Arkiv

Archive for the ‘utbildning’ Category

Fackidiot eller dilettant?

21 april 2010 Kommentering av

Pro et Contra är ett debattforum som funnits på KTH en tid och där tanken är att lyfta fram aktuella frågor till publik debatt. Nästa seminarium äger rum 15-17 den 28 april och jag moderator. Idén fick jag i höstas när jag läste boken På spaning efter teknisk bildning som var en antologi med forskare från Göteborg, bland annat Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också deltar i seminariets panel. Ytterligare deltagare är Sören Östlund och Jan Gulliksen, båda från KTH. Ämnet är ingenjörsutbildningens bredd och djup, vilket är en ständig fråga för en konverterad humanist (?) på en teknisk högskola. Läs gärna mer på hemsidan. Du är hjärtligt välkommen på seminariet.

Kategorier:utbildning

Vem vill leva i kunskapssamhället

10 mars 2010 Kommentering av

Häromdagen frågade ett av mina barn när jag hade lämnat på skolan och skulle iväg till bussen: ”Mamma, vad jobbar du med egentligen?” Det var inte bara dotterns ögon som var riktade mot mig utan även en klasskompis vilket fick mig att misstänka att frågan egentligen kom därifrån och att dottern inte riktigt kunde ge något bra svar. ”Jag forskar och undervisar”, svarade jag, trygg i att barn numera vet att forska är att ta reda på saker. (Även min sexåring forskar…)

Jag valde att svara med två verb istället för som jag brukar, med två substantiv: jag är forskare och lärare. Skälet var ett utbyte med en god vän några dagar tidigare som rörde just relationen mellan vad vi är och vad vi gör. Han menade att en fokusering på aktivitet var mindre undflyende, mer konkret, inte så pretentiös, om jag förstod honom rätt. Vad vi har för utbildning, eller vad vi är, är inte det centrala. Det är vad vi gör som definierar oss, det är det som är det viktiga. På sätt och vis håller jag med honom. Samtidigt har jag haft lättare att säga att jag är forskare och lärare och jag har så småningom börjar förstå vad det kan bero på.

Befattningen (eller anställningsformen!) forskare förutsätter en rad verb, eller aktiviteter, som i sin heterogenitet speglar det jag gör. Att forska är bara en del av det. Nu vet jag – och har vetat länge – att i forskningen ingår inte bara att sitta på arkiv, läsa böcker och skriva. Man måste också till exempel identifiera arkiv och böcker, gå på nitar och börja om, läsa andras arbete och kommentera, söka nya forskningsmedel, gå på seminarier och kommunicera med folk – allt saker som kanske inte avspeglar sig i en enda textrad för en artikel. Men som man gör som forskare. Trots det svarade jag ”Ja, faktiskt” när en kollega i förra veckan ringde och frågade: ”Sitter du hemma och forskar?” Spänningen mellan verbet och substantivet har varit stor för mig och den blir än större. (I dag har jag varit på brandskyddsutbildning, undrar i vilken egenskap.)

Lite perspektiv på det vi gör och det vi är ger Ylva Hasselbergs debattbok Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden som kom förra året på Gidlunds förlag. I åtta essäer skrivna under ungefär lika många år behandlar hon den pågående förändringen av den högre utbildningen och forskningen som hon ser omkring sig och som hon har studerat . Det är egentligen ingen uppbygglig bok för Hasselberg är tämligen bekymrad över refeodaliseringen av forskningen, deprofessionaliseringen, det terapeutiska förhållandet till studenterna, att med kvantitativa mått försöka mäta kvalitet och hur tilldelningen av pengar styr våra forskningsfrågor och de akademiska strukturerna.

Jag tror att hon har rätt i så mycket och det är lätt att bli lite nedslagen, men Hasselbergs ton är snarare kamplysten vilket faktiskt är uppbyggligt. (Här finns en intervju i senaste Universitetsläraren, och en recension i UNT, båda av Marie-Louise Samuelsson.) Och för mig blir det nästan emanciperande. En kritisk diskussion av de strukturella och ideologiska förändringarna gör det lättare för mig att förstå vad jag själv håller på med. Och i förlängningen påverkar det faktiskt min arbetssituation och ambition. Jag tror inte att det var Hasselbergs intention, men det är ett gott resultat, parallellt med det primära bidraget till den offentliga debatten som Hasselberg ger och, det är jag övertygad om, kommer att fortsätta ge.

