Kategori: framtidsvisioner

Sociala medier, det privata och hur vi väljer

Sveriges Radio P1 har just nu en serie program under rubriken På nätet. Det ska bli fem inslag totalt och hittills har man behandlat nakenhet eller transparens på nätet samt bloggning, som visade sig överlappa varandra. Intressantast i det första programmet var ändå diskussionen om var gränsen för det privata går, en diskussion som anknyter till Merete Mazzarellas understreckare häromdagen (som jag kommenterade här).

Det sägs ofta att man ska vara personlig men inte privat, men vad som ska betecknas som privat är förstås subjektivt, som Cissi Wallin påpekade. Fast kanske inte bara tänker jag. Förskjutningen av det privatas gräns är väl ändå en kollektiv process, historiskt och, i alla fall delvis, lokalt beroende.

Joakim Jardenbergs kalender på nätet fick tjäna som exempel på transparens. Jag kan inte annat än blekna över möjligheten att min kalender en dag skulle vara öppen för alla och envar. Det tog mig ungefär ett år att bestämma mig för att blogga och jag har helt valt bort Facebook och liknande. Att folk skulle veta vad jag ska göra torsdag förmiddag känns främmande och rätt läskigt. Men som Jardenberg påpekar i ett mail så kan jag ju inte veta innan jag har provat. Det är förstås helt sant. Jag kan inte veta om MySpace är min grej om jag aldrig testat. Men det gäller ju å andra sidan alla saker. Vi kan inte veta innan. Vi kan bara tro. Och det är ju så vi överlever eftersom vi inte kan prova allt. Genom våra föreställningar och fördomar väljer vi och väljer bort nätverk, filmer, böcker, maträtter, konferenser etc. Och dessa val styrs i hög grad av vilka val vår omgivning redan har gjort. Om Facebook var något mina arbetskamrater eller mina vänner använde så skulle jag nog också prova. Men eftersom det inte är så, väljer jag istället att pröva en nybörjarkurs i fiolspel.

Genom Gustav hittar jag The End of Cyberspace av Alex Soojung-Kim Pang och ett inlägg om tekniken och ensamheten. Nya kommunikationsformer har gjort att yngre människor inte längre vet vad det är att vara ensam, och följaktligen inte heller vad det kan ge. Det är en lysande kommentar till sanningen man vet vad man har men inte vad man får.

Integritet och informationssamhälle

Integriteten är på allas läppar och det är den nya tekniken som gör den så intressant. SvD Under strecket har tre dagar i följd haft artiklar om informationssamhället och integriteten under rubriken Digitala spår. Först ut var André Jansson som recenserade boken iSpy av amerikanen Mark Andrejevics. I fokus  är den ”mjuka” övervakning som vi själva utsätter oss för genom vår konsumtion. ”Övervakning har […] blivit en integrerad del av mediekonsumtionen som sådan. Oavsett om människor använder mobiltelefon eller shoppar online genereras data som positionerar individen i det sociala och/eller geografiska landskapet.” Återigen poppar konsumtion upp som en central aspekt av vår tid. Begreppet konsumtionssamhället har tidigare haft en tydlig politisk klang och använts som en kritik mot en framväxande ordning, på samma sätt som kommersialismen tidigare. Men mer och mer tycks nu fokus flyttas till att verkligen studera vad den konsumerande människan är för något. Konsumtionsforskningen är inte ny, men den griper nu kring sig på ett för mig nytt och fruktbart sätt.

En intressant fråga, som Jansson ställer men bara antydningsvis besvarar, är varför den ”mjuka” övervakningen inte orsakar samma stormar som den statligt sanktionerade. Kanske beror det på att det är svårare att identifiera förövaren, som Jansson skriver. Det är en flerhövdad hydra, med sin legitimitet i långa avtal som vi pliktskyldigast skummar men inte förstår. Ett annat svar är att signalspaning sög upp energin och blev den symbolfråga som helt tycks kunna dominera ett offentligt samtal. Möjligen har det också med vanlig medielogik att göra, men jag är inte säker. Jag tror att löpsedlar om den ”mjuka” övervakningen skulle sälja nog så bra.

Merete Mazzarellas perspektiv, i den andra artikeln, är förändringen av det privata. Genom recensionen av Wolfgang Sofskys bok Privacy: A Manifesto historiserar Mazzarella det privata och komplicerar därmed en diskussion som ibland blir alldeles för platt. Hon menar att vi måste ge av det privata, men att vi också blir bättre på att skilja på vad som förväntas i den nya gåvoekonomin och vad vi faktiskt kan, och kanske bör, behålla för oss själva. (Att bloggen, som ju är en teknik fri att nyttjas som man vill,  sedan fick åka med i uppräkningen av exempel på privatlivsutlämning må vara Mazzarella förlåtet. Samtidigt har hon kanske en poäng grundad i erfarenhet av hur denna teknik har använts, vilket får mig att reflexivt undra om jag ska ta bort sidan om bakning på min egen blogg…)

I den tredje artikeln diskuteras Steve Manns idéer om övervakning underifrån, det vill säga allas övervakning av alla. Mann verkar förespråka kapprustningsalternativet: om de har vapnet så måste vi också ha det; en sorts övervakningens terrorbalans. Enligt Olof Mathé  menar Mann att samhället är ”så genomsyrat av teknik att det är illusoriskt att tro att vi fortfarande har ett privatliv” och lösningen är alltså mer övervakning. För mig känns detta inte bara som ett cirkelresonemang men också gravt ohistoriskt. Vi har haft totalitära övervakningsstater tidigare, utan den teknik vi har i dag. Jag kan inte se att tekniken i sig skulle vara tvingande här. Visst möjliggör tekniken saker, men än så länge är det vi som bestämmer hur den ska användas.

