Kan man beställa forskning?

02 december 2019 Kommentering av

I fredags deltog jag i ett frukostmöte som forskningsrådet Formas arrangerade. Titeln var Kan man beställa forskning? och handlade om hur vi ska organisera forskning för en hållbar framtid. Nedan finns mitt inlägg.

 

Det raka och enkla svaret på frågan Kan man beställa forskning? är förstås: Javisst! Det sker ju redan som introduktionen antyder. En viktigare fråga är väl om man kan beställa BRA forskning. Och om man kan beställa den forskning som man behöver. Just de där två sista orden utvecklas i Formas inbjudan till i dag. Den forskning man behöver och som Formas är intresserad av är den som bidrar till omställningen till en hållbar värld. Det är forskning som vi betraktar som nyttig, användbar.

Jag vill börja där i denna grundförutsättning: att forskningen ska lösa samhällsutmaningarna. Utgångspunkten är kanske inte så konstig, vare sig just i dag eller för Formas. Men det är ändå värt att notera att det är en förutsättning som inte alltid har varit för handen, att se forskningen som ett sätt att förändra och bidra till samhällsutvecklingen. Eller till och med lösa samhällsutmaningarna som det står i inbjudan till i dag.

Idén om forskningens nytta hänger samman med föreställningar om relationen mellan forskning och samhällelig förändring, till exempel i form av ny teknik och nya industrier. Ibland kallar vi det för den linjära modellen och den fick framför allt fäste efter andra världskriget. Den är sedan länge kritiserad av forskare och relationen mellan vetenskap och teknik är allt annat än linjär. Ändå har modellen fått så starkt populärt och politiskt fäste att när jag frågar de teknologer jag undervisar i teknik- och vetenskapshistoria hur de vill definiera teknik så säger majoriteten att teknik är tillämpad vetenskap.

I dag är det Black Friday och samtidigt äger en global klimatstrejk rum. Det är väl den fjärde som #FridaysForFuture anordnar och också anropar andra. Den första var i mars och så var det två i september i år. Budskapet hos denna historiskt fullständigt unika rörelse är slagkraftigt och klokt: stå enade bakom vetenskapen.

Men vetenskapen i sig kan inte ändra något. Inte heller kunskap innebär att något händer. Människor och samhällen måste agera för att något ska ske. Och det följer inte automatiskt på vetenskaplig kunskap.

Faktum är att vetenskap under delar av efterkrigstiden har använts för att handling icke ska ske, för att bevara status quo. I sin bok Merchants of Doubt från 2010 visar Naomi Oreskes och Erik Conway hur kraven på mer kunskap kunde skjuta upp handling på flera områden som rör miljö och hälsa. Relationen mellan rökning och lungcancer, mellan CFCer och ozonhål eller mellan växthusgaser och global uppvärmning är några exempel.

Om forskningen ska ha någon betydelse för samhällsförändringen måste resultaten tillämpas. Det låter kanske trivialt, men ibland verkar vi glömma det, trots att det är grunden för vårt samtal idag.

Hur denna tillämpning ska gå till kan göras till en vetenskaplig fråga. Men det kommer snart att bli nödvändigt tror jag, att förtydliga var gränsen för vetenskapen går och var ideologin och etiken börjar. Vi kan inte räkna fram vem som ska få använda vilka resurser, det är en värderingsfråga. Det finns forskning som kan hjälpa oss att tänka och resonera omkring resursfördelning, rättvisa, mänskliga bevekelsegrunder, vår sociala natur. Men många av de beslut som måste fattas är ideologiska.

Forskningens roll blir att visa på möjliga vägar och ge verktyg. Vilken väg ska man då ta? Finns det en spänning mellan de stora programmen med gemensam målbild och forskarinitierade projekt? Ett sätt är att titta på fördelar och nackdelar. Vi forskare värnar gärna forskningens frihet. Och jag är inte annorlunda. Inte minst i dag, när den akademiska friheten kringskärs till och med i Europeiska länder och det kollegiala inflytandet i Sverige begränsas, är det viktigt att slå vakt om forskningens frihet. Vi har också en del goda idéer. Samtidigt kan det vara svårt att ta hand om slutsatserna på ett mer systematiskt sätt. Bilden blir lätt fragmentarisk och splittrad.

