Hem > allmänt > Uppdatering hemarbete

Uppdatering hemarbete

14 december 2020

Min artikel i somras om det digitala distansarbetet ledde till tre publicerade intervjuer, Syre, Läraren, och Meetings International. Det känns som om höstens diskussioner ytterligare har komplicerat frågan, vilket jag tror är bra. Själv är jag numera utled på zoom-möten. Jag är inte säker på att det är vad som kallas för zoom-fatigue för det spelar ingen roll hur långa mötena är eller hur ofta det är paus. Min frustration handlar om allt som inte går att göra i zoom.

Jag tänker framför allt på att skärmen inte förmår förmedla saker som jag i normala fall tar för givet i interaktionen med människor. Att jag inte kan se dem i ögonen och jag dem är en första sak. Men jag kan heller inte förstå och känna om de är närvarande, alltså mer än kroppsligen. Härvarande tror jag att Bodil Jönsson brukar säga, men ordet fungerar inte så bra för just distansmöten… Men även om de är närvarande så är det svårt att läsa mina medmänniskor, särskilt om de är fler. I ett seminarierum eller en föreläsningssal kan jag numera, i vanliga fall, få en ganska bra uppfattning av min publik genom att se, höra och förnimma den. Det är en färdighet som jag övat upp under en mycket lång tid. Men i zoom hör jag inga hummanden, ser inte om människor lutar sig fram lite för att inte missa något, nickar en aning. Skärmen mellan mig och dem klipper av en rad kommunikativa trådar. Det blir stumt. Och jag blir själv tunn och utsträckt. Jag är beroende av den återkoppling som i stor utsträckning uteblir.

Det är lite lättare med människor man känner väl, men inte ens med riktigt nära kollegor fungerar zoom lika bra. Det är för långsamt. Man kan inte sticka in en liten replik under pågående utläggning för att exemplifiera. Man kan inte lätt påkalla ordförandes uppmärksamhet. Viftar du i ett vanligt rum så märks det; i zoom kan någon ha inställningar som gör att den inte ens har möjlighet att se mina vevande armar. Kommunikationen i zoom är sekventiell. Flera saker kan inte pågå inflätat i varandra eftersom tekniken inte klarar det. Det är helt hopplöst för kreativitet och brainstorm där ordet flyger runt i rummet och någon flyger upp för att skriva på tavlan.

Undantaget är chatten. Men den är så koncentrationskrävande att den riskerar att ta fokus helt. Den som har föreläst i en grupp där det samtidigt pågår en diskussion i chatten vet vad jag talar om. Det är som studenter som viskar med varandra, med den skillnaden att alla som vill kan höra. Eller läsa då. Istället för att lyssna på mig. Få människor klarar av att lyssna samtidigt som de skriver något annat.

Men värst är förstås att allt ”mellan” försvinner. Det som är före mötet, när man hämtar kaffe, gör en paus. I vanliga fall är den tiden inte ”bara” social utan har en helt central funktion för interaktionen människor emellan. Man kan försäkra sig om att en viss person förstod vad man menade, utanför protokollet. Eller be om ursäkt för en klumpig formulering. Man kan följa upp och utveckla. Skratta tillsammans.

Jag tycker att det är jättebra med digitala verktyg för en massa saker och har verkligen vant mig vid många och är helt beroende av andra. Men jag saknar mina medmänniskor och ser fram emot att få träffa dem snart.

Kategorier:allmänt
  1. Sverker
    15 december 2020 kl. 4:18 e m

    Jag känner igen mig. Mycket går förlorat.
    Det blir svårt att uppleva bekräftelse. Det i sin tur påverkar självförtroendet negativt. De flesta blir sämre talare och torftigare som medmänniskor.

  1. No trackbacks yet.
Kommentarer är stängda.
%d bloggare gillar detta: