Först hade vi faktaböckerna, de som populariserade vetenskapen och förklarade hur det står till med jorden och klimatet. Sedan fick vi undergångsböckerna, inte sällan i romanform, eller personligt skrivna. Men nu kommer också böckerna som ger oss hopp, inte nödvändigtvis genom att göra långa listor på vad som faktiskt görs och som lätt försvinner bland rapporter om hur illa ställt det är, utan genom att visa på människans förmåga till handling och samling.
I Dagens Nyheter i dag recenserar jag en sådan bok: Not too late: Changing the climate story from despair to possibility (Haymarket Books, Chicago Illinois, 232 sidor), redigerad av Rebecca Solnit och Thelma Young Lutunatabua. Det är en hoppfull bok, i princip befriad från det flåshurtiga, optimistiska, verklighetsfrånvända. Det är en bok som stärker och som jag kan rekommendera.
Och jag tycker mig se att det kommer flera böcker av denna typ nu, böcker som de som redan ägnat klimat- och miljöfrågan stor tanke kan behöva, men kanske också de som först nu inser allvaret.
Ett ytterligare exempel är Andreas Holmbergs bok som också är nyutkommen. Holmberg är biskop i Stockholms stift och hans bok heter Gud såg att det var gott: Att vara människa och kyrka i klimatnödens tid (Verbum, 118 sidor). Även i Holmbergs bok finns hopp, men han erbjuder också – precis som Solnit och Lutunatabua – annat. Boken slår ett slag för kyrkans roll i klimatomställningen och erbjuder sju ”nycklar till omvändelse”. Man skulle kunna säga att det är grundläggande råd om livet, applicerade i en tid när vi måste lära oss att tänka nytt.
Holmbergs nycklar är i tur och ordning att ta våra tunga känslor på allvar, att vara förundrade, att känna tacksamhet, att vara tillsammans, att älska, att fantisera om det goda livet och slutligen att vila. Det sista är inte minst viktigt och något som jag själv inte riktigt har tänkt på tidigare. Vi måste också vila.
Jag tolkar det som ett motstånd mot den tid vi lever i, vi i västvärlden, med våra vanor, som har så stor skuld i utsläppen. Det är ett motstånd mot hastighet och acceleration, mot effektivitet och optimering. Själv vänder jag mig ofta till handarbetets långsamhet och handens arbete när jag vill komma ur hetsen. Men jag betraktar det också lite som en motståndshandling. Kanske är vila också det, ett sorts ultimat motstånd, en icke-handling. Det behöver inte betyda att ingenting sker när vi vilar. Vilan är inte tom.
Sist men inte minst vill jag nämna en bok som inte är ny utan gammal, men som kommit i en ny och reviderad utgåva: Joanna Macy och Chris Johnstone, Active hope: How to face the mess we’re in with unexpected resilience and creative power (New World Library, 272 sidor, 2012, 2022). Jag kan inte hela historien om Macy, men redan på 1980-talet skrev hon om utmaningarna med att leva i en tid som tycktes gå mot undergången. Då gällde det ett kärnvapenkrig.
Jag har inte läst färdigt Macy än, och jag ser fram emot att lägga hennes råd bredvid dem från Solnit och Lutunatabua och Holmberg.
Nina Wormbs 