gammal teknik – Nina Wormbs

Prylarna som förändrade världen

I somras ringde journalisten Erik Laquist mig och frågade om jag var intresserad av att göra en serie små radioprogram under rubriken ”Prylarna som förändrade världen”. Det var jag, samtidigt som jag också kände mig tvungen att omedelbart säga att just det där perspektivet, att prylarna förändrar världen, inte är det en teknikhistoriker vill framhäva. Det har vi tillräckligt av i diskussionen om teknik, att det är ett envägs förhållande mellan teknik och samhälle, att tekniken förändrar, som om den hade kraft i sig själv. Det bekymrade inte Erik och vi kom överens om ett förslag till Sveriges Radio som de accepterade. De senaste månaderna har vi sedan förberett tio avsnitt i en serie som går i P1 och har sändningstid 8.50 på lördagar, med repris 16.35. Igår sändes första programmet.

Det har varit väldigt roligt att arbeta med Erik och fundera på vad man kan säga om en pryl på knappt tio minuter. För mig var det alltså viktigt att försöka komplicera den teknikdeterministiska titeln. Jag begrep ju att titeln var utmärkt och att det inte hade gått att kalla programmet ”Prylar som är samkonstruerade och som ändrar världen på olika vis beroende på tid och sammanhang”. Samtidigt ville jag få in lite teknikhistoriska poänger här och var. I min förberedelse hade jag en sorts matris i huvudet där jag föreställde mig att vissa prylar var bra för att illustrera vissa saker, som standardisering, baklängeshistoria, social konstruktion av teknik, oförutsedda konsekvenser, systemperspektiv och så vidare. Beroende på hur Erik valde att lägga upp frågorna så fick olika perspektiv utrymme i relation till olika prylar.

Vi spelade alltid in lite för mycket, vilket var bra, för om jag kom av mig, eller började i fel ände, så kunde jag börja om. Sen var det Erik som gjorde det till radio! Om det kan jag ingenting utan måste helt släppa relingen. Det var väldigt roligt att få se hur radio blir till. Det är verkligen ett medium jag gillar. Och jag är väldigt glad för att ha fått möjlighet att lära mig mer om det, inte minst i ett program som har ett folkbildande anslag.

Fotoautomaten

Det är ett mysterium. Amelie stjäl ett album fyllt med ihopfogade delar av sönderrivna bilder från fotoautomater. En person återkommer ofta och förefaller därmed särskilt missnöjd; i många automater har han tagit många bilder som han sedan rivit sönder och slängt. Varför? Det visar sig till slut att han reparerar automater och kontrollerar sitt arbete med att avslutningsvis ta en bild. Och vad ska han använda för objekt om inte sig själv. Det är ju ändå för porträttfotografering som vi har dessa automater. Men hur länge till?

Jag ser den så fort jag kliver ut ur COOP på Centralen. Rakt fram ligger den, allra längst in bland förvaringsboxarna på nedre planet. Hade jag letat efter den hade jag förmodligen fått hålla på ett tag. Men nu, när jag nästan snubblar över den, känns ändå placeringen given. Den är helt undanskuffad.

Mitt körkort håller på att gå sönder och jag måste ha en bild för att kunna beställa ett nytt och jag beslutar mig för att ta den nu, denna sena måndagkväll när jag ändå inte har någon tid att passa. Och jag förflyttas genast i tiden när jag slår mig ner på den gängade pallen och stirrar in i det svarta fönstret där mina ögon ska ligga mellan de två pilarna. Detta är så bekant. Med undantag för kortbetalningen ser insidan på boxen likadan ut som när jag var ung och gjorde detta både av samma skäl och helt andra. Då tog vi också bilder i automaten för att det var kul. För att dela med varandra. Lite snabbt och billigt. Det var den tidens Instagram.

Jag drar mig till minnes en scen ur en Sjöwall Wahlöö (Polismördaren kanske?) där Martin Beck blir erbjuden nakenbilder av en underårig flicka, tagna i en fotoautomat just på Centralen. Det var samhällskritik. Instagram kan förmodligen användas på liknande sätt, nu när det är möjligt att annonsera i tjänsten. Tidigare kanske det ändå hände och transaktionen var istället stora följarskaror och likes.

Men de flesta bilder hamnade nog ändå i just pass, körkort eller plånböcker. Kanske efter att man blivit missnöjd och växlat fler femkronor. Nu kan jag välja om jag vill ha dem som visas på skärmen eller om jag vill ta om bilderna. Jag gör ett nytt försök, men jag ser visst ut sådär och accepterar mitt öde och trycker på print. En tydlig skillnad mot det mesta i digital väg numera tycks ändå vara att man inte kan lägga filter på eller retuschera bort ojämnheter i huden.

