Nina Wormbs

I förra veckan deltog jag i Vetenskapsradio Forum om mijlöns humaniora. Här kan man lyssna!

 

Jag är väldigt förtjust i filmer av Pixar, särskilt de tidiga, som Monsters Inc. och Hitta Nemo. Den senare är helt enkelt en av de bästa barnfilmer som gjorts och jag ser gärna om den med mina egna barn. Antingen på italienska, eftersom vår dvd inköptes i Florens och därför har italienska och engelska som huvudspråk, eller på engelska eller svenska. En nyckelreplik i filmen är när Marvin, Nemos ensamstående pappa, utbrister till Dory – fisken med närminnesförlust – att om han någonsin hittar sin son igen ska han aldrig låta något hända honom. Bakgrunden är förstås att han anser att han varit försumlig och själv varit orsak till att Nemo kidnappats av en stygg tandläkare i Sidney som nu har honom i sitt akvarium. Dory blir förbluffad och undrar vad det skulle kunna vara för ett liv, där inget händer honom. Det fungerar lite bättre på engelska, men även på svenska går förstås poängen fram. Denna livsvisdom kom över mig igår när jag stod i ett tält i Visby och talade om integritet och ungdomar på sociala medier.

Seminariet arrangerades av den gröna och liberala tankesmedjan Fores som med detta seminarium också sparkar igång ett program om digitala fri- och rättigheter. Upplägget just i går var presentationen av en liten studie som gjorts av några KTH-studenter och som jag ombetts kommentera. Därefter samtalade en panel om frågor som rör integritet, sociala medier och tillgång till data under kompetent ledning av Joakim Jardenberg.

Mina tre huvudsakliga kommentar till studien var först att vi borde ha större förtroende för våra barn och ungdomar på nätet, och det är där Nemo kommer in. Visst måste vi tala med dem, precis som vi talar med dem om livet i övrigt, men vi måste också förlita oss på att de genom att vara och göra lär sig. Här kan man förstås historisera denna oro omkring barn och ny teknik. Men vi kan också se att ungdomar faktiskt förstår ganska bra vilka val de gör. En djupare studie som Miyase Christensen har gjort och som presenteras i antologin Online territories visar precis det, att ungdomar gör överväganden hela tiden i vad de delar med sig och inte, samt till vilka. Den andra poängen var att vi måste fundera igen på gränsen mellan on- och offline. Vi har nu ganska mycket forskning som visar att dessa två världar för de flesta människor inte är separerade utan att vår teknikanvändning istället är sömlöst ihopvävd i våra liv. Det virtuella är det verkliga, plats och kropp betyder mycket. Och vi kommer förstås inte som vita ark till nätet. Slutligen lyfte jag fram vad etikforskaren Mats G. Hansson i Uppsala betonat bland annat i boken Integritet i spänningen mellan avskildhet och delaktighet. Mats anser att vi i diskussionen om integritet i alltför stor utsträckning fokuserar på det okränkbara, att vi ska kunna ha en privat sfär, om icke-inblandning. Men han pekar på att integritet måste förstås som något som finns i just spänning mellan avskildhet och delaktighet. Att kunna dela är också ett fundamental mänskligt behov.

Därefter följde en diskussion med en panel bestående av David Mothander från Google, Jakop Dalunde som driver det nya programmet på Fores, Emma Maria Andersson, bloggare och skribent, samt Dhavyd Vanderlei som var en av två författare till exjobbet. Och så jag. Den först spontana frågan från publiken handlade om att vi borde gilla läget. Företagen tar våra uppgifter och det är okej eftersom det är gratis. Han fick förstås mothugg och uppfattningen att vi skulle vara tacksamma och att detta är kommersialismens logik är ju egentligen mycket märklig. Men belysande över vilken tid vi just nu lever i. Annonsfinansiering, som det oftast är fråga om, är förstås bara gratis ur ett visst perspektiv. Pengar kommer alltid någon stans ifrån. Dessutom finns det andra drivkrafter. Vi återkom för övrigt lite till kommersialiseringen av internet där man behöver påminna om att precis som i den vanliga världen så finns det också ställen som inte drivs av vinstintresse.

David gjorde flera utmärkta inlägg i linje med sina två huvudpoänger, nämligen att det måste finnas transparens och att man ska kunna ha valfrihet, vilket i detta fall framför allt gällde att man ska kunna ta sina data och lämna Google – i det här fallet – och gå någon annan stans. Facebook, som annars ägnades mest utrymme, hade inte hörsammat inbjudan. Jag blev vid några tillfällen väldigt engagerad när jag ansåg att generaliseringarna drogs alltför långt. Vi var många som var eniga om att datakunskap kanske ska in i skolorna igen och att opinionsbildning kan vara bra för att få folk till studiecirklar, som på 1970-talet. Men jag kan inte hålla med om att inte medierna också kan bidra. Svenskarna har för övrigt mycket stort förtroende för många av sina medieföretag, inte minst public service. Inte heller kan man säga att det krävs stora resurser för att starta företag på internet. Erfarenheten visar väl precis det motsatta. Och den visar också att drivkrafterna inte alls alltid har varit att tjäna pengar. Visst finns det starka nätverksexternaliteter när det gäller sociala medier och de blir mer värda för användaren om många är anslutna. Men det är inte alls säkert att Google och Facebook är den organisatoriska och ekonomiska ordning som är given för internet den närmaste tiden. Låt oss bara titta lite bakåt så inser vi det. Och viktigast. Det är vi som bestämmer. Även Joakim underströk det i sin avslutande kommentar. Gå till den tjänst du tycker är bra. Rösta med fötterna är ett annat sätt att säga det på. Visst, mycket finns på Facebook och grupptillhörigheten och behovet av att dela och bekräfta är stort, men det är också möjligt att hitta andra vägar. Det går att leva ett gott liv utan Facebook, om man är missnöjd med vissa eftergifter som man tvingas till som medlem. Tro mig.

Vad skapar egentligen mening? Frågan väcktes under Oliver Sacks föreläsning i Börssalen i förra veckan. Han talade under rubriken ”Narrative and Medicine: The Case History” och upplägget var, precis som i flera av de dussintal böcker genom vilka han gjort sig så känd, att berätta ”case histories”. Det är inte trivialt att översätta till svenska, men att tala om fallstudier ligger nära, trots att just ordet ”history” egentligen här helst skulle ersättas av berättelse.

Sacks är nämligen inte endast, kanske inte ens i första hand, intresserad av sjukdomarna eller dysfunktionerna som han stöter på hos de människor han möter. Istället är han intresserad av historien om just den människans upplevelse och liv. Och genom att formulera en berättelse, som är tät och fylld med detaljer och med empati för objektet, lyckas han skapa mening kring sjukdomen, och därmed också mening kring det friska.

Sacks har mötts av kritik från sina egna för detta sätt att hantera medicinen, men han har också bekräftats inte bara av den bredare publiken. Den stora och viktiga frågan är förstås hur berättelser, som grundar sig i vetenskaplig verksamhet, kan öka vår förståelse av denna nya kunskap, inte bara inom medicinen. Inom främst humaniora, men också inom samhällsvetenskaperna, har berättelser varit viktiga länge, även om de som allt följt konjunkturer. Just nu står de kanske något tillbaka när delvis nya publiceringsformat begränsar möjligheten till täta och utförliga berättelser.

Men hur ser det ut inom övriga vetenskapsområden? Var finns de matematiska berättelserna, de som rör fysiken och kemin, ekologin och biologin? Hur skulle vetenskapen själv se ut om kunskapens innehåll kunde ta form av berättelser som kunde läsas och ge vidare mening än vad som är möjligt i en vetenskaplig tidskriftspublikation?

Det sägs ibland att tekniken ger oss möjligheter och det är sant inte minst inom vetenskaplig kunskapsproduktion. Men det räcker förstås inte bara med verktyg. Vi måste också, likt Sacks, intressera oss djupt och allvarligt för våra objekt och våga gå utanför våra ämnens mittfåror och skapa mening ur vår kunskap.

Jag är i Montreal på konferens. Förra gången var i Oslo 2010 som en avslutning på Internationella Polaråret (IPY). Denna gång heter konferensen From knowledge to action och en tanke är förstås att försöka få polarfrågorna att leva även om det inte finns ett polarår. Och det är en bra tanke. Samtidigt lever polarfrågorna ovanligt offentliga liv just nu. På ekonyheterna i måndags var det två eller tre inslag som talade om Arktis, om klimatförändringarna, och om de konsekvenser som dessa förändringar för med sig. Den krympande havsisen sammankopplas otvetydligt med vad som komma skall. Miljödeterminism kan man kalla det. Ett öppet hav möjliggör utvinning av fossila bränslen, som olja och gas, och öppnar också nya farleder.

Ibland, ovanligt ofta vill jag påstå, presenteras information om den krympande isen samtidigt med informationen om vad den skulle kunna få för konsekvenser. I en bild från den europeiska rymdorganisationen ESA, som producerar inte bara bilder från all den data som deras fjärranalyssatelliter producerar, utan också nyhetsinslag, ser vi både nordöst- och nordvästpassagen inritade i mosaiken som visar havsisminimum september 2007. När möjliga ekonomiska och politiska konsekvenser buntas ihop med vetenskapliga slutsatser om miljön på det här sättet konstrueras en legering av orsak och verkan som resulterar i endast en framtid. På detta bör man vara uppmärksam. Vi har alltid möjlighet att välja framtid.

Detta sagt är det intressant hur alla dessa alternativa framtider lever sitt tysta och undanskymda liv i skuggan av resursutvinning och transporter, i skuggan av klimatförändringarnas dominerande berättelser. Vad är det som gör att bara vissa röster hörs? Några försök till svar kommer det då och då och inte sällan är det media som får ta smällen. Men det finns också inbyggt i vårt sätt att tänka om vissa saker. En del – såsom nya farleder och överenskommelser om hur man ska rädda fartyg i sjönöd – omgärdas av politiska system och normer, annat – som inuiternas livsvillkor – styrs av miljön. Så låter retoriken, två skilda system. På detta bör vi också vara uppmärksamma, för då har vi större möjlighet att ändra. Och i så fall kan vi kanske gå från kunskap till handling.

Sverige sägs ofta vara om inte världens så i alla fall ett av världens IT-mognaste land. Länge har denna teknik varit förenad med föreställningar om en ny tid och nya möjligheter för människor att utveckla sig själva och sina demokratiska samhällen. Som vi vet är det emellertid inte tekniken som skapar demokrati. I alla fall inte ensam. Vi behöver lagar och regler också. Det gäller även andra samhällssektorer. Vi tror inte att medicinsk teknik skapar hälsa eller att robotiken skapar jämställda arbetsplatser. Det är dags att inse att praktiken på Internet är jämförbar med annan praktik och att den måste förenas med och införlivas i vårt demokratiska och öppna samhälle för att den ska kunna tjäna detsamma allra bäst.

I dag och i morgon pågår Stockholm Internet Forum där frågor om internet och global frihet och utveckling står i fokus. Det är ett utmärkt tillfälle att slå ett slag för transparens när det gäller hur individens verksamhet på nätet kontrolleras och styrs. På SvD Brännpunkt publiceras i dag en debattartikel som jag är en av undertecknarna av. Läs mer på insynsrapporten.se. Vi kan bara försvara vår frihet om vi har insyn i hur den förvaltas. Detta är en fråga om demokrati, inte om teknik.

I morgon tisdag äger ett nytt KTH Samtal rum. Denna gång om smarta nät. Läs mer på KTH:s hemsida.

Oftast händer det alldeles obemärkt, utan att man registrerar det, som i ett kontinuerligt flöde. Men då och då inser man att saker och ting har ändrats, bytt plats, försvunnit. Just nu tänker jag på nyhetsflödet och den oförmåga vi har att hålla alltför många katastrofer i huvudet samtidigt. Uppmärksamheten flyttar och plötsligt har man inte läst en rad om Fukushima på flera veckor. Det faller i glömska för det omedelbara närminnet och sällar sig istället till kategorin historiska händelser som man minns. Trots att det faktiskt rör sig om en pågående katastrof som långt ifrån är över.

Jag blev påmind om detta när jag besökte en konferens inom mitt eget område för ett antal veckor sedan. Eller egentligen var det tre konferenser som ägde rum samtidigt på samma plats med delvis överlappande verksamhet och deltagare. Det rörde sig om Society for the History of Technology (SHOT), History of Science Society (HSS) och Society for the Social Studies of Science (4S) som alla hade årligt möte i Cleveland Ohio onsdag/torsdag till söndag i början av novermber.

De gemensamma aktiviteterna inleddes med en plenarsession som handlade om nukleära katastrofer och risker. Tre panelister gav var sitt mycket individuellt bidrag och jag nöjer mig med att säga något om det bästa, nämligen Gabrielle Hechts inlägg om hur så många skador orsakade av den fredliga användningen av kärnkraften helt enkelt osynliggörs. Hon upplyste oss om de logiker som nu möjliggör en grandios radioaktiv överexponering av vissa människor medan gränsvärdena för andra tvärtom sänks. Hur den franska staten kan samtidigt insistera på att kärnkraften är säker och flyga ut sina egna medborgare från Tokyo, långt långt från den zon som japanska myndigheter bestämt ska gälla som säker för japaner. Och om hur gränsvärden för farlig strålning ändras när strålningsnivåerna ökar, inte neråt, utan uppåt, och medför att människor inte längre har rätt till jod som skydd mot sköldkörtelskador.

Men mest talande var ändå just diskussionen om de människor som nu städar upp i Fukushima. Det är ingen högt kvalificerad arbetskraft utan människor som inte har något annat val. Eller snarare: i valet mellan att få ett jobb och inte, väljer de det förra, oavsett de långsiktiga konsekvenserna, eftersom de kortsiktiga är värre. Det påminde mig om en fantastisk utställning jag såg i våras på Fotografiska museet i Stockholm av Burtynsky om de som plockar isär oljetankers i Bangladesh eller elektronik i Kina. Dessa städare kan emellertid bara jobba till dess att de har exponerats för en viss strålning, därefter måste de sluta, eftersom det finns vissa gränsvärden som inte får överskridas. Incitamentet att lämna exponeringsmätaren i ett hörn är stort, som Gabrielle uttryckte det. Men även om de skulle ha mätaren på sig hela dagen är det inte givet att de skulle avvisas från arbete. Trots det övervakningssamhälle vi tror oss leva i kan dessa män – för det rör sig oftast om män – få ett nytt jobb med en ny underleverantör (90 % av alla underhålls- och städningsarbeten i kärnkraftsindustrin sköts av underleverantörer) som kanske inte håller lika god ordning på identitetskontroller som man skulle önska. Resultatet är ett kärnkraftsproletariat vars strålningsexponering bara ökar och ökar.

Fukushima är en katastrof som kommer pågå i många många år, den är inte över bara för att medieintresset avtagit. Och likt alla katastrofer så kommer den framför allt att drabba dem som redan från början har det sämre ställt. Eftersom vi inte förmår hålla så många tankar i huvudet samtidig måste vi gemensamt påminna oss om kärnkraften och dess konsekvenser, även för dem som inte syns i vår nyhetsrapportering.