Och precis som Hasselberg noterar i en bisats i essän Akademins nätverk (s 32), är inte heller jag riktigt bekväm med att min sexåring också ”forskar”. Visst är det individuella faktainsamlandet nog så tilltalande som pedagogik, men lite mer än att ta reda på hur många lejon som lever i en flock kanske ändå ska krävas innan vi sätter den etiketten på aktiviteten, brandskyddsutbildning inte inkluderad.

Historien består av män och det ordnar sig inte

22 februari 2010 Kommentering av

I lördags överlämnade Ann-Sofie Ohlander sin analys av svenska läromedel i historia. Det är den första rapporten som Delegationen för jämställdhet i skolan tar fram och resultatet är bedövande. På varje namngiven kvinna går det 15 män. ”I vissa av böckerna förmedlas bilden av de historiska epokerna som en värld där det knappast verkar ha förekommit kvinnor över huvud taget.” sägs det i pressmeddelandet.

DN Debatt gav också Ohlander och Ebba Witt-Brattström utrymme på lördagen för att diskutera resultaten, vilket gläder mig eftersom den här typen av forskarrapporter annars lätt försvinner i bruset. Det är otroligt viktigt att dessa förhållanden dokumenteras och kvantifieras. Sen måste vi förstås gå vidare och som Ohlander och Will-Brattström fråga oss vad det får för konsekvenser att halva befolkningen är osynlig. Läs också Pia Höök, som har flera inlägg på samma tema.

Kategorier:utbildning

Vem vill bli ingenjör

18 februari 2010 2 kommentarer

Enligt en undersökning som Kairos Futures låtit göra verkar ingenjörsyrket plötsligt vara drömjobbet. I sin ledare över ämnet skriver Ny Tekniks chefredaktör att bland dessa ingenjörsjobb är det en tjänst på Google som lockar mest:

Ett jobb på högkvarteret i Mountain View är som en månlandning för karriären. Ära, berömmelse och beundran. Ett kvitto på att du är smart och framgångsrik.

För dem som arbetar med att rekrytera gymnasieelever till de högskolorna är detta förstås oerhört intressant. Vad är det med Google som är så lockande att det framstår som krönet på en ingenjörskarriär? Och hur ska man få niondeklassarna att faktiskt välja naturvetenskapligt program för att sedan gå vidare till en teknisk högskola eller liknande? Teknikdelegationen (som jag tidigare skrivit om i ett inlägg om ingenjörsbristen) har i uppdrag att fundera på sådana saker och snart får vi se om deras skiftande ansträngningar gjort några avtryck i ungdomarnas val av gymnasieprogram. Och så småningom kanske vi kan se en förändring även på högskolorna, men kausaliteten är förstås svår att fastställa.

Det kan finnas många skäl till att man väljer en ingenjörsutbildning framför andra, och lika många skäl till vilka val man gör efter examen. Det vet jag. Jag är civilingenjör från teknisk fysik, men jag har aldrig haft vad många skulle kalla ett riktigt ingenjörsjobb. Jag arbetar med teknik hela tiden, men jag löser inte en enda integral. Det gäller å andra sidan för de flesta av mina kurskamrater, som dock har ”riktiga ingenjörsjobb”.

Att bilden av vad en ingenjör är och gör är så suddig i kanterna är både en tillgång och ett problem för de som ska rekrytera ungdomar till högre teknisk utbildning. Å ena sidan vill man få dessa presumtiva ingenjörer att inse att en ingenjörsutbildning öppnar för en rad mycket skiftande och stimulerande yrkesval. Å andra sidan vill  man förändra den förhärskande klassiska bilden av ingenjören som Planertz, mannen i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, underbart tolkad av Gunnar Björnstrand i filmen från 1950. Det är en grannlaga uppgift.

Vad som stökar till det är förstås att man inte behöver vara ingenjör för att få månlanda i Mountain View. En av Sveriges mest anlitade föredragshållare om informationssamhället, dess orsaker och konsekvenser, i en rad olika dimensioner, medlem i regeringens IT-råd etc, lämnar snart sitt arbete på Stockholms Handelskammare för att arbeta med public policy för Google, i Mountain View. Och han är jurist. Det finns olika vägar att gå.