Den här fotoautomaten är alltså på samma gång oförändrad och anpassad. Utsidan har en sorts Pressbyråestetik med ett något kryptiskt nätverk som kanske ska alludera till att dessa maskiner oftast just finns i noderna, på stationerna som binds samman av infrastruktur. Men jag känner ändå igen den direkt med draperiet och pallen. Frågan är om nästa generation vet vad detta är. Snart kommer den att framstå som lika onödig som telefonautomaterna som numera lyser med sin frånvaro i gatubilden. De var förstås alltid många fler och fick roller i Stålmannen eller Harry Potter. Den enda film jag kan komma på där en fotoautomat tar någon plats är just Amelie från Montmartre (2001). Men kanske ändrar det sig om de blir ännu färre. Kanske kan de då få tjäna som entréer till en svunnen tid, både bildlikt och faktiskt.

Det hinner inte ens gå en vecka innan jag får ett nytt brev av Transportstyrelsen. Min ansökan har underkänts. Kod 42. ”Ansiktsbilden ska vara jämnt belyst.” Fotoautomatens blixtrar har gett mig vita fläckar på haka och kind som myndigheten inte tänker godkänna. Det får nog betraktas som spiken i kistan för min del. Denna gamla medieteknik förpassas härmed till historien, i källaren på Centralen i Stockholm.

Bekväma faktoider

Det finns få saker som vi håller så kära som våra föreställningar. De är besvärliga att ändra på, kanske för att vi bygger vår världsuppfattning på dem och en ändring betyder att vår värld ruckas, aldrig så lite.

Intressant nog kan detta även gälla forskare. Och kanske är det inte så konstigt. Vi är ju bara människor vi också. Men vi har, menar jag, ett professionellt uppdrag att ompröva. Vi ska alltid omfamna ny kunskap, med ett lagom mått av ifrågasättande och kritik. Enkla orsakssamband bör vi undersöka, inför långtgående slutsatser och extrapoleringar bör vi höja ett varningens finger och gamla sanningar bör vi på samma sätt behandla kritiskt. Och ändå. Då och då väljer någon den empiri som passar den egna övertygelsen eller argumentet.

Nyligen fick jag anledning av återigen fundera över uppgiften att behovet av datorer underskattades i datateknikens barndom. Själva formuleringen här är med avsikt oprecis. Det visar sig nämligen att det finns flera ”citat” (de flesta går inte att belägga) från olika tider av olika män som nämner olika tal för att säga något om vad som kommer att räcka i framtiden. Gustav Sjöblom reder förtjänstfullt ut detta i sitt senaste blogginlägg.

Gustav menar att under en viss period kan det ha funnits en föreställning om beräkningsbehov som var begränsat. Därmed kan det verkligen ha funnits någon som sa si eller så om hur många datorer världen behövde. Poängen är emellertid att de datorer man hade under denna period och vad de kunde göra snabbt förändrades. Centrala stordatorer för specifika beräkningar fanns före 1956 i Sverige, men sedan ändrades denna tekniska pryl, och den har fortsatt att ändras. Problemet är att termen dator kvarstår, men den mobiltelefon jag håller i handen är en helt annan artefakt. Är det verkligen meningsfullt att jämföra?

Varför återberättas då myten? Jag tror som Gustav och andra att den är bekväm för att visa på förändringstakt inom en viss sektor, den bekräftar en bild vi har. (Samtidigt vet vi också att många av de förutsägelser som gjordes för ett drygt halvsekel sedan inte alls slog in, men dem pratar vi mindre om. Och vips får vi en baklängeshistoria om teknik där utveckling förefaller naturlig.)

Men uttalanden av människor i historisk tid om framtiden kan också användas för att argumentera för förändring i samtiden. Då blir det mer problematiskt om sammanhanget är bortsuddat. Om den mänskliga existensen kan man fälla tidlösa uttalanden. Men det gäller inte vår teknik.

Digitalradio i förändringens vind

Det händer mycket inom medierna nu. I alla fall om man ska tro BBCs vd Mark Thompson som besökte Sverige förra veckan och höll ett anförande på Public Serivce-dagen. Det är en tillställning som de svenska public service-företagen ordnar årligen för att stimulera till diskussion om etermedier. ”Media is facing unparalleled change” sa Thompson och mycket av hans budskap kretsade kring förändring och vad public service måste göra för att inte – som musikindustrin (hans exempel) – komma ohjälpligt efter.

