. När vi höll på att analysera data fick vi en förfrågan från den gröna tankesmedjan Fores om att publicera studien med dem, genom en organisation som de arbetar med som heter European Liberal Forum. Elf sprider sina rapporter till EU-parlamentariker. Vi bedömde att fördelarna med det var riktigt stora eftersom detta är en fråga som politiker måste förhålla sig till.

Rapporten (som finns som pdf här) presenterades på ett seminarium på Fores 5 december och den fick stort medialt genomslag. Vi skrev också ett debattinlägg där vi lyfte fram några centrala slutsatser. Sedan dess har vi fått många förfrågningar om att tala om studien och senast i torsdags var vi på KTHs hållbarhetspub och pratade. Det gjorde också våra kollegor Daniel Pargman och Elina Eriksson. De har ett projekt som ska arbeta med att studera hur akademiker kan begränsa sitt flygande. Vi reser  nämligen väldigt mycket och är de myndigheter i Sverige som flyger mest. Hur ska en sådan omställning gå till när ingen vill fatta andra beslut än mycket övergripande procentuella mål och där det dessutom saknas data? Daniel och Elina (och projektkollegorna Björn Hedin, Markus Robért och Jarmo Laaksolahti) har nu lyckats få data för KTHs flygande, även om det inte är fullständigt, och de ska hålla seminarier och workshops med utvalda institutioner och avdelningar. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.

Det här är en intressant fråga på så många sätt. Den har, genom att linjestyrning inte tillämpas här som den gör inom alla andra områden där vi har begränsade resurser, blivit en helt kollegial fråga. Eftersom KTHs kollegiala strukturer är nedmonterade finns det ingenstans att diskutera vår klimatpåverkan kolleger emellan. Kanske kan det ändras nu när vi inför skolkollegier på KTH. Den är viktig inte bara eftersom vi släpper ut mycket utan också eftersom forskare bör kunna gå före i en omställning som vi vet är nödvändig. I vår studie såg vi att förebilder är väldigt viktiga. Och inte bara som människor man kan ta efter, utan också i ett negativt avseende: den som inte lever som den lär undergräver sitt budskap, och en dålig förebild kan bli ett tungt skäl för andra att också avstå från förändring.

Men det är inte lätt. Strukturerna för att ändra akademiskt resande finns inte riktigt. Det märkte jag själv när jag skulle åka till Krakow på konferens för ett år sedan ungefär. Det är krångligt, dyrt och långsamt att inte flyga. Och att det innebär att man också måste avstå eftersom det inte går att göra vissa saker som vi tidigare tyckte att vi kunde, som att resa långt men vara borta kort. Det kommer att påverka meriteringssystem och möten och vi kommer att behöva ompröva mycket när den expansion av mobilitet som vi sett de senaste decennierna istället ska bytas mot annat. Det är inte säkert att detta kan göras utan konflikt. Hur ska vi fördela resursen mobilitet mellan kolleger? Vem ska få resa? Jag skrev en krönika om det i STs tidning Publikt om det. Det kommer att bli ett spännande decennium.

Kategorier:allmänt, flyg, klimat, miljö

Kontrollerar du vädret så kontrollerar du världen

28 oktober 2009 1 kommentar

Det har verkligen varit grått och trist den sista tiden. Och när jag var på konferens i Pittsburgh i USA i förrförra veckan öste det ner varje dag. Inte förrän sista dagen klarnade det upp och man kunde få någon riktig bild av staden och dess omgivningar, till arrangörernas stora förtret. Önskemål om vädret har vi nog alla haft någon gång, vare sig det nu gäller mer sol eller mer regn. Förmodligen överväger det första önskemålet i vår del av världen, men det beror nog framför allt på att vädret inte har någon ekonomisk betydelse för de flesta av oss, nu när det är så få som ägnar sig åt jordbruk. Annat är det i länder där vädret kan vara skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Både torka och översvämningar drabbar jordens befolkning hårt och hårdast slår det mot fattiga länder som har begränsade tekniska och ekonomiska resurser.

Men vädret är förstås betydelsefullt även i mer bemedlade länder, som exempelvis USA. I måndags gav vetenskapshistorikern Kristine Harper ett fascinerande seminarium på KTH där hon berättade om väderkontroll och molnsådd. I det stora landet i väster fanns det under 1960-talet långt gångna planer på att försöka tömma molnen på nederbörd när, var och i vilken omfattning man behövde. Projektet kallades Skywater och drevs av Department of Interior. I sin mest elaborerade form var planen ett helt automatiserat system. Sensorer i dammar och för att mäta grundvattennivå skulle kunna avgöra när det behövdes vatten. Genom satelliter och väderballonger skulle man kunna identifiera lämpliga moln som sedan skulle kunna beskjutas med silverjodid som fick molnen att släppa ifrån sig rätt mängd nederbörd.

Skywater var följaktligen ett civilt projekt, men det hade sina militära föregångare i projekt finansierade av Office for Naval Research. Den amerikanske militären trodde att Sovjetunionen kunde kontrollera vädret och ansåg att det var en kunskap de inte fick vara ensamma om. Delvis var detta kopplat till framväxten av meteorologin som vetenskap i USA. Att kunna förutsäga vädret var centralt ur ett militärt perspektiv och på önskelistan var steget mellan förutsägelse och kontroll inte så stort. Och i kontexten av det framväxande kalla kriget fanns det också stora resurser för de vetenskaper som kunde bidra till amerikanskt övertag (ett ämne som ytterligare berördes av Ronald Doel som presenterade vid samma seminarium).

Per Högselius påpekade under diskussionen att projektet Skywater är ett exempel på en megalomani som vi ofta förknippar med det gamla Sovjetunionen där man byggde gigantiska stålverk, enorma kanaler och till och med försökte dra om riktningen på sina floder. Att tänka sig att man inom tio år skulle kunna tömma de moln som passerade över den amerikanska kontinenten på 90 % av dess fuktighet är verkligen megalomaniskt.

Så långt kom man inte. Man kunde emellertid en hel del om hur man styr nederbörden från moln, även om olika professionella grupper inte har bedömt framgången på samma sätt (man kan ju inte veta hur mycket det hade regnat ändå). Och tekniken används även i dag. (Se denna elaborerade artikel i Wikipedia.) Vi minns alla hur de kinesiska arrangörerna av OS i Beijing lovade att det inte skulle regna under invigningen. Kina är förmodligen ett av de länder som mer systematiskt ägnar sig åt att kontrollera nederbörden i sitt stora rike. Men det görs även i Nordamerika där exempelvis försäkringsbolagen betalar för att tömma moln på nederbörd om de riskerar att bli hagel och därmed förstöra stora skördar. I vilken utsträckning vädret kontrolleras i dag är svårt att bedöma, men den framväxande medvetenheten om att en kraftig omfördelning av vattentillgången kan få stora ekologiska konsekvenser har inneburit en större försiktighet, menade Harper. Och av Skywater blev i alla fall inget.