Gemensamt för alla tre inläggen är att teknikförändringar utgör en fond mot vilken integriteten diskuteras. I tre essäer försöker Nicklas Lundblad, nyligen begåvad med Guldmusen, att istället koppla loss integritetsdiskussionen från informationssamhället och dess teknik, och föra en friare, filosofisk diskussion om integritet, identitet och samhälle. Det är inte helt lätt visar det sig, men uppfriskande. I första inlägget vill Lundblad undersöka integriteten genom att via några specifika exempel studera vad som händer när vi förlorar den. Det andra inlägget ligger nära Mazzarellas resonemang om det privatas gräns. I det tredje, slutligen (?), lägger han ett samhällsperspektiv på integriteten. Här får Lundblad möjlighet att diskutera både transparens och glömska i relation till överordnade samhälleliga mål som tillväxt och utveckling, två perspektiv han berört tidigare. Det är både tänkvärt och läsvärt.

Kärnkraft: gårdagens hopp

Centerns omsvängning i kärnkraftsfrågan har fått många att förundras och fundera. En stor del av inläggen hanterar detta som en politisk sak och analyserar det taktiska i överenskommelse. Men det finns också de som vill återgå till vad som borde vara kärnfrågan, kärnkraften som energiteknik. Denna teknik följer en ganska vanlig utvecklingsbana. Det råder stor osäkerhet i början, men med investeringar, utveckling och användning – allt som tar tid – når tekniken en viss institutionell stabilitet. Den byggs in i större system och kan bli svår att ändra eller ta bort. Förändring kräver starka ekonomiska, politiska eller ideologiska incitament.

Vad som framför allt skiljer ut kärnkraften från annan storskalig teknik är att den är farlig och att den varit världsbildsbildande, för att tänja ett begrepp från Svante Beckman. Vissa tekniker har haft den kraften, att de förmått stimulera vår fantasi så att vi tänkt oss att världen ska förändras med dem. Järnvägen är ett annat exempel, och IT det senaste.

Men den tid när en teknik kan skapa världsbilder sammanfaller sällan med den tid när tekniken är väl utvecklad, eller mogen. Det är alltid, vågar jag påstå, lång tid mellan dessa två perioder. När Sverker Sörlin i DN häromdagen under rubriken Gårdagens industri skrev att

”Denna tekniks höjdpunkt inföll redan på 1950-talet, med Eisenhowers Atoms for Peace och Buckminster Fullers visioner av evigt gröna städer under ostkupeglas.”

är det höjdpunkten för den världsbildsbildande förmågan han tänker på. Inte den för själva kraftverken som förmår producera mer och mer energi och håller längre och längre. Att det skett en förändring i den förmågan visar inte minst den svenska utvecklingen som ju hamnat i ett sorts moment 22. Folkomröstningen innebar att de reaktorer som fanns skulle få verka under sin ”tekniska livslängd”. År 1980 ansågs de svenska kärnkraftsverken ha en ”teknisk livslängd” på 25 år, men genom underhåll som syftat till att bevara säkerheten så har livslängden ökat till närmare 40 år.

Och när en teknik nått en viss utveckling så ökar också investeringarna i den och användningen av den. En snabb titt på IAEAs hemsida med information om kraftverk världen över visar också att det är långt fler som tas i bruk än som stängs ner. Inte mindre än tio kraftverk började byggas förra året, sex i Kina, två i Ryssland och två i Korea. Trenden är tydlig. Det är i Ryssland och Asien som de nya kraftverken byggs och i Väst som de stängs, med Frankrike som undantag. (Bland de som stängts på senare år märks till exempel Barsebäck 2 och Ignalina 1.)

Därför är Sörlins beteckning gårdagens industri mer en önskan än en beskrivning. Investeringsnivåerna och användningen av kärnkraften visar att den tillhör dagens industri. Det har inget att göra med kärnkraftens faror eller förtjänster, ingenting med dess aura eller brist på modernitet, utan bara med investeringarna och användning.

Varför vill jag göra denna åtskillnad? Jo, för att jag tror att det är en viktig insikt när man vill försöka förändra vår energistruktur. Det finns mycket starka krafter som vill bevara kärnkraften därför att enorma kapital är låsta i tekniken. Kärnkraften är, tyvärr, dagens industri, och gårdagens hopp. Sol, vind, vatten och bio är dagens hopp, och morgondagens industri.

Det sägs ju att man ska leva i nuet, men i det här frågan längtar jag efter i morgon.

Harry Schein och tekniken

”Tekniken kan ge samhället vad samhället behöver. Men samhället har alltid haft det svårt att artikulera sina behov.” (s. 76)

Jag har fått anledning att återbesöka en bok som Harry Schein skrev 1972. Inför en ny mediapolitik: Kabeltelevision – bildskval eller kommunikation heter den och var svaret på ett uppdrag av dåvarande utbildningsdepartementet. Citatet klyver verkligheten i samhälle och teknik, såsom vi ofta gör, för att det är enklare. Men Schein tycks ha haft en utvecklad förståelse för teknikens samspel med sin omgivning. Och han verkar ha varit oerhört visionär i vissa delar. Senare i boken talar han om utopister som förutser en framtid med bredbandsnät, där alla talar med alla och där ”var och en är producent och konsument” (s. 121). Att det sentida informationssamhället haft sina tidiga profeter är inte nytt, men att se detta i Scheins språkdräkt och i en redogörelse av det här slaget är ändå fascinerande och något förvånande.

Tanken är att detta så småningom ska bli en artikel om 1970- och det tidiga 1980-talets teknikförändringar på mediaområdet, med Schein både som lins och studieobjekt. Han var onekligen centralt placerad. I kulissen säger kanske vissa, men likväl mycket nära scenen.