Som historiker drar man förstås öronen åt sig inför denna tendens att lyfta fram samtiden som unik. Men Thompson har säkert, precis som många andra, sina skäl. Om man upplever att en verksamhet och en organisation behöver förändras är givetvis ett yttre förändringshot ett argument så gott som något. Och visst har han rätt: det händer mycket, på många områden.

Därför är det lite intressant att läsa dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om digitaliseringen av radio, för här står det still. Artikeln i sig erbjöd egentligen inga nyheter. Mats Svegfors (SR), Staffan Rosell (SBS Radio) och Christer Modig (MTG Radio) anser att det är dags att Regering och Riksdag ser till att svensk radio kan förbli ett attraktivt medium även i framtiden och för det krävs beslut och pengar. (Även här används förändringsargumentet och målar upp risken att radio kan hamna (ohjälpligt?) på efterkälken.)

Vad som är intressant med artikeln är timingen. Diskussionen om digitaliseringen av radion är gammal; den är äldre än den om TV som ju redan är genomförd. Digitala sändningar påbörjades redan 1995 och mellan 1996 och 1999 byggdes sändarnätet ut till en 85 procentig befolkningstäckning. Men 2002 minskade täckningen till 35 procent efter ett beslut om att utvärdera verksamheten. Digitalradiokommittén föreslog 2004 att den digitala radion skulle byggas ut i etapper, men i december 2005 beslutade regeringen att inte göra det eftersom det inte fanns ”skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen”.

Vad som låg bakom detta beslut, som möttes med stor besvikelse bland många av landets radioter, råder det delade meningar om, men några har tillmätt just timingen betydelse. Pagrotsky, som då var kulturminister, höll just på att genomdriva övergången till digital distribution av TV via marknätet och att samtidigt göra motsvarande på radiosidan kan ha ansetts riskabelt. Det gamla analoga nätet skulle ju släckas och tittarna köpa digital-TV-boxar. Frågan om släckning av FM-nätet (som inte alls var en omedelbar nödvändighet för att bygga ut digital radio) och den därpå följande frågan om investering i nya radioapparater var trixig under ett valår. Samtidigt fanns det naturligtvis en rad andra skäl att inte bygga ut. Parallellsänding är dyrbart, teknikutvecklingen är snabb (inte minst när det gäller trådlöst internet) och konsumenternas beteende svårt att förutse, standardiseringsfrågan är komplicerad eftersom man inte vill ha en situation där svenska radioapparater endast svenska program höra.

Nåväl. Regeringen gav istället Radio- och TV-verket i uppdrag att följa utvecklingen och Sveriges Radio skulle prova olika distributionsvägar. Verket presenterade sin slutrapport i juni förra året, ungefär samtidigt som Public service-utredningen presenterade sitt betänkande. Den förra förordade en digitalisering eftersom branschen nu var enig, den senare var mer öppen men ansåg att det skulle vara möjligt att digitalisera under förutsättning att det fanns en enighet om standard, om tillståndsregler och att konsumenten fick ett mervärde. Ett problem med den tidiga digitalisering var nämligen att försäljningen av mottagare var mycket låg, vilket inte kan tolkas som annat än att mervärdet var begränsat.

Sedan förra sommaren har utredningen om kommersiell radio lämnat sitt betänkande, men därefter har det varit tyst. Departementet arbetar. Public service-proppen skulle ha kommit förra veckan men är försenad berättade kulturministern. Hon hoppas den ska vara klar under maj månad. Ur denna propp har man lyft frågan om moms som länge varit ett problem. Att man också har lyft radiodistributionen är inte osannolikt med tanke på att det inte bara rör public service. Så varför skriver radiobolagen på Brännpunkt just nu?

En sak är i alla fall säker och det är att Mats Svegfors snabbt har lärt sig betydelsen av lobbyarbete. På Public service-dagen avslöjade han att han under sina nio år som landshövding inte haft till närmelsevis så många kontakter med regeringen som han haft under sina tre månader som radiochef. Det ligger nära till hands att tro att det nu kanske håller på att hända något.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Vi behöver mer än teknik och vetenskap

Jag blev inbjuden till Vetenskapsradion Klotets bloggstafett för att göra ett inlägg under rubriken Vilka är de smartaste energilösningarna för ett framtida fossilfritt samhälle?

När vi talar om energi, om jordens resurser och om vår framtid så är det ofta stort fokus just på de tekniska lösningarna och den vetenskapliga kunskapen. Men det hjälper inte hur avancerad teknik vi än kan ta fram, om vi inte också använder den. Det kan verka trivialt, men steget från uppfinning till utvecklad och väl använd innovation är ofta stort och kräver långt mer än teknik och vetenskap.

Det är utmärkt att stora resurser satsas på forskning och utveckling av ny energiteknik och på att göra de system vi har i dag säkrare och effektivare. Det finns en rad stora utmaningar på det teknovetenskapliga området när det gäller energifrågan och det är viktigt att kunskapen breddas och fördjupas. Men jag påstår att även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän och -kvinnor verkligen måste brottas med, så är den stora utmaningen för ett fossilfritt samhälle en annan. Det riktigt svåra är att enas om en vision för detta samhälle och gemensamt bestämma att vi vill dit, med alla medel.

För det är svårt med förändring. Alla som ägnat sig åt nyårslöften vet hur knepigt det kan vara. Nog så vällovliga föresatser krymper ihop och blir till intet. Träningskort blir liggande, äpplena på fruktfatet skrumpnar och ambitionen att ringa oftare till mormor stannar vid en god idé. Jämförelsen haltar förstås, men det tydliggör ändå att det krävs vilja och vision för att förändra.

Vad som är en stor utmaning i en energiomställning är trögheten i de system som redan finns. Jag har tidigare argumenterat för att man inte ska underskatta de resurser som har investerats och fortsättningsvis investeras i befintlig teknik. Det är ett misstag att döma ut en gammal teknik som dålig bara för att den först började användas för 50 år sedan. Tvärtom finns det mycket som talar för att teknik som utvecklats under lång tid blivit mycket bättre än den ursprungligen var. Det betyder inte, märk väl, att vissa saker med tekniken inte fortfarande är dåliga. Det är dåligt att bensinbilen släpper ut avgaser. Det är dåligt att kärnkraften lämnar farligt avfall som vi inte vet vad vi ska göra med.

Poängen med att synliggöra existerande investeringar, och inte avfärda viss teknik som omodern för att den är gammal, är att vi lättare kan skapa en hållbar strategi för förändring. Vi måste erkänna och förstå hur mycket resurser som är bundna i dagens teknik för att vi ska kunna byta teknik till i morgon.

För byta måste vi. Och det är här politiken och de stora aktörerna kommer in. Vissa lösningar är distribuerade och kräver ingen central samordning. Kanske räcker lite ekonomiska styrmedel. Andra lösningar däremot kanske bara kan lyckas genom planekonomiska centraliserade åtgärder eftersom de initiala investeringarna är så stora. Då måste det finnas en tydlig vision att samlas kring.

Och det finns tecken som talar för att det nu växer fram en stark och gemensam vilja till förändring, en bild som bekräftades av Energimyndighetens generaldirektör i onsdagens Klotet. Människor engagerar sig, debatterar, bloggar, föreläser och skriver böcker. Det senaste bidraget är Klas Eklunds Vårt klimat: ekonomi, politik, energi, som förespråkar en bukett av samtidiga lösningar och som andas hoppfullhet. Det behöver vi också.

Rymdhjälm – del II

Som jag nämnt i en tidigare post experimenterade vi för en tid sedan med papier-maché eftersom vi behövde göra en rymdhjälm. Jag funderade lite på vilka förebilder och önskningar som skulle forma vår hjälm och rymdutstyrsel. Vilka föreställningar om rymddräkter har egentligen en åttaåring? Själv tänkte jag nog mest på Hergés Månen tur och retur, där Tintin, Kapten Haddock, Kalkyl och de andra (de blev ju ganska många i rymdraketen till slut, med känt resultat) hade organgea dräkter och glashjälmar, men det gav inga spår i vår dräkt.

Rymd

Det gjorde inte heller Kenny Starfighter (en serie som SVT nyss repriserat), eller Christer Fuglesang och den rymddräkt som man kan klättra in i på Tekniska museet. Snarare styrdes vi av banal tillgång på material. Silvertyg verkade passa och högblank färg hade vi bara i grått. Antennerna är gjorda av glittriga lila piprensare. Och så vapnet, inte att förglömma: en liten avlång pappask med plastlock, delvis fylld med små färgglada mjuka bollar och sedan svept i silvertyg. För inte behöver man ha sett Stjärnornas krig för att veta att ska man ut i rymden då måste man ha ett färgglatt vapen som glittrar. Är det inte lite intressant? So much for Peaceful uses of outer space.

Kärnkraft: gårdagens hopp

Centerns omsvängning i kärnkraftsfrågan har fått många att förundras och fundera. En stor del av inläggen hanterar detta som en politisk sak och analyserar det taktiska i överenskommelse. Men det finns också de som vill återgå till vad som borde vara kärnfrågan, kärnkraften som energiteknik. Denna teknik följer en ganska vanlig utvecklingsbana. Det råder stor osäkerhet i början, men med investeringar, utveckling och användning – allt som tar tid – når tekniken en viss institutionell stabilitet. Den byggs in i större system och kan bli svår att ändra eller ta bort. Förändring kräver starka ekonomiska, politiska eller ideologiska incitament.

Vad som framför allt skiljer ut kärnkraften från annan storskalig teknik är att den är farlig och att den varit världsbildsbildande, för att tänja ett begrepp från Svante Beckman. Vissa tekniker har haft den kraften, att de förmått stimulera vår fantasi så att vi tänkt oss att världen ska förändras med dem. Järnvägen är ett annat exempel, och IT det senaste.

Men den tid när en teknik kan skapa världsbilder sammanfaller sällan med den tid när tekniken är väl utvecklad, eller mogen. Det är alltid, vågar jag påstå, lång tid mellan dessa två perioder. När Sverker Sörlin i DN häromdagen under rubriken Gårdagens industri skrev att

”Denna tekniks höjdpunkt inföll redan på 1950-talet, med Eisenhowers Atoms for Peace och Buckminster Fullers visioner av evigt gröna städer under ostkupeglas.”

är det höjdpunkten för den världsbildsbildande förmågan han tänker på. Inte den för själva kraftverken som förmår producera mer och mer energi och håller längre och längre. Att det skett en förändring i den förmågan visar inte minst den svenska utvecklingen som ju hamnat i ett sorts moment 22. Folkomröstningen innebar att de reaktorer som fanns skulle få verka under sin ”tekniska livslängd”. År 1980 ansågs de svenska kärnkraftsverken ha en ”teknisk livslängd” på 25 år, men genom underhåll som syftat till att bevara säkerheten så har livslängden ökat till närmare 40 år.

Och när en teknik nått en viss utveckling så ökar också investeringarna i den och användningen av den. En snabb titt på IAEAs hemsida med information om kraftverk världen över visar också att det är långt fler som tas i bruk än som stängs ner. Inte mindre än tio kraftverk började byggas förra året, sex i Kina, två i Ryssland och två i Korea. Trenden är tydlig. Det är i Ryssland och Asien som de nya kraftverken byggs och i Väst som de stängs, med Frankrike som undantag. (Bland de som stängts på senare år märks till exempel Barsebäck 2 och Ignalina 1.)

Därför är Sörlins beteckning gårdagens industri mer en önskan än en beskrivning. Investeringsnivåerna och användningen av kärnkraften visar att den tillhör dagens industri. Det har inget att göra med kärnkraftens faror eller förtjänster, ingenting med dess aura eller brist på modernitet, utan bara med investeringarna och användning.

Varför vill jag göra denna åtskillnad? Jo, för att jag tror att det är en viktig insikt när man vill försöka förändra vår energistruktur. Det finns mycket starka krafter som vill bevara kärnkraften därför att enorma kapital är låsta i tekniken. Kärnkraften är, tyvärr, dagens industri, och gårdagens hopp. Sol, vind, vatten och bio är dagens hopp, och morgondagens industri.

Det sägs ju att man ska leva i nuet, men i det här frågan längtar jag efter i morgon.

Rymdhjälm i papier-maché

I dag har jag försökt framställa en hjälm till en astronaut, modell mindre, i papier-maché. Den är långt ifrån klar men fick mig att fundera lite på det här med gammal teknik. Papier-maché är tydligen en mycket gammal teknik med anor från Kina för ett par tusen år sedan som kom till Europa på 1700-talet. Den användes både för dekorativa detaljer och för rena bruksföremål som askar och till och med stolar och bord. Men i dag har tekniken inte så stor användning, berättar engelska wikipedia, eftersom bland annat plast tagit över. Det är bara de som inte har råd med de nya materialen som fortfarande använder det tuggade pappret. Och så vi då, som tyckte det var lite kul. Eller mycket kul ska jag nog säga. Vi bidrog visserligen inte så värst till tillväxten när vi nobbade en plasthjälm på Barnens hus och istället ställde oss och kladdade i köket. Ja, bortsett från tapetlimmet förstås: 35 riksdaler rakt in i den svenska ekonomin.