Stora program med många aktörer kan å andra sidan kraftsamla som det heter. Men baksidan är att det kan bli alltför litet utrymme för motstridigheter och variation. Stora program kanske initialt kan ha en gemensam målbild, men forskning betyder ju ny kunskap som kan innebära att man måste ompröva och ställa nya frågor. Beredvilligheten att göra det är kanske inte lika stor hos alla typer av aktörer. Olika organisationer har olika rationaliteter.

Målkonflikterna kan också döljas genom stora kollaborativa forskningsprogram där samsyn och konsensus eftersträvas. Det kan vara begränsande. Kanske är det mycket bättre att målkonflikten artikuleras och erkänns som just en målkonflikt. Ett exempel nyligen är ett stort program om skogen finansierat av en annan aktör på miljöområdet. Jenny Andersson och Erik Westholm har kritiserat programmet av flera skäl, men en kritik handlar om hur arbetet med att hitta konsensus kring framtidens svenska skog resulterade i endast en väg framåt. Att det kunde röra sig om ett val mellan olika värden som skogen kunde härbärgera försvann. Det är inte säkert att detta hade uppnåtts med projekt initierade från forskare – målkonflikterna kanske ändå inte hade artikulerats – men kanske hade flera projekt givit större heterogenitet.

Själv är jag just nu inbegripen i ett stort H2020-projekt som heter Inventing a shared science diplomacy for Europe (InsSciDE). Som ni kanske förstår så menar jag att ordet ”shared” kan vara lite problematiskt. Vi är halvvägs igenom ett fyraårigt projekt där jag leder ett arbetspaket som bland annat undersöker vetenskapens roll inom miljödiplomati. Ju längre projektet går desto större behov ser jag av att understryka att varken diplomati eller vetenskap är neutrala verksamheter. Projektet blir en sorts hybrid med fristående arbetspaket parallellt med centrala och policynära uppdrag. Om EU-kommissionen till slut får vad de trodde att de beställde återstår att se. Jag hoppas att de ska få något som de inte visste att de kunde beställa.

Vilken väg är rätt att gå frågar vi oss. Jag tror att det finns flera vägar till en hållbar värld. De flesta är inte så raka som vi skulle önska. Och jag tror kanske inte att alla vägar bär till hållbarhet. Problemet är att det är svårt att veta det när man tar första steget. Därför tror jag att det allra viktigaste är att inte tänka sig att det är ett höghastighetståg vi kör utan att vi använder våra apostlahästar. Vägen kommer nämligen att se annorlunda ut lite längre fram. Omgivningen kommer att ändra sig. Vi kommer att behöva gå över obruten mark i varierande väderlek.

Låt oss i största möjliga utsträckning se till att vi har en beredskap för förändring.

 

 

Är det verkligen mitt ansvar?

08 juli 2019 Kommentering av

Jag hör och läser inte sällan de som menar att det är trams att tala om individens ansvar. De menar att det är kollektiva lösningar som behövs. En del menar också att lösningarna behövs någon annan stans än just här, eftersom ”andra” släpper ut så mycket mer. Jag har otroligt svårt att förstå att man inte kan göra två saker samtidigt. Det gör vi ju som privatpersoner hela tiden. Och politiker måste förstås driva flera frågor parallellt. Men i klimatfrågan är argumentet att individen inte har något ansvar för att det behövs annat märkligt seglivat. I dag läste jag en svensk EU-parlamentariker som verkar mena att de som föreslår att individen har ansvar är självförnekande offerkoftor utan verklighetsförankring.

Det är förstås politisk retorik, men den håller inte om man synar den i sömmarna. I dag publicerade jag en helsida i DN där jag diskuterar den skenbara motsättningen mellan individuell och kollektiv handling.

Kategorier:klimat

Multitasking är en bluff

03 februari 2019 Kommentering av
Kategorier:allmänt, medier, nya medier

Klimatsorg

14 januari 2019 Kommentering av

Det drabbade mig hårt i höstas. Det är väl så med grundläggande insikt och förståelse att det sker om och om igen. Tyvärr är klimatsorgen inte som den sorg vi människor vanligen ställs inför, när vi förlorar något eller någon. Det brukar vara en enstaka händelse, vi sörjer och med tiden går vi vidare; det följer en process med tydliga faser. Om vi ska ge sorgen över allt vi förlorar i antropocen plats kommer vi inte ha tid för annat än att sörja. Minst lika viktigt, kanske viktigare till och med, ställs vi dessutom inför sorgen över vad vi själva orsakat, och vad vi kommer behöva försaka i framtiden om vi ska styra rätt mot två grader.