En väg som jag definitivt inte tror på är den leksakstillverkaren Mattel skisserat med sin senaste Barbiemodell. Hon är helt enkelt dataingenjör och framröstad av ”consumers around the world”, även om ryktet säger att det funnits röstningskampanjer i grupper som knappast består av dem som betraktas som målgrupp. Men hon är förstås först och främst Barbie. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter att ha läst Ny Tekniks kommentar lutar jag emellertid åt det senare. Jag hoppas den är ironisk men tror tyvärr inte det. På den avslutande frågan om vem som inte vill vara ”geek chic” med rosa dator och åtsittande topp blir mitt svar: inte jag i alla fall.

Uppdatering: Även DN har publicerat den märkligt oreflekterade kommentaren ovan.

Kategorier:ingenjörer, utbildning

Ingenjörsbrist eller intressebrist

29 maj 2009 1 kommentar

Det saknas ingenjörer samtidigt som det är i händerna på denna yrkesgrupp som framtiden ligger. Ja, så kan man sammanfatta en del av den diskussion som nu förs i organ som exempelvis IVA-aktuellt och på Teknikdelegationens hemsida. ”Ingenjörer är vårt moderna samhälles ryggrad och det är mycket viktigt att vi lockar duktiga ungdomar till den yrkesbanan” skriver därtill Christer Fuglesang i sitt senaste nyhetsbrev (som egentligen är en lista på vilka symboler han ska ta med sig på sin nästa rymdfärd – en mycket intressant lista med motiveringar).

Ofta gäller det att sälja in teknik och naturvetenskap till framför allt flickor, men i högre utsträckning även till pojkar. Man vill försöka förklara vad det egentligen handlar om för att de ska bli intresserade och komma och studera och så småningom bli ingenjörer och börja arbeta i det svenska näringslivet. Eller i industrin, som vi sa förr i världen. KTH drar sitt strå till stacken och lanserade tidigare i våras KTH på insidan vars slututställning invigdes i dag. Namnet leder förstås tanken till hippa tillställningar som Bergs eller kanske framför allt Konstfacks utställningar och invigningstalare var ingen mindre än… Alex Schulman.

Jag tror att det är viktigt att i den allmänna debatten problematisera vad teknik och vetenskap egentligen är eftersom många föreställningar som finns inte alls reflekterar verkligheten. Vetenskapens världsomstörtande anspråk är det nog inte många vetenskapsmän och – kvinnor som kan identifiera sig med i sin dagliga verksamhet. Och den innovations- och entreprenörsinriktade synen på teknik är förmodligen på samma sätt avlägsen för den tekniker som sysslar med förbättringar av teknik i små steg i taget. Projekten i KTH på insidan är väl valda ur det perspektivet.

Samtidigt tror jag också att själva ingenjörsutbildningen måste förändras, inte bara diskussionen om teknik och vetenskap. En större kunskap om teknik och vetenskap i en samhällelig kontext – för det är bara där den kan förändra – är viktigt för ingenjörernas förståelse av sitt eget uppdrag. Och det är också min övertygelse att vi genom en utbildning som förmedlar en sådan kunskap kan få andra ingenjörer än de vi har i dag, ingenjörer med större intresse för samband och beroenden. Lika viktig som förståelsen för ingenjörens samhälleliga roll är ingenjörsutbildningens struktur. De olika kurserna ska vara kopplade så att deras funktion framgår tydligt för teknologen. Så är det inte alltid i dag, men det pågår arbete för att förändra ingenjörsutbildningen på våra tekniska högskolor, och det är ett viktigt arbete som förtjänar både pengar och uppmuntran.

Det finns följaktligen mycket att göra för att råda bot på ingenjörsbristen. Och visst har initiativ som Teknikdelegationen en viktig funktion. Men jag blir också lite orolig för att det handlar mer om yta än om djup. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag kan inte annat än studsa inför det faktum att man har illustrerat hemsidan med en bild där Einsteins ikoniska formel E = m c2 är fel. Det stora ”E”t är utbytt mot ett litet ”e” vilket gör formeln till nonsens. (Jag påtalade detta för delegationens kansli för ett par månader sedan, men utan resultat.) Det är som om Svenska Akademins hemsida skulle ha stavfel i rubriken – det skulle liksom urholka förtroendet något.

Fast det skulle ju aldrig hända. Och hände det skulle det åtgärdas omedelbart. När det gäller det naturvetenskapliga språket är det fortfarande exklusivt. Till och med en av 1900-talets främsta vetenskapliga upptäckter kan felstavas utan att någon höjer på ögonbrynen. Det kanske är det som är problemet. Teknik och vetenskap, språket och kunskapsformerna, ses fortfarande som isolerade verksamheter av litet allmänt intresse, och det är det betydligt svårare att ändra på.