I dag skriver jag en text i DN Kultur om klimatsorg.

Kategorier:allmänt

En lång sommar: Om energiomställningen

04 september 2018 Kommentering av

I förra veckan var jag på Energimyndigheten i Eskilstuna och gjorde ett anförande om tjugo års energiomställning. Det är nu publicerat i myndighetens nättidning Energivärlden som en krönika. Jag tar inledningen på en bok av Hans Ruin den äldre som utgångspunkt. Det är ett avsnitt som jag burit med mig sedan jag var ung och som har påverkat min syn på sommaren.

 

Kategorier:allmänt

Vi måste faktiskt moralisera

23 augusti 2018 Kommentering av

I dag skriver jag en text i DN om rädslan för att moralisera i klimatdebatten och slår ett slag för att vi faktiskt bör moralisera. Utgångspunkten är att klimatomställningen i grunden är en moralisk fråga eftersom den rör hur jordens resurser ska fördelas och moraliska diskussioner handlar om hur vi ska kunna vara goda människor. Dessa två måste kombineras och heller inte särskiljas från diskussionen om kollektiva lösningar, som också behövs.

Kategorier:allmänt

Från demokrati till AI

22 augusti 2018 Kommentering av

Under våren har jag varit gästforskare på Rachel Carson Centre for Environment and Society, LMU, München. Det var en fantastisk upplevelse och erfarenhet och jag fick väldigt mycket gjort. Jag åkte ner med en stor hög med gamla surdegar, om man nu kan stapla sådana, och fick tid och möjlighet att göra dem till bröd, om man ska fortsätta metaforiken. Många ska baka länge i ugnen, men de kommer i alla fall ut så småningom och kan tuggas av andra.

Svenska bidrag till rapporter eller antologier, grå litteratur i detta fall, är redan ute. Jag skrev ett bidrag till antologin Handbok för demokrater som jag kallade Rösta med fingrarna!. Boken fick ganska dålig kritik, men verkar sälja rätt bra och används inom studieförbund och folkbildningen. Ett annat bidrag var till en antologi från Institutet för mediestudier om Fejk, filter och faktaresistens. Slutligen har jag en text i Strategiska stiftelsens rapport om Livet med AI. Dessa två sista kan laddas ner direkt.

Kategorier:allmänt

Nyttan med rymden

15 november 2017 Kommentering av

Nu har Rymdstyrelsen gjort ytterligare en liten undervisningsfilm om rymden.

Kategorier:allmänt

Bryr sig inte akademiker och har vetenskapen problem?

11 november 2017 Kommentering av

Jag har just spenderat en vecka i Philadelphia bland akademiker framför allt från USA men också övriga världen. Jag har ägnat en hel del tid åt att fråga hur de hanterar den politiska situationen. Är det tystare och vad beror det på? Jag har förstås bara anekdotiska bevis, men dessa talar alla i samma riktning. Varenda en som jag har talat med är fortsatt arg, besviken, upprörd, orolig, frustrerad och kanske till och med deprimerad. En kvinna nämnde i en bisats att det var flera hon inte kände igen på konferensen eftersom de antingen har gått upp eller ner, beroende på hur de har hanterat sin depression efter valet. Samtidigt tycks en trötthet ha spridit sig. En kontinuerlig diskussion om vad som borde göras, förutom det konstanta flödet i media och på twitter, bedrivs av dessa akademiker, och framför allt funderar man över vilka handlingar som kan ha effekt.

Hur hanterar vi en verklighet som plötsligt fungerar annorlunda än vi förväntar oss? Vad ska vi göra om ord ändrar mening inför våra ögon, om sanningar byts ut utan argument och om våra samtal imploderar i en lång rad skrikande monologer?

Efter över nio månader med Trump som president ställs amerikanska akademiker inför utmaningen att hitta de funktionella sätten att försvara sin demokrati. På detta tar de inte lätt. Tvärt om. De samtal jag hade talar alla sitt tydliga språk: detta går djupt hos de intellektuella i USA.

Detsamma gäller de akademiska sammanhang jag själv tillhör i Sverige och Europa. Diskussionen är kontinuerlig. Ett möte genomförs inte utan att den politiska situationen i USA berörs, vare sig dessa möten sker i Aten eller Luxembourg. Jag känner helt enkelt inte igen bilden av tysta eller gäspande professorer, om nu inte gäspningen beror på den sömnbrist som kommer av att ägna ytterligare tid av det redan pressade dygnet åt politisk aktivism.

Det finns heller inget – i dessa diskussioner – som antyder att vetenskapen skulle ha större problem som system än den hade för ett antal år sedan. Och detta är viktigt. Det finns exempel på vetenskapsförnekelse i Sverige, och har funnits länge. Men vi har också en djupt rotad tilltro till vetenskapen där akademiker och särskilt professorer har utomordentligt hög trovärdighet i det offentliga samtalet. Förändring är svårt att säga något om på en generell nivå. Vetenskapen själv har förstås en lång rad problem, en del gamla och många nya. Men alla hänger inte ihop med Trump. Och trots problemen produceras kunskap som gör att vårt vetande växer.

Ändå talas det nu vitt och brett om att vetenskapen har problem. Det i sig är problematiskt. Diskussionen utgår ibland från intryck, påståenden och önskemål som framförs som om de vore fakta. Det är lite ironiskt att samtal som i många stycken tar sin energi från gränslöst upprörande utsagor från människor som har ett personligt förhållande till sanningen– utan någon jämförelse i övrigt förstås – också förhåller sig lite slarvigt till densamma.

Det är problematiskt att argumenten för denna förändring är luddiga och svepande. Visst hänger mycket ihop, och vi bör kunna föra komplicerade samtal och flera ting samtidigt, men vad som har hänt på sistone är att vår oro efter Trump har blivit en hink där vi häller ner väldigt många saker samtidigt och i vår argumentation för något plockar upp olika saker, till synes planlöst, eftersom vi verkar tycka att de hänger ihop. I själv verket är kanske den enda sammanbindande egenskapen att de alla är förskräckliga.

Att gång på gång säga att vi har ett problem med sanningar och vetenskapliga sanningar, utan att argumentera väl för var dessa problem finns och hur de ser ut, skapar istället ett ifrågasättande av vetenskapen som system. När rektorn för en högskola säger att ”vetenskapen som institution [..] nu ifrågasätts från så många håll” är steget inte långt till att hävda att vetenskapen som institution är ifrågasatt och därifrån till att säga att vetenskapen har problem och vi kan inte lita på vetenskapen. Jag har sett denna meningsbyggande verksamhet, detta glidande, från fråga till påstående till försanthållande, och jag menar att den är mycket problematisk eftersom den faktiskt motverkar vad jag tror är syftet, nämligen att slå vakt om vetenskapen.

Min poäng är inte att vetenskapen inte bör granskas av en rad skäl, tvärt om. Att granska vetenskapen i alla dess stadier är en av de centrala uppgifterna för teknik- och vetenskapsstudier, det fält jag själv verkar i. Min poäng är att ett ständigt upprepande av att vetenskapen är utsatt för kritik, och upprepa detta löst kopplat till andra saker som vi oroar oss för, riskerar att etablera en bild av att vetenskapen inte fungerar. För att kunna säga något så långtgående behöver vi betydligt fler belägg än de jag hittills har sett.

Opinionsbildande texter ska bygga på både intryck, värderingar, moral och ideologi; det offentliga samtalet kan inte vara evidensbaserat. Men vi bör ändå vara försiktiga med våra ord. Vi måste vara uppmärksamma på hur våra centrala institutioner utmanas och passa på de förändringar som är till det sämre. Men låt oss samtidigt försöka undvika förenklingar som faktiskt kan motverka det vi vill åstadkomma.

Kategorier:allmänt, vetenskap

Demokratin och det nya offentliga samtalet

17 oktober 2017 Kommentering av

I förra veckan deltog jag i ett arrangemang av Institutet för Framtidsstudier och RIFO, Föreningen Riksdagsmän och forskare i Förstakammarsalen. Rubriken var ”Demokratin och det nya offentliga samtalet – om nya mediavanor, ökad polarisering och förändrade maktförhållanden”, och talare Anders Ekström, Uppsala universitet, Björn Wiman, Dagens Nyheter, och jag själv. Inspelningen finns här.

Tyvärr ser man inte mina  bilder och delar av presentationen byggde verkligen på dem. Men de kan beskådas i den artikel jag talar om